To alternativ

1. Ja, Jesus er herrenes Herre og kongenes Konge. Han har all makt i himmel og på jord. Ingenting er umulig for Ham, det skjønner jeg. Det er ikke det som er problemet. Problemet er at jeg er en synder. Visst, når Jesus døde så ble jeg fri fra synden, men jeg kan jo ikke leve i trå med den virkeligheten, for kjødet er jo der fortsatt. Jeg faller ofte, og det er tungt og vanskelig. Ingen er fullkommen, heller ikke jeg. Derfor gjør jeg ting som er galt, og det kommer jeg alltid til å gjøre. Takk og lov har Gud tross alt frelst meg slik at jeg likevel kan komme hjem til himmelen en dag...

Eller...

2. Ja, jeg er en synder. Jeg kan ikke leve slik Gud vil det. Jeg faller ofte, og det er tungt og vanskelig. Ingen er fullkommen, heller ikke jeg. Derfor gjør jeg ting som er galt, og det kommer jag alltid til å gjøre. Jeg kjenner på syndens smerte i mitt liv, at jeg er et skrøpelig menneske...Men nå er det slik at Jesus er herrenes Herre og kongenes Konge. Han har all makt i himmel og på jord. Ingenting er umulig for Ham! Når Han døde så døde jeg sammen med Ham. Mitt gamle menneske ble korsfestet med Ham. Synden har ikke noen makt over meg lenger. Jeg lever ikke lenger selv, men Kristus lever i meg. Selv om kjødet strider mot Ånden inntil døden, så får jeg lov til å regne med det Jesus har gjort for meg. Jeg lever som et fritt menneske. Jeg er fri fra å synde, fri til å tjene. I Jesu Navn!

Nå er disse veldig karikerte alternativer, men jeg vil likevel spørre: Hvilken av disse ligner du mest på?

Hvilken av disse er bibelsk?

Två alternativ

1. Ja, Jesus är herrarnas Herre och konungarnas Konung. Han har all makt i himmelen och på jorden. Ingenting är omöjligt för Honom, det förstår jag. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag är en syndare. Visst, när Jesus dog så blev jag fri från synden, men jag kan ju inte leva i enlighet med den verkligheten, för köttet är ju där ännu. Jag faller ofta, och har det tungt och svårt. Ingen är ju fullkomlig, inte heller jag. Därför gör jag det som är fel, och det kommer jag alltid göra. Tack och lov har Gud trots allt frälst mig så att jag likväl kan komma hem till himlen en dag...

Eller...

2. Ja, jag är en syndare. Jag kan inte leva som Gud vill att jag ska. Jag faller ofta, och har det tungt och svårt. Ingen är fullkomlig, inte heller jag. Därför gör jag det som är fel, och det kommer jag alltid att göra. Jag känner på syndens smärta i mitt liv, att jag är en svag människa...Men nu är det så att Jesus är herrarnas Herre och konungarnas Konung. Han har all makt i himmelen och på jorden. Ingenting är omöjligt för Honom! När Han dog så dog jag tillsammans med Honom. Synden har inte längre någon makt över mig. Jag lever inte längre själv, men Kristus lever i mig. Även om köttet strider mot Anden intill döden, så får jag lov att räkna med det Jesus har gjort för mig. Jag lever som en fri människa. Jag är fri från att synda, fri till att tjäna. I Jesu Namn!

Nu är de här två väldigt karikerade alternativ, men jag vill ändå fråga: Vilken av dessa liknar du mest på?

Vilken av dessa är biblisk?

Sann kärlek

Tänk dig att du är gift, och att du upplever att du verkligen älskar den du är gift med. Låt oss säga att denna så börjar att vara otrogen mot dig, visa en generell likgiltighet emot dig, säger inte något snällt till dig längre osv. Din make/maka bryr sig egentligen inte om deg, och den enda anledningen till att han/hon inte vill skilja sig, är för att du har så mycket gott att ge.

Låt oss säga att försöker hålla ut, och verkligen gör ditt bästa för att bevara äktenskapet och relationen. Hur länge hade du klarat det? Jag tror de allra flesta av oss hade upplevt det som outhärdligt efter inte så väldigt länge. Till slut hade vi måst säga till oss själva: "Jag älskar inte min make/maka längre, och har inte någon lust att vara tillsammans med denna längre." Kanske hade du, av moraliska/pliktmässiga anledningar, ännu önskat att leva som gift, men i ditt hjärta hade du nog längtat efter att vara tillsammans med någon annan. Någon som verkligen bryr sig om dig.

Det här är ett bevis på att vi i verkligheten aldrig har älskat den andra. För om det är villkor i det ("så länge du är så och så, då ska jag älska dig"), då är det inte kärlek. Kärlek är utan villkor.

Så som den här plågsamma maken/makan – och mycket mycket värre – så uppför vi oss mot Gud. Men Han älskar oss, och vill ändå ha oss.

"Inte har du köpt kalmus åt mig för dina pengar
eller mättat mig med dina slaktoffers fett.
Nej, du har [bara] vållat mig arbete genom dina synder
och möda genom dina missgärningar.
Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser,
för min egen skull,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jes 43:24-25)

Sann kjærlighet

Tenk deg at du er gift, og at du opplever at du virkelig elsker din ektefelle. La oss si at denne så begynner å være utro mot deg, vise en generell likegyldighet overfor deg, sier ikke noe snilt til deg lenger osv. Din ektefelle bryr seg egentlig ikke om deg, og den eneste grunn til at han/hun ikke vil skille seg, er fordi du har så mye godt å gi.

La oss si at du prøver å holde ut, og virkelig gjør ditt beste for å bevare ekteskapet og relasjonen. Hvor lenge ville du ha klart det? Jeg tror de aller fleste av oss hadde opplevd det som uutholdelig etter ikke så veldig lenge. Til slutt hadde vi måttet si til oss selv: "Jeg elsker ikke min ektefelle og har ikke noen lyst til å være ilag med denne lenger." Kanskje hadde du, av moralske/pliktmessige grunner, ennå ønsket å leve som gift, men i ditt hjerte hadde du nok lengtet etter å være sammen med noen annen. Noen som virkelig bryr seg om deg.

Dette er et bevis på at vi i virkeligheten aldri har elsket den andre. For hvis det er betingelser i det ("så lenge du er sånn og sånn, da vil jeg elske deg"), da er det ikke kjærlighet. Kjærlighet er uten betingelser.

Sånn som denne vanskelige ektefellen, og mye mye verre, slik er det vi oppfører oss mot Gud. Men Han elsker oss, og vil likevel ha oss.

"Du har ikke kjøpt kalmus-krydder til meg for sølv
og ikke mettet meg med dine slaktoffers fett.
Du har bare[!] trettet meg med dine synder,
og voldt meg møye med dine misgjerninger.
Jeg, jeg er den som utsletter dine misgjerninger for min skyld,
og dine synder kommer jeg ikke i hu."
(Jes 43,24-25)

En stor tragedi, men en ännu större frälsning

Jag älskar inte Sonja. Jag har på ett sätt vetat det i lång tid, i alla fall i teorin, men det var inte förrän igår kväll det verkligen gick upp för mig: Jag älskar inte Sonja. Förut kunde jag tänka: "Jag kan inte älska Sonja, bara Jesus kan det." Ser du hur teoretiskt det låter? Något helt annat är det att säga: "Jag älskar inte Sonja. Bara Jesus gör det."

För många är det här ett ofattbart uttalande: "Älskar inte Björn sin hustru? Var det fel av honom att gifta sig med henne?" osv. För min del vill jag säga att jag är otroligt tacksam för att ha insett att jag inte älskar henne. Det var väldigt svårt och tungt till att börja med, men nu är jag jätteglad för att jag har fått se det. Saken är nämligen den, att även om jag så gärna skulle önska att jag verkligen älskat Sonja, så är den tragiska sanningen att jag inte gör det. I mitt hjärta önskar jag att det inte skulle vara sant: Tänk en sådan förfärlig tragedi, att en kristen man, som verkligen önskar att leva för Gud, inte ens klarar att älska sin egen hustru...tyvärr är det sant.

All kärlek som jag klarar att mästra med egen kraft, är djupast sett egoistisk. Den önskar antingen att få något tillbaka för det den ger, eller så söker den en skön känsla. Det är i alla fall något som jag känner igen mig i. Många gånger har jag känt att jag älskat Sonja, men vad med de gånger jag inte känt det? Är det egentligen någon skillnad? Nej, det är inte det. I känslan av att jag älskar Sonja ligger ett självbedrägeri. Mitt känsloliv försöker, med god hjälp av Djävulens lögner, att övertyga mig om att jag älskar Sonja, när det egentligen inte bor en strimla av kärlek i mitt hjärta.

Läs Rom 3:10-18. Där står sanningen: "Ingen rättfärdig finns, inte en enda." Och då är det inte bara så att jag har gjort några enskilda fel, som gör att jag inte är rättfärdig. Nej, Paulus säger: "Ty jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor inte något gott, viljan finns hos mig, men att göra det goda, det finns inte i mig." (Rom 7:18) Jag vill så gärna göra det goda. Jag vill så gärna älska Sonja. Men jag klarar det inte. Jag gör inte det. Det är den hårda sanningen, som jag är så oändligt glad för har gått upp för mitt hjärta.

Varför är jag glad? Hur kan jag vara glad för att se det här tragiska? Som tidigare nämnt – för att det är sant, och sanning är alltid bra att känna. Den sätter oss fri. (Joh 8:32). Men det är inte bara för att det här är sant, att jag är glad. Nej, för att något annat också är sant.

"...där synden överflödade,
där överflödade nåden mycket mer!"
(Rom 5:20)

Synden är att jag inte klarar att älska Sonja. Synden är att jag inte klarar att göra det goda. Nåden...nåden är att Jesus kan. Nåden är att Jesus gör. Nåden är att Jesus ger.

Jesus är Guds Son, och Han älskar. Ja, det står att Gud är kärlek (1 Joh 4:8), och om Han är det så måste det innebära att Han älskar Sonja. Han kan det, och Han gör det. Det visade Han på Golgata. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom, att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8)

Vad så med mig? Hur kan jag och Sonja leva ett gott liv tillsammans, om inte jag älskar henne? (Och...hon älskar förresten inte mig.) Jo, vi kan leva ett gott liv tillsammans eftersom vi har fått Jesu kärlek. "Vi älskar därför att han först har älskat oss." (1 Joh 4:19) Gud har gjort det så, att vi är i Kristus (1 Kor 1:30; ++. Se också Joh 15:7 - vi ska bara bli i Honom, för där har Gud placerat oss.), och Han är i oss (Kol 1:27; 1 Kor 6,19; ++). Och om det är så, då äger vi allt det Han äger. Han är fullkomlig, då är också jag fullkomlig. Gud har sagt det, då är det sant. Han älskar, då älskar också jag, för jag äger Hans kärlek. Det är inte så lätt att förstå, men det är ändå sant. Jag känner det inte, jag ser det inte. Men det är sant. Jag har bara att tro på det, och leva på det.

"Allt förmår jag genom Kristus, som ger mig kraft."
(Fil 4:13)

Jag älskar inte Sonja. Jag kan inte det. Men Jesus kan det. Jesus gör det. Den stora tragedin har blivit övervunnen av en ännu större frälsning. Det gamla är förbi, allt har blivit nytt. (2 Kor 5:17). Jag har fått del i det, och då kan jag, på grund av det Jesus har gjort, älska Sonja.

Ja, jag älskar Sonja. Gud har gett mig den möjligheten. Inte bara i det att jag är människa, men i det att jag äger Jesu kärlek. O, du förunderliga Gud!

"Jag ville gärna äga en kärlek varm och stor
Att värma någon frusen, syster eller bror.
Men när min kärlek svalnat i världens kalla vind,
Då har jag ännu Jesus, Hans kärlek den är min!"
(Jesper Krogedal, SB 492)

(Tillägg:

Jag har insett att det är bäst att jag utfyller det jag skrivit med en liten förklaring på begreppen "kärlek" och "älska". Det är i mitt inlägg tal om verklig kärlek, det som Bibeln kallar kärlek (översatt från ordet agape). Det är alltså inte tal om det många vill kalla "mänsklig kärlek". Jag ska kort försöka definiera dessa två sätt att se på kärlek, och förklara vad jag tänker om dem.

"Mänsklig kärlek": Kort vill jag säga att det är att vara känslomässigt bunden och attraherad till varandra (kom gärna med invändningar och andra förslag). (Detta känslomässiga bandet har med sig många följder, som jag inte vill använda plats till att ta upp här.) Denna "kärlek" är inte något fel i sig själv. Det är ingen synd som vi ska försöka att undvika. Nej, det jag tror, även om det inte står något om det i Bibeln, är att Gud har skapat oss med ett behov för det, då Han gjorde oss till relationsväsen. Gud vill att vi människor ska vara känslomässigt bunden, och attraherad (då i äktenskapet) till varandra.

Problemet med den här "kärleken", är att den är så förgänglig (och kan också dyka upp i olika "onaturliga" situationer, se: Stockholmssyndromet). Det är tyvärr så att många gifta par (ca 20 000/år i Sverige) skiljer sig, och ännu fler ogifta par bryter upp och går skilda vägar. Orsakerna kan vara flera, men tyvärr tror jag att många gör det för att de har förlorat det känslomässiga bandet (och fått det till någon "bättre"?). Eftersom de förknippar det med "kärlek", så vill de komma fram till att de inte "älskar" varandra längre (eller i alla fall att den ena inte älskar den andra), och kanske "älskar" någon annan. (Det är förstås tragiskt i sig själv, men långt mindre tragiskt än att vi saknar den verkliga kärleken.)

Denna typ av "kärlek" är inte något som totalt saknas i min och Sonjas relation. Nej, det är väldigt ofta att jag, väldigt starkt, upplever mig bunden till henne, och hon till mig. Men vad ska vi göra när det inte är så? Vad ska vi göra när (för räkna med att det sker) jag plötsligt sitter utan känslor för henne, och egentligen inte har någon lust att vara tillsammans med henne? Älskar jag inte henne längre då? Väldigt många skulle säga att så är fallet. Det är anledningen till att jag inte vill kalla det för kärlek, men för behov. Gud har skapat oss med ett behov för närhet, sociala relationer, fortplantning osv. (Det allra största behovet vi har, är av någon som älskar oss fullkomligt. Någon som kan uppfylla alla våra behov. Det kan bara Gud. Vi människor får lätt för oss att en människa kan det, och när den inte kan det så längtar vi lätt efter någon annan.) Det kan man till stor del få från/genom en annan människa. Detta kan upplevas som kärlek. Men det är det alltså inte, enligt mig. Det är en illusion av kärlek. Det är gott när den goda upplevelsen av "mänsklig kärlek" bygger på den verkliga kärleken, men tyvärr gör synden i oss att den, utan verklig kärlek, är så lätt att missbruka egoistiskt. (Det är faktiskt bara kristna, genom Jesus, i Den Helige Ande, som kan undvika att missbruka detta behov.)

Kärlek (agape): Kärlek är inte så lätt att definiera. Ofta hör vi att det är handling (dvs att man gör något för en annan), och du kan läsa mycket bra om den i 1 Kor 13. Men inget av det tror jag rymmer allt vad kärlek är. Det finns det dock ett ställe som gör:

"Den som inte älskar känner inte Gud, ty Gud är kärleken."
(1 Joh 4:8)

Gud är kärleken. Det finns ett ord i Bibeln som ger oss svar på vad kärlek är. Det är Gud. Vad är kärlek? Gud är kärleken, säger Bibeln. Inget annat. Låt oss tala som Bibeln gör.

Allt vad det (att Gud är kärleken) innebär, är omöjligt för oss att förstå med vår förnuft. Det blir för lite att säga att Guds kärlek ryms i att han handlar för oss. Nej, för att förstå vad kärlek verkligen är, så måste vi känna Gud, som det står i versen. Det är alltså den kärleken som ingen av oss människor har i oss själva. Vi måste känna Gud, och äga Den Helige Anden, för att vi ska kunna ha den.

(Till den som vill invända att det finns flera typer kärlek, vill jag fråga: Vart står det i Bibeln? Det står något om "broderkärlek" (från filadelfia), men också det måste bygga på den verkliga kärleken. Den kan inte vara oberoende av den. Varje gång det står att vi ska älska en annan (OBS! Också i Ef. 5:25), så används ordet agape. Jag hoppas att vi kristna kan börja använda orden "kärlek"/"älska" på ett bibliskt sätt, som en motvikt mot det sätt världen använder det. Vi får lov till det, i Jesu Namn.)

Den stora tragedin jag ville skriva om, är att ingen man i hela världen (alltså inte bara jag) kan älska sin egen hustru. (Det var egentligen det som var ena sidan av mitt budskap, som jag hoppades att läsaren skulle få med sig.) Den andra sidan är alltså att Jesus har tagit på sig saken med att älska. Han älskar oss alla, och Han älskar Sonja. Det är frälsningen och friheten. Där har jag min vila från kravet att älska Sonja. Då ger Gud också mig rätt att tillräkna mig Jesu kärlek, och frånräkna mig min egen avsaknad av kärlek. Det är inte längre jag som inte kan älska Sonja, men synden som bor i mig (Rom 7:20). Men Jesus har gett mig en ny identitet, och i Jesu Namn kan jag älska Sonja. Och då kan jag med frimodighet, från djupet av mitt hjärta, med den bibliska förståelsen av vad verklig kärlek är, säga till Sonja: "Jag älskar dig!" =)

En stor tragedie, men en enda større frelse

Jeg elsker ikke Sonja. Jeg har på en måte visst det i lang tid, hvert fall i teorien, men det var ikke før igår kveld det virkelig gikk opp for meg: Jeg elsker ikke Sonja. Før kunne jeg tenke: "Jeg kan ikke elske Sonja, bare Jesus kan det." Ser du hvor teoretisk det høres ut? Noe helt annet er det å si: "Jeg elsker ikke Sonja. Bare Jesus gjør det."

For mange vil dette være et ufattelig utsagn. "Elsker ikke Björn sin kone? Var det galt av ham å gifte seg med henne?" osv. For min del vil jeg si at jeg er utrolig takknemlig for å ha innsett at jeg ikke elsker henne. Det var veldig vanskelig og tungt til å begynne med, men nå er jeg kjempeglad for at jeg har fått se det. Saken er nemlig den, at selv om jeg så gjerne skulle ønske at jeg virkelig elsket Sonja, så er den tragiske sannheten at jeg ikke gjør det. I mitt hjerte ønsker jeg at det ikke var sant: Tenk for en tragedie, at en kristen mann, som virkelig ønsker å leve for Gud, ikke en gang klarer å elske sin egen kone...dessverre er det sant.

All kjærlighet som jeg klarer å mestre med egen kraft, er dypest sett egoistisk. Den ønsker enten å få noe tilbake for det den gir, eller så søker den en god følelse. Det er hvert fall noe som jeg kjenner meg igjen i. Mange ganger har jeg følt at jeg elsket Sonja, men hva med de ganger jeg ikke føler det? Er det egentlig noen forskjell? Nei det er ikke det. I følelsen av at jeg elsker Sonja ligger et selvbedrag. Mitt følelsesliv prøver, med god hjelp av Djevelens løgner, å overbevise meg om at jeg elsker Sonja, når det egentlig ikke bor et fnugg av kjærlighet i mitt hjerte.

Les Rom 3,10-18. Der står sannheten: "Det er ikke én rettferdig, ikke en eneste..." Og da er det ikke bare slik at jeg har gjort noen enkelte gale ting, som gjør at jeg ikke er rettferdig. Nei, Paulus sier: "For jeg vet at i meg, det er i mitt kjød, bor intet godt. For viljen har jeg, men å gjøre det gode, makter jeg ikke." (Rom 7,18) Jeg vil så gjerne gjøre det gode. Jeg vil så gjerne elske Sonja. Men jeg makter det ikke. Jeg gjør det ikke. Det er den harde sannheten, som jeg er så uendelig glad for har gått opp for mitt hjerte.

Hvorfor er jeg glad? Hvordan kan jeg være glad for å se dette tragiske? Som tidligere nevnt – fordi det er sant, og sannhet er alltid bra å kjenne. Den setter oss fri (Joh 8,32). Men det er ikke bare fordi dette er sant, at jeg er glad. Nei, fordi noe annet også er sant.

"...der synden ble stor, ble nåden enda større!"
(Rom 5,20)

Synden er at jeg ikke makter å elske Sonja. Synden er at jeg ikke klarer å gjøre det gode. Nåden...nåden er at Jesus kan. Nåden er at Jesus gjør. Nåden er at Jesus gir.

Jesus er Guds Sønn, og Han elsker. Ja, det står at Gud er kjærlighet (1 Joh 4,8), og hvis Han er det så må det innebære at Han elsker Sonja. Han kan det, og Han gjør det. Det viste Han på Golgata. "Men Gud viser sin kjærlighet til oss ved at Kristus døde for oss mens vi ennå var syndere." (Rom 5,8)

Hva da med meg? Hvordan kan jeg og Sonja leve et godt liv i lag, hvis ikke jeg elsker henne? (Og...hun elsker forresten heller ikke meg.) Jo, vi kan leve et godt liv sammen fordi vi har fått Jesu kjærlighet. "Vi elsker fordi han elsket oss først." (1 Joh 4,19) Gud har gjort det slik at vi er i Kristus (1 Kor 1,30; ++. Se også Joh 15,7 - vi skal bare bli i Ham, fordi der har Gud plassert oss.), og Han er i oss (Kol 1,27; 1 Kor 6,19; ++). Og hvis det er slik, da eier vi alt det Han eier. Han er fullkommen, da er jeg også fullkommen. Gud har sagt det, da er det sant. Han elsker, da elsker også jeg, fordi jeg eier Hans kjærlighet. Dette er ikke så lett å skjønne, men det er likevel sant. Jeg føler det ikke, jeg ser det ikke. Men det er sant. Jeg har bare å tro på det, og leve på det.

"Alt makter jeg i ham som gjør meg sterk."
(Fil 4,13)

Jeg elsker ikke Sonja. Jeg kan ikke det. Men Jesus kan det. Jesus gjør det. Den store tragedien er blitt overvunnen av en enda større frelse. Det gamle er forbi, alt er blitt nytt. (2 Kor 5,17). Jeg har fått del i det, og da kan jeg, på grunn av det Jesus har gjort, elske Sonja.

Ja, jeg elsker Sonja. Gud har gitt meg den muligheten. Ikke bare i det at jeg er menneske, men i det at jeg eier Jesu kjærlighet. O, du forunderlige Gud!

"Eg ville gjerne eiga ein kjærleik stor og varm
Som kunne varma andre som frys i hat og harm.
Men når min kjærleik kolnar i verdsens kalde vind,
Då har eg endå Jesus, hans kjærleik den er min."
(Jesper Krogedal, SB 492)

(Tillegg:

Jeg har innsett at det er best at jeg utfylder det jeg har skrevet med en liten forklaring på begrepene "kjærlighet" og "elske". Det er i mitt innlegg tal om virkelig kjærlighet, det som Bibelen kaller kjærlighet (oversatt fra ordet agape). Det er altså ikke tal om det mange vil kalle "menneskelig kjærlighet". Jeg skal kort prøve å definere disse to måter å se på "kjærlighet", og forklare hva jeg tenker om de.

"Menneskelig kjærlighet": Kort vil jeg si at det er å være følelsesmessig knyttet og attrahert av hverandre (kom gjerne med innvendinger og andre forslag). (Dette følelsesmessige båndet har med seg mange følger, som jeg ikke vil bruke plass for å ta opp her.) Denne "kjærlighet" er ikke gal i seg selv. Det er ikke en synd vi skal prøve å unngå. Nei, det jeg tror, selv om det ikke står noe direkte om det i Bibelen, er at Gud har skapt oss med et behov for dette, da han skapte oss til å være relasjonsvesen. Gud vil at vi mennesker skal være følelsesmessig knyttet, og attrahert (da i ekteskapet) til hverandre.

Problemet med denne "kjærlighet", er at den er så forgjengelig (og også at den kan dukke opp i ulike "unaturlige" situasjoner, se: Stockholmssyndromet). Det er dessverre slik at mange gifte par (ca 10 000/år i Norge) skiller seg, og enda fler ugifte par bryter opp og går skilte veier. Årsakene kan være flere, men dessverre tror jeg at mange gjør det fordi de har mistet det følelsesmessige båndet (og fått det til noen "bedre"?). Ettersom de forknipper det med "kjærlighet", så vil de komme frem til at de ikke "elsker" hverandre lenger (eller hvert fall at den ene ikke elsker den andre), og kanskje "elsker" noen annen. Dette er selvfølgelig tragisk i seg selv, men langt mindre tragisk enn at vi savner den virkelige kjærligheten.)

Denne typ av "kjærlighet" er ikke noe som totalt savnes i min og Sonjas relasjon. Nei, det er veldig ofte at jeg, veldig sterkt, opplever meg knyttet til henne, og hun til meg. Men hva skal vi gjøre når det ikke er slik? Hva skal vi gjøre når (for regn med at det skjer) jeg plutselig sitter uten følelser for henne, og egentlig ikke har noen lyst å være sammen med henne? Elsker jeg ikke henne lenger da? Veldig mange ville si at slik er det. Dette er grunnen til at jeg ikke vil kalle det for kjærlighet, men for behov. Gud har skapt oss med behov for nærhet, sosiale relasjoner, forplantning osv. (Det aller største behov vi har, er av noen som elsker oss fullkomment. Noen som kan oppfylle alle våre behov. Det kan bare Gud. Vi mennesker får lett for oss at et annet menneske kan gjøre det, og når det ikke kan det så lengter vi fort etter noen annen.) Det kan man til stor del få fra/gjennom et annet menneske. Dette kan oppleves som kjærlighet. Men det er det altså ikke, ifølge meg. Det er en illusjon av kjærlighet. Det er godt når den gode opplevelsen av "menneskelig kjærlighet" bygger på den virkelige kjærligheten, men dessverre gjør synden i oss at den, uten virkelig kjærlighet, er så lett å missbruke egoistisk. (Det er faktisk bare kristne, gjennom Jesus, i Den Hellige Ånd, som kan unngå å missbruke dette behov).

Kjærlighet (agape): Kjærlighet er ikke så lett å definere. Ofte hører vi at det er handling (dvs at man gjør noe for en annen), og du kan lese mye bra om den i 1 Kor 13. Men intet av det tror jeg rommer alt hva kjærlighet er. Det er det dog ett sted som gjør:

"Den som ikke elsker, kjenner ikke Gud
for Gud er kjærlighet."
(1 Joh 4,8)

Gud er kjærligheten. Det er et ord i Bibelen som gir oss svar på hva kjærlighet er. Det er Gud. Hva er kjærlighet? Gud er kjærligheten, sier Bibelen. Intet annet. La oss tale som Bibelen gjør.

Allt hva det (at Gud er kjærligheten) innebærer, er umulig for oss å skjønne med vår fornuft. Det blir for lite å si at Guds kjærlighet rommes i at han handler for oss. Nei, for å skjønne hva kjærlighet er, så må vi kjenne Gud, som det står i verset. Det er altså den kjærligheten som ingen av oss mennesker har i oss selv. Vi må kjenne Gud, og eie den Den Hellige Ånd, for at vi skal kunne ha den.

(Til den som vil at innvende at det finnes flere typer kjærlighet, vil jeg spørre: Hvor står det i Bibelen? Det står noe om "broderkjærlighet" (fra filadelfia), men også det må bygge på den virkelige kjærligheten. Den kan inte vara uavhengig av den. Hver gang det står at vi skal elske en annen (NB! Også i Ef. 5,25), så brukes ordet agape. Jeg håper at vi kristne kan begynne å bruke orden "kjærlighet"/"elske" på en bibelsk måte, som en motvekt mot den måten verden bruker det. Vi får lov til det, i Jesu Navn!)

Den store tragedien jeg ville skrive om, er at ingen mann i hele verden (altså ikke bare jeg) kan elske sin egen kone. (Det var egentlig det som var ene av mitt budskap, som jeg håpet leseren skulle få med seg.) Den andre siden er altså at Jesus har tatt på seg saken med å elske. Han elser oss alle, og Han elsker Sonja. Det er frelsen og friheten. Der har jeg min hvile fra kravet å elske Sonja. Da gir Gud også meg rett å tillregne meg Jesu kjærlighet, og fraregne meg min egen mangel på kjærlighet. Det er ikke lenger jeg som ikke kan elske Sonja, men synden som bor i meg (Rom 7,20). Men Jesus har gitt meg en ny identitet, og i Jesu Navn kan jeg elske Sonja. Og da kan jeg med frimodighet, fra dybden av mitt hjerte, med den bibelske forståelsen av hva kjærlighet er, si til Sonja: "Æ ælski dæ!" =)

Som dem i Babel

Väldigt många kristna är idag som dem från Juda som blev kvar i Babel. Gud har gett oss så många löften om ett liv i frihet, men vi väljer att leva i träldom...

Som dem i Babel

Veldig mange kristne er i dag som dem fra Juda som ble igjen i Babel. Gud har gitt oss så mange løfter om et liv i frihet, men vi velger å leve i trelldom...

Godhet till omvändelse

"Eller föraktar du hans godhets,
fördragsamhets och tålamods rikedom
utan att förstå, att Guds godhet
vill föra dig till omvändelse?"
(Rom 2:4)

Många kan säga mycket om Guds godhet. Gud är så god, Han har gett oss livet. Gud är så god, Han ger oss mat för dagen, kläder att klä oss med och hem att bo i. Gud är så god, Han har gett oss vänner och gemenskap, syskon i Kristus och en församling att gå i. Gud är så god, Han har gett oss Sitt Ord och Sin Helige ande. Gud är så god, Han har gett oss Sin Son till att dö för våra synder.

Allt detta är väl och bra, och nog för att prisa Gud i evighet. Men ändå vill Paulus här påminna oss om något som vi lätt glömmer, nämligen Guds godhet till omvändelse. Har du någonsin upplevt den godheten? Gud är så god att Han faktiskt inte vill att vi ska synda, och Han är villig till att göra allt Han kan för att få oss att sluta med det.

Det finns nämligen en del ting i våra liv som tar alldeles för stor plats. Det är en del ting vi gärna håller fast i, så att Gud inte får full plats i våra liv. Vi kan nog vara kristna, men ändå är det något som håller oss tillbaka från en full övergivenhet. Gud prövade Sin vän Abraham, om han var villig till att offra sin son Isak, bara för att Gud hade sagt det. Hos oss kanske det inte är något så radikalt Gud önskar vi ska omvända oss ifrån, men något så enkelt som det Jesus nämner i Matt 22:5:

"Men de brydde sig inte om det, utan gick bort,
den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap."

Jordagodset, som ju Gud har gett oss, kan bli alldeles för värdefullt för oss, så att Jesus inte får plats. Det måste vi omvända oss ifrån, och det vill Gud göra allt Han kan för att få till. Så god är Han.

Det är några vers vi måste tänka på:

"Om ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det,
och kasta det ifrån dig. Ty det är bättre, att en av
dina lemmar fördärvas, än att hela din
kropp kastas i helvetet. Och om din högra hand är dig
till förförelse, så hugg av den, och kasta den ifrån dig.
Ty det är bättre, att en av dina lemmar fördärvas,
än att hela din kropp kastas i helvetet."
(Matt 5:29-30)

Jag tror inte vi ska ta Jesus bokstavligt, för vem hade då haft kvar sina ögon och händer? Nej, anledningen till att Jesus använder det här som en bild, är för att det upplevs smärtsamt att mista något på kroppen. På samma sätt kan det vara smärtsamt att ge släpp på saker i livet som tar alldeles för stor plats. Det gör ont. (Det är förresten det här Jesus talar om när Han säger att vi ska bära vårt kors, och mista vårt liv (egentligen "själ")). Men det är när du upplever denna smärtan att du ska komma ihåg att det är Guds godhet som driver dig till omvändelse. Han har något bättre för dig.

Hur kan vi då veta vad det är i våra liv som tar alldeles för stor plats? Väl, börja med att be Gud om att uppenbara det för dig. Fråga Honom rätt ut: "Gud, är det något i mitt liv som tar alldeles för stor plats? Kan du vara så god att uppenbara för mig vad det är, och visa mig en väg ut av det. I mitt eget hjärta känner jag egentligen ingen lust att du ska göra det, men jag vet att det är det bästa för mig. Jag är en syndare och en lögnare som hatar din vilja, men du är god. Låt mig få uppleva din godhet, och låt den förändra mitt liv till att mer vara efter din vilja.

Så tror jag det finns många platser i Bibeln som kan hjälpa oss med att ta reda på det här. Jag ska till slut ta med en av dessa platser:

"För ni är kallade till frihet, bröder.
Låt bara inte friheten ge köttet något
tillfälle utan tjäna varandra genom kärleken."
(Gal 5:13)

Här nämner Paulus något väldigt viktigt. Han poängterar att vi är fria Guds barn. Det är inte längre någon lagträldom över oss, utan Sonen har gjort oss verkligen fria. Dock är det så att vi så lätt kan tänka att den här friheten sätter oss fri på ett köttsligt sätt. "Är jag fri, då spelar det inte så stor roll vad jag gör i mitt liv. Jag kommer ju till himmelen ändå." Men det är därför kallet kommer: "tjäna varandra genom kärleken." Det är inte likgiltigt vad du gör med ditt liv, och den här versen kan du använda som måttstock för det.

Det du gör, tjänar det dig själv eller tjänar det dina medmänniskor? Om du förbrukar mycket tid på internet, gör du det för egen vinning, eller hoppas du kunna vara till hjälp för andra genom det? Om du ser på film, gör du det för att tillfredsställa ditt underhållningsbegär, eller gör du det för att följa med, så att du kan använda det i möte med medmänniskor? Om svaret är att du gör det bara för din egen del, så tror jag du i det minsta borde prata med Gud om det. Kanske är Han så god mot dig att Han tar dig ut av det.

Godhet til omvendelse

"Eller forakter du hans rikdom på godhet
og overbærenhet og tålmodighet?
Vet du ikke at Guds godhet
driver deg til omvendelse?"
(Rom 2,4)

Mange kan snakke mye om Guds godhet. Gud er så god, Han har gitt oss livet. Gud er så god, Han gir oss mat for dagen, klær å kle oss med og hjem å bo i. Gud er så god, Han har gitt oss venner og felleskap, søsken i Kristus og en forsamling å gå i. Gud er så god, Han har gitt oss Sitt Ord og Sin Hellige Ånd. Gud er så god, Han har gitt oss Sin Sønn til å dø for våre synder.

Alt dette er vel og bra, og nok for å prise Gud i evighet for. Men likevel vil Paulus her minne oss om noe som vi lett glemmer, nemlig Guds godhet til omvendelse. Har du noensinne opplevd den godheten? Gud er så god at Han faktisk ikke vil at vi skal synde, og Han er villig til å gjøre alt Han kan for å få oss til å slutte med det.

Det er nemlig noen ting i våre liv som tar altfor stor plass. Det er noen ting vi gjerne holder fast ved, slik at Gud ikke har full plass i våre liv. Vi kan godt være kristne, men likevel er det noe som holder igjen for en full overgivelse. Gud prøvde Sin venn Abraham, om han var villig til å offre sin sønn Isak, bare fordi Gud hadde sagt det. Hos oss er det kanskje ikke noe så radikalt Gud ønsker vi skal omvende oss fra, men noe så enkelt og uskyldig som det Jesus nevner i Matt 22,5:

"Men de brydde seg ikke om det og gikk sin vei,
en til sin åker, og en til sin handel."

Det jordiske gode, som Gud jo har gitt oss, kan bli altfor verdifullt for oss, slik at Jesus ikke får plass. Dette må vi omvende oss fra, og det vil Gud gjøre alt Han kan for å få til. Så god er Han.

Det er noen vers vi må huske på:

"Om ditt høyre øye frister deg til fall,
da riv det ut og kast det fra deg!
For det er bedre for deg at du mister ett av dine lemmer
enn at hele ditt legeme blir kastet i helvete.
Og om din høyre hånd frister deg til fall,
da hogg den av og kast den fra deg!
For det er bedre for deg å miste ett av dine lemmer,
enn at hele ditt legeme kommer i helvete."
(Matt 5,29-30)

Jeg tror ikke vi skal ta Jesus bokstavelig, for hvem ville da ha hatt øyne og hender igjen på sitt legeme? Nei, grunnen til at Jesus bruker dette som bilde, er fordi det oppleves smertefult å miste noe på legemet. På samme måte kan det være smertefullt å gi slipp på ting i livet som tar altfor stor plass. Det gjør vondt. (Det er forresten dette Jesus snakker om når Han sier vi skal bære vårt kors, og miste vårt liv (egentlig "sjel")). Men det er når du opplever denne smerten at du må huske på at det er Guds godhet som driver deg til omvendelse. Han har noe bedre for deg.

Hvordan kan vi da vite hva det er i våre liv som tar altfor stor plass? Vel, begynn med å spørre Gud om å åpenbare det for deg. Spør Ham rett ut: "Gud, er det noen ting i mitt liv som tar altfor stor plass? Kan du være så god å åpenbare for meg hva det er, og vis meg en vei ut av det. I mitt eget hjerte føler jeg egentlig ikke lyst at du skal gjøre det, men jeg vet at det er det beste for meg. Jeg er en synder og en løgner som hater din vilje, men du er god. La meg få oppleve din godhet, og la den få forandre mitt liv til å være mer etter din vilje."

Så tror jeg at det finnes mange steder i Bibelen som kan hjelpe oss med å finne utav dette. Jeg skal til slutt ta med ett av disse bibelstedene:

"For dere ble kalt til frihet, brødre.
La bare ikke friheten bli et påskudd for kjødet,
men tjen hverandre i kjærlighet."
(Gal 5,13)

Her tar Paulus opp noe veldig viktig. Han poengterer at vi er frie Guds barn. Det er ikke noe lovtrelldom over oss lenger, men Sønnen har satt oss virkelig fri. Dog er det slik at vi så lett kan tenke at denne friheten setter oss fri på en kjødelig måte. "Er jeg fri, da spiller det ikke så stor rolle hva jeg gjør i mitt liv. Jeg kommer jo til himmelen uansett." Men det er derfor kallet kommer: "tjen hverandre i kjærlighet." Det er ikke likegyldig hva du gjør med ditt liv, og dette vers kan du bruke som målestokk for det.

Det du gjør, tjener det deg selv eller tjener det dine medmennesker? Hvis du bruker mye tid på internett, gjør du det for egen vinning, eller ønsker du å kunne være til hjelp for andre gjennom det? Hvis du ser på film, gjør du det for å tilfredsstille ditt underholdningsbegjær, eller gjør du det for å følge med, slik at du kan bruke det i møte med medmennesker? Hvis svaret er at du gjør det kun for din egen del, da tror jeg du i det minste må tale med Gud om det. Kanskje vil Han være så god mot deg at Han fører deg utav det.