Hej och välkommen till min blogg. Min tanke med denna blogg är att skriva om Sanningar i Bibeln.
Denna blogg är främst för kristna läsare, men kan säkert vara intressant för andra också.
God läsning, och pröva det jag skriver på Bibeln. Kommentera om jag är fel ute. Jag är inte fullkommen, men vill gärna att Du ska hjälpa mig att mer likna Honom som är det.
...för han lyssnar inte på rösten, men på hjärtat (1 Sam 16:7). Gör du det?
"Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt, lovsång anstår oss. " Ps 147:1
"Jerusalem, prisa Herren, Sion, lova din Gud." Ps 147:12 "Halleluja! Lova Herren från himmelen, lova honom i höjden. " Ps 148:1
"Må de fromma fröjda sig och ge honom ära, må de jubla på sina viloläger. Guds lov skall vara i deras mun..." Ps 149:5-6a
"Må allt vad anda har lova Herren. Halleluja!" Ps 150:6
Till dig som tycker det är jobbigt att höra på när den som sitter bredvid dig på ett möte sjunger dåligt: lyssna till hjärtat. Om det är glädje i hjärtat så gläd dig med den som är glad (Rom 12,15). Han/hon sjunger faktiskt inte för dig, men för Herren.
...fordi Han lytter ikke til stemmen, men til hjertet (1 Sam 16,7). Gjør du det?
"Lov Herren! For det er godt å lovsynge vår Gud, det er herlig, lovsang sømmer seg." Sal 147,1
"Pris Herren, Jerusalem! Lov din Gud, Sion!" Sal 147,12
"Halleluja! Lov Herren fra himmelen, lov ham i det høye!" Sal 148,1
"De fromme skal fryde seg i herlighet. De skal juble på sitt leie. Lovsang for Gud er i deres munn..." Sal 149,5-6a
"Alt som har ånde, skal love Herren! Halleluja!" Sal 150,6
Til deg som sliter med å høre på når den som sitter att med deg på et møte synger stygt: lytt til hjertet. Hvis det er glede i hjertet så gled deg med den glade (Rom 12,15). Han/hun synger faktisk ikke for deg, men for Herren.
Det som kanske är ännu större fara än att vi blir fokuserade på att andra måste bli frälst, är att vi blir "jag-fokuserade". På frågan om varför Jesus tog vår synd på korset och offrade sig själv, svarar vi gärna att det är "för min skull, för att jag ska bli frälst, för att jag är så värdefull, för att jag inte ska plågas i en evig förtappelse, utan få en evig glädje i himmelen" osv. Som du ser så blir det stort fokus på orden jag ochmin. Men som det stod i Jesajas bok så handlar det om Herren och Hans ära. Han gjorde det för Sitt namns skull. Till och med i det kända "frälsningsverset" i 43:25 står det att Herren utplånar våra överträdelser för Sin skull.
Vet du vilken tanke som dyker upp i mitt ogudaktiga hjärta? "Vilken självisk Gud!" Jag vet inte om det händer med dig, men du ska i alla fall veta att det är hädelse av den värsta sorten. Tänk att kalla Gud för självisk; Han som inte sparade sin egen Son. Och Jesus som valde att ta på oss all vår synd och bära en så ofattlig börda, och bli krossad av sin egen Far. Helt otroligt att jag kan kalla Honom självisk.
Nej, det är inte Han som är självisk, det är jag som är avundsjuk och stolt. Jag vill så gärna vara något, och ha del i något. Ja, det stämmer att Gud älskade världen och att Han gav sin Son, den enfödde, "för att var och en som tror på Honom, inte skall förgås, utan ha evigt liv." (Joh. 3,16) Men det är just därför Han förtjänar all ära, lov, tack och pris, idag och i all evighet.
Det som kanskje er enda større fare enn at vi blir fokusert på at andre må bli frelst, er at vi blir "jeg-fokusert". På spørsmålet om hvorfor Jesus tok vår synd på korset og offret seg selv, så svarer vi gjerne at det er "for min skyld, for at jeg skal bli frelst, for at jeg er så verdifull, for at jeg ikke skal plages i en evig fortapelse, men ha en evig glede i himmelen" osv. Som du ser så blir det stort fokus på ordene jeg og min. Men som det stod i Jesaja så handler det om Herren og Hans ære. Han gjorde det for Sitt navns skyld. Til og med i det kjente "frelsesverset" i 43,25 står det at Herren utslettet våre misgjerninger for Sin skyld.
Vet du hvilken tanke som dukker opp i mitt ugudelige hjerte? "For en selvisk Gud!" Jeg vet ikke om det skjer med deg, men du skal i alle fall vite at det er blasfemi av verste slag. Tenk å kalle Gud for selvisk; Han som ikke sparte sin egen Sønn. Og Jesus som valgte å ta på oss all vår synd og bære en ufattelig byrde, og bli knust av sin egen Far. Helt utrolig at jeg kan kalle Ham selvisk.
Nei, det er ikke Han som er selvisk, det er jeg som er misunnelig og stolt. Jeg vil så gjerne være noe, og ha del i noe. Ja, det stemmer at Gud elsket verden og at Han ga sin Sønn, den enbårne, "for at hver den som tror på Ham, ikke skal gå fortapt, men ha evig liv." (Joh. 3,16) Men det er nettopp derfor Han fortjener all ære, lov, takk og pris, idag og i all evighet.
Frem til nå har vi snakket om det vi trenger for å kunne leve våre liv som kristne her på jorden; åpenbaring, tro og innvielse. Men alt dette vil være helt meningsløst hvis det ikke hadde en hensikt. Hva er det egentlig Gud vil med alt dette? Hva er det gudommelige mål med at våre liv skal formes til å handle mer om Jesus, og mindre om oss selv?
Det var en tid jeg selv var plaget med dette spørsmålet: "Hvorfor henter ikke Gud meg hjem idag (eller igår)?" Kan det være fordi Han vil prøve meg litt for å se om jeg er verdig det evige liv? Nei, Han vet at jeg ikke er verdig utenom i Kristus. Men kan det være for at jeg skal plages en tid her på jorden, slik at herligheten i himmelen blir enda større for meg? Nei, selv om de mer prøvede kommer å få en større overgang, så kommer vi alle å juble for å være hjemme. (I tillegg kan det hende jeg faller ifra, og det vil jo ikke Gud skal skje.) Slike tanker hadde jeg og klarte ikke å finne utav det.
Men så hørte jeg på en tale, der forkynneren spurte hvorfor Jesus ikke tok med seg disiplene når Han selv fór opp til himmelen. Da hadde det jo ikke vært en risiko for dem å falle ifra. Svaret er at de skulle gå "ut og gjør(e) alle folkeslag til disipler". Da skjønte jeg hva det handler om. Gud skal bruke meg slik at flere kan bli frelst.
Selv om dette er stort nok så er det noe enda høyere mål i dette, og det er godt for oss å skjønne hva det er. Det er så lett for oss å bli stresset over at folk må bli frelst, og vi begynner fort å tenke at det haster og så havner vi i den situasjon at de ufrelste blir vårt fokus. Vi skal ikke glemme formaningen om at "gå ut i hele verden", men også denne formaning har en høyere hensikt som skal være vårt hovedfokus.
Til hjelp i dette skal jeg sitere fra Jesaja og Salme 23:
"For mitt navns skyld er jeg langmodig. Og for min æres skyld legger jeg bånd på meg og skåner deg, så du ikke skal bli utryddet. Se, jeg renser deg, men ikke som sølv. Jeg prøver deg i lidelsens ovn. For min skyld, for min skyld gjør jeg det. For hvordan skulle jeg kunne la mitt navn bli vanhelliget? Og min ære gir jeg ikke til noen annen. Hør på meg, Jakob, og du Israel, som jeg har kalt! Jeg er Gud, jeg er den første, jeg er også den siste." Jes 48,9-12
"Du har ikke kjøpt kalmus-krydder til meg for sølv og ikke mettet meg med dine slaktoffers fett. Du har bare trettet meg med dine synder, og voldt meg møye med dine misgjerninger. Jeg, jeg er den som utsletter dine misgjerninger for min skyld, og dine synder kommer jeg ikke i hu. " Jes43,24-25
"Derfor, dere som bor i Østens land: Gi Herren ære! Dere som bor på havets øyer og kyster: Ær Herrens, Israels Guds navn!" Jes24,15
"Han styrker min sjel, han fører meg på rettferdighets stier for sitt navns skyld." Sal23,3
Det er for Herrens skyld. Det er for Hans ære, og for Hans navns skyld. Hvis vårt fokus blir på de ufrelstes nød, så er det lett for oss å glemme Herren som sender oss. Men hvis vårt fokus er at Herrens navn må bli æret, og at vårt liv må handle om det og bare det, uansett hvordan dette skal skje, så vil Gud selv sende oss dit Han vil til å gjøre hva Han vil.
"Ja, Herre. Ta mitt liv slik som det er, og gjør det til hva Du vil det skal være, slik at det kan bli til Ditt navns ære. Hvis jeg blir dørvokter eller general i ditt rike, hvis jeg skal misjonere blant de unådde folkeslagen eller hjemme, Herre må det bli hvor Du vil og hva Du vil, bare Ditt navn blir æret! Fordi du er verdig."
Fram till nu har vi talat om det vi behöver för att kunna leva våra liv som kristna här på jorden; uppenbarelse, tro och invigning. Men allt det skulle vara helt meningslöst om det inte hade haft ett syfte. Vad är det egentligen Gud vill med allt detta? Vad är det gudomlige målet med att våra liv ska formas till att handla mer om Jesus, och mindre om oss själva?
Det var en tid jag plågades av denna frågan: "Varför hämtar inte Gud hem mig idag (eller igår)?" Kan det vara för att Han vill pröva mig lite för att se om jag är värdig det eviga livet? Nej, Han vet att jag inte är värdig utom i Kristus. Men kan det vara för att jag ska plågas en tid här på jorden, så att himmelens härlighet blir ännu större för mig? Nej, även om de mer prövade kommer få en större övergång, så kommer vi alla jubla över att vara hemma. (I tillägg kan det hända att jag faller ifrån, och det vill ju inte Gud.) Så tänkte jag och klarade inte att få svar.
Men så hörde jag på en predikan, där predikanten frågade varför Jesus inte tog med sig lärjungarna när Han själv for upp till himmelen. Då hade ju inte varit någon risk för dem att falla ifrån. Svaret är att de skulle gå "ut och gör(a) alla folk till lärjungar". Då förstod jag vad det handlar om. Gud ska använda mig så att fler kan bli frälst.
Även om detta är stort nog så är det ett ännu högre mål med det här, och det är gott för oss att förstå vad det är. Det är så lätt för oss att bli stressade över att folk måste bli frälsta, och vi börjar fort tänka att det är bråttom och så hamnar vi i den situationen att de ofrälsta blir vårt fokus. Vi ska inte glömma förmaningen om att "gå ut i hela världen", men också denna förmaning har ett högre syfte som ska vara vårt huvudfokus.
Till hjälp i det här ska jag citera från Jesaja och Psaltaren 23:
"Men för mitt namns skull är jag tålmodig, och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede, så att du inte blir utrotad. Se, jag har smält dig, men silver har jag inte fått. Jag har prövat dig i lidandets ugn. För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så, ty hur skulle jag kunna låta mitt namn bli vanhelgat? Jag ger inte min ära åt någon annan. Hör på mig, du Jakob, du Israel, som jag har kallat. Jag är det, jag är den förste, jag är också den siste. " Jes 48:9-12
"Inte har du köpt kalmus åt mig för dina pengar eller mättat mig med dina slaktoffers fett. Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder och möda genom dina missgärningar. Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg. " Jes 43:24-25
"Ära därför Herren i österns bygder, ära i havsländerna Herrens, Israels Guds, namn." Jes 24:15
"han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull." Ps 23:3
Det är för Herrens skull. Det är för Hans ära, och för Hans namns skull. Om vårt fokus blir på de ofrälstas nöd, så är det lätt för oss att glömma Herren som sänder oss. Men om vårt fokus är att Herrens namn måste bli ärat, och att vårt liv måste handla om det och bara det, oavsett hur det ska gå till, så kommer Gud sända oss dit Han vill, till att göra det vad Han vill.
"Ja, Herre. Ta mitt liv som det är, och gör det till vad du vill det ska vara, så att det kan bli till Ditt namns ära. Om jag blir dörrvaktare eller general i ditt rike, om jag ska missionera bland de onådda folken eller här hemma, Herre må det bli vart Du vill och vad Du vill, bara Ditt namn blir ärat! För du är värdig."
Allteftersom tiden har gått har jag blivit mer och mer politisk intresserad och engagerad, vilket kanske delvis har märkts på bloggen. För att det inte ska bli en massa blandade inlägg på den här bloggen så har jag bestämt mig för att göra en ny blogg, där alla mina inlägg om politik kommer vara. Adressen är bjornspolitik.blogspot.com. Jag har rensat den här bloggen för de inlägg som handlar om det, och lagt dem in på den nya bloggen. Följ gärna med på den bloggen också. =)
"Att ge sig själv åt Gud", kan också sägas som "att vara åtskild för Gud". Som kristna tillhör vi inte längre oss själva, men vi tillhör Gud. Det är desamma som att säga att man är "helgad", och det är därför vi kallar denna livsprocess för "helgelsen".
Att säga att Gud är helig betyder att han är åtskild, eller annorlunda än oss. Det är en klar skillnad mellan Gud och den syndiga människan, eftersom Gud är syndfri och det är inte vi. Men när en människa blir frälst från sin synd, så blir den helgad för Gud. Det betyder att vi nu också är heliga, som Gud är helig. Alltså, vi är också annorlunda än "Den syndiga människan" (de okristna). Vi har blivit åtskilda från allt som hör till synden, för att höra Herren till. Väl att märka, som jag har sagt förut, är det här inte ett löfte om att vi aldrig kommer synda, men det är ett kall att leva som Gud vill. Det handlar inte heller om att invigas till en speciell tjänst, men till Gud, och så får Han sätta oss i den tjänst Han själv vill.
"David hade många mäktiga män. Några var generaler och några var portvaktare, allt efter hur kungen hade placerat dem. Vi måste vara villiga att vara antingen generaler eller portvaktare, tilldelat till oss efter Guds vilja och inte efter vår egen önskan. Om du är en kristen så har Gud stakat ut en väg för dig - ett 'lopp' som Paulus kallar det i 2 Tim 4,7. Inte bara Paulus' väg, men alla kristnas väg är utstakad av Gud, och det är av överordnad betydelse att var och en vet och vandrar på Guds utvalda väg. 'Herre, jag ger mig själv till Dig med denna önskan allena, att veta och vandra på den väg Du har bestämt.' Det är att verkligen överge sig själv." (s. 46)
Om vi vill gå på den väg som Gud har stakat ut, så kommer det innebära många svåra val. Många av de saker vi själv har tänkt på när det gäller familj, jobb, tjänst, personliga åsikter mm, måste underkasta sig Guds vilja. Det är det som är omvändelse, och det Paulus menar med att göra "varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Kor 10:5).
"Hur gott är det inte att vara medveten om att vi tillhör Herren och inte oss själva! Det är ingenting som är mer dyrbart i hela världen. Det är det här som för med sig medvetandet om Hans beständiga närvarande, av en uppenbar anledning. Jag måste först vara medveten om Guds egendomsrätt av mig innan jag kan vara medveten om Hans närvarande. När jag vet att Han äger mig, så vågar jag inte göra något av eget intresse, för jag är Hans och bara Hans(...)Ett problem med många kristna idag är att de har en ofullständig förståelse av vad Gud ber dem om. Hur fort säger de inte: 'Herre, jag är villig till vad som helst.' Vet du om att Gud ber dig om ditt liv? Då är det många värdesatta ideal, starka viljor, värdefulla relationer, högt älskat arbete, som måste gå; så ge inte dig själv till Gud om du inte menar det. Gud tar dig seriöst, även om du inte menade det så seriöst."
När Jesus mättade de 5000, förutom kvinnor och barn, i Matt 14, vad gjorde han med bröden? Det står att Han bröt bröden och gav dem till lärjungarna. När Han får något så bryter Han det, men så välsignar Han det för att det ska kunna bli andra till hjälp. Så gör Han också med våra liv. Om Gud ska kunna använda oss, så måste Han bryta oss. Det är ofta en smärtfylld process och många kristna hamnar i kläm. Man har ena handen hos Jesus, men den andra är i världen. Den situationen är ohållbar och någon måste släppa taget. Jesus talar mycket om det här, bl. a. i Luk 14:28f, men det bästa är att det också har ett löfte med sig:
"Jesus svarade och sade: Sannerligen säger jag er: Ingen finns som har övergett hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller hustru eller barn eller åkrar, för min och evangeliets skull, som inte skall få hundrafalt igen, och redan i denna tiden hem och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, under förföljelser och i den tillkommande världen evigt liv." Mark 10:29-30
Det "å by seg selv for Gud", kan også sies som "å være adskilt for Gud". Som kristne tilhører vi ikke lenger oss selv, men vi tilhører Gud. Det er det samme som å si at man er "helliget" (Har her skrevet om det på svensk), og det er derfor vi kaller denne livsprosess for "helliggjørelsen".
Å si at Gud er hellig betyr at han er adskilt, eller annerledes enn oss. Det er en tydelig forskjell mellom Gud og det syndige mennesket, fordi Gud er syndfri og det er ikke vi. Men når et menneske blir frelst ifra sin synd, så blir den helliget for Gud. Det betyr at vi nå også er hellig, slik som Gud er hellig. Altså, vi er nå også annerledes enn "Det syndige mennesket" (de ikke-kristne). Vi er blitt adskilt fra alt som hører synden til, for å høre Herren til. Vel og merke, slik som er blitt sagt før, er ikke dette et løfte om at vi aldri kommer å synde, men det er et kall til å leve slik som Gud vil. Det handler ikke om å innvies til en spesiell teneste, men til Gud, og så får Han sette oss i den teneste Han selv vil.
"David hadde mange mektige menn. Noen var generaler og noen var portvakter, alt etter hvordan kongen hadde plassert dem. Vi må være villige til å være enten generaler eller portvakter, tildelt til oss etter Guds vilje og ikke etter eget ønske. Hvis du er en kristen, så har Gud staket ut en vei for deg - et 'løp' som Paulus kaller det i 2 Tim 4,7. Ikke bare Paulus' vei, men alle kristnes vei er staket ut av Gud, og det er av overordnet betydning at hver og en vet og vandrer på Guds utvalgte vei. 'Herre, jeg gir meg selv til Dig med denne ønske alene, å vite og vandre på den vei Du har bestemt.' Det er sann overgivelse." (s. 46)
Hvis vi vil gå på den vei som Gud har staket ut, så vil det innebære mange vanskelige valg. Mange av de ting som vi selv har tenkt når det gjelder familie, jobb, teneste, personlige synspunkter med mere, må underkaste seg Guds vilje. Det er dette som er omvendelse, og det Paulus mener med å ta "enhver tanke til fange under lydigheten mot Kristus" (2 Kor 10:5).
"Hvor godt er det ikke å være bevisst på at vi tilhører Herren og ikke oss selv! Det er ikke noe som er mer dyrebart i hele verden. Det er dette som bringer med seg bevisstheten om Hans bestandige nærvær, av en åpenbar grunn. Jeg må først være bevisst på Guds eiendomsrett av meg før jeg kan være bevisst på Hans nærvær. Når jeg vet at Han eier meg, så tør jeg ikke gjøre noe av eget interesse, for jeg er Hans og bare Hans(...)Et problem med mange kristne idag er at de har en ufullstendig forståelse av hva Gud ber dem om. Hvor raskt de sier: 'Herre, jeg er villig til hva som helst.' Vet du om at Gud ber deg om ditt liv? Da er det mange verdsatte idealer, sterke viljer, verdifulle relasjoner, høyt elsket arbeid, som må gå; så gi ikke deg selv til Gud hvis du ikke mener det. Gud tar deg seriøst, selv om du ikke mente det så seriøst."
Når Jesus mettet de 5000, foruten kvinner og barn, iMatt 14, hva gjorde Han med brødene? Det står at Han brøt brødene og gav dem til disiplene. Når Han får noe så bryter Han det, men så velsigner Han det for å kunne bli andre til hjelp. Dette skjer også med våre liv. Hvis Gud skal kunne bruke oss, så må Han bryte oss. Dette er ofte en smertsom prosess og mange kristne blir fanget et sted imellom. Man har den ene hånden hos Jesus, men den andre er i verden. Den situasjonen er uholdbar og noen må slippe taket. Jesus snakket mye om dette, bl. a. i Luk 14,28f, men det beste er at dette også har et løfte med seg:
"Jesus svarte og sa: Sannelig sier jeg dere: Det er ingen som har forlatt hus eller brødre eller søstre eller mor eller far eller barn eller åkrer for min skyld og for evangeliets skyld, uten at han skal få hundrefold igjen: Her i tiden hus, brødre, søstre, mødre, barn og åkrer - sammen med forfølgelser - og i den kommende verden evig liv." Mark 10,29-30
"Så låt nu inte synden ha väldet i er dödliga kropp, så att ni lyder den i dess lustar. Och överlämna inte era lemmar som orättfärdighetens vapen i syndens tjänst, utan ge er själva åt Gud, såsom de, som har varit döda, men nu lever, och era lemmar som rättfärdighetens vapen i Guds tjänst." (Rom 6:12-13)
Det viktiga begreppet här är "att överlämna" eller "att ge sig själv", som används fem gånger i vers 13, 16 och 19. Många missförstår det här bibelordet för att de tror att de ska överlämna sin gamla människa till tjänst för Gud, men det är helt fel. Det är inte vår naturliga kropp, med alla dess gåvor och möjligheter, som ska som ska överlämnas till Gud för att Han ska använda den. Nej, vi ska göra det "såsom de, som har varit döda, men nu lever". Vår gamla människa blev dödat på korset, och har inte del i det nya livet. Genom att Kristus stod upp, och vi stod upp med Honom (v. 5) så har vi fått ett nytt liv, som ska överges till Gud.
Det är bara det som har passerat genom döden till uppståndelsen som kan överges till Gud, och där kvalificerar inte den gamla människan. "Överlämningen" som det här pratas om är resultatet av att jag vet att min gamla människa är död och begraven med Kristus. Ordningen är alltså; att veta, att räkna med, att ge sig själv. När vi vet att vi är korsfäst och uppstånden med Kristus (v. 5-6), så räknar vi spontant oss som "döda för synden, och lever for Gud i Kristus Jesus" (v. 11). Det som följer efteråt är att vi ger oss själv till Herren.
"I uppståndelsen är Han källan till mitt liv - ja, Han är mitt liv. Alltså kan jag inte annat än att ge allt till Honom, för allt är Hans, inte mitt. Men utan att passera genom döden har jag ingenting att ge, och det är heller ingenting Gud accepterar, för på Korset har Han fördömt allt som är av den gamla skapelsen. Döden har tagit bort allt som inte kan invigas till Herren, och uppståndelsen allena har gjort invigningen möjlig. Att ge mig själv åt Gud betyder att jag från och med nu räknar med att hela mitt liv hör Herren till." (s. 45)
Detta att ge sig själv är något helt konkret och specifikt. För Paulus skriver att det är våra lemmar vi ska ge "som rättfärdighetens vapen i Guds tjänst." Genom vår död med Kristus har våra lemmar blivit fria från den gamla Herren (synden), och står nu arbetslösa. Men genom att vi också stod upp med Kristus så har Han blivit vår nya Herre, och har nu full rätt på hela min kropp och mina förmågor
"Det är stort att inse att jag inte längre är min egen, men Hans. Om jag har en tusenlapp som tillhör mig i min ficka, så har jag full rätt på den. Men om den tillhör någon annan som har bett mig ta hand om den, så kan jag inte köpa vad jag vill med den, och jag vågar absolut inte tappa bort den. Ett verkligt kristenliv börjar med att veta detta. Hur många av oss vet att, eftersom Kristus stod upp, så är lever vi "för Gud" och inte för oss själva? Hur många av oss är rädd för att använda vår tid eller pengar eller förmågor som vi vill, för att vi förstår att de är Herrens och inte vårt? Hur många av oss har en så stark känsla av att tillhöra någon Annan att vi inte vågar ödsla en enda krona av våra pengar, en timme av vår tid, eller något av våra mentala och fysiska krafter?" (s. 45-46)
"så ställ nu era lemmar i rättfärdighetens tjänst" (v. 19)Detta är inte något vi gör för att vi är så duktiga eller så goda, men för att vi faktiskt redan tillhör Herren. Allt tillhör Herren, vi ska bara låta allt göra det.
.jpg)
