Har du sett filmerna Matrix(-trilogin) och Truman Show? Om du har det så vet du att de är väldigt olika i genre, och uppenbarligen olika i handling. Den första är en riktig actionfilm full av specialeffekter, men kan vara lite tung och svår att följa med i. Den andra är en dramakomedi som de flesta kan se, och många känner att de mår bra efter att ha sett den. Men varför nämner jag dess filmer i ett inlägg om New Age och synden? Jo, för att även om de är så olika, så har de något grundläggande gemensamt; det gnostiska (New Age-aktiga, teosofiska, ockulta, satanistiska, osv) budskapet.
Jag kan inte här nämna allt i båda filmerna, men vill hellre lägga upp youtube-klipp där detta blir förklarat. Tyvärr finns de bara på engelska.
Det är två saker som jag menar är de farliga sidorna i detta. Det första är att det liknar otroligt mycket på kristen dom ("Satan själv förställer sig till en ljusets ängel." (2 Kor11:14b)). Det är det goda mot det onda, det goda segrar till slut, människor blir frigjorda, osv. (Dessa är kanske de viktigaste exemplen, men om du har någon fler, så bara skriv en kommentar.) Om jag inte lever i ljuset från Guds Ord så märker jag själv hur lätt det är att tro att det är kristendom jag ser på.
Men hur kan man då veta att det inte är det? Är det inte bara att säga att någon ser gnosticism i det, och någon ser kristendom, och än sen då? Problemet är att budskapet nog kan sägas likna kristendom, men det liknar inte gnosticism; det er gnosticism. Det är själva huvudbudskapet i gnosticismens kärna som blir predikat till miljoner av hem runt om i världen, genom sådana filmer. De flesta som ser på filmerna förstår inte det, men alla blir påverkade av det, mer eller mindre. Ja, det är faktiskt sant (bra norsk länk), och filmskaparna vet det. Var inte så naiv och tro att de som gör filmer och TV-serier inte gör dem med ett syfte. De vill påverka dig att tänka som dem.
Men varför kan det inte vara kristendom, och hur kan man veta att det inte är det, när det liknar så mycket på de? Det är därför jag har med "synden" i rubriken. Vad är kärnan i kristendomen? Vi kan ta det kort: Människan är skapad av Gud till samfund med Honom. Människan föll i synd och står nu i utgångspunkt utanför samfund med Gud. Människan är ond från botten av, och kan aldrig bli något annat på egen hand. (Lägg märke till att många budskap i dagens filmer är att människan finner det goda i sig själv, och på egen hand, och att det är ett eller flera människor som segrar över det onda.) Gud frälste människan genom att själv ta på Sig straffen för all synd som vi har gjort och kommer göra. Gud själv kom till Jorden, inte för att ge oss vishet, eller för att säga att vi måste vara snällare med varandra. Nej, Gud kom till Jorden för att offra Sig själv för dina och mina synder. Tro mig, det budskapet finner du inte någonstans i de sekulära medierna som dominerar idag.
Då kommer vi över till det andra farliga: Du behöver inte spendera mycket tid framför din TV för att du ska få med dig något av detta gnostiska budskap. När du väl börjar att söka efter det, så kommer du bli mållös över hur det verkligen hyllas. Det är som att det är något helt naturligt och logiskt, när det egentligen är motbjudande och ett uppror mot den ende Sanne Guden.
Är det här svårt att till sig? Den naturliga reaktionen är att det kan inte vara sant. Om det är din reaktion, så vill jag rekommendera dig att inte bli kvar i den. Bli inte kvar i osäkerheten, men ta tag i den och ta reda på vad som stämmer. Läs i Bibeln, be till Gud, tänk på budskapet i det du ser på. Och först och främst, fråga dig själv vilken plats synden har i ditt liv. Du kan aldrig på egen hand tänka tanken att du är en syndare. Det är bara Guds Ord som kan visa dig det, så låt det få göra det. Om du är likgiltig över synden, så är du likgiltig över allt det jag har skrivit i det här inlägget. Ja, du vill kanske säga att jag är en lagisk "mörkeman" som bara vill förstöra för dig. Ta då detta som en kraftig varning, för det spelar ingen roll vad jag vill, och inte heller vad du vill. Det enda som spelar roll, är vad Gud vill. Och Han bryr sig om dig, hela dig. Han gör faktiskt det.
(Om du är en förkämpe för att vi kristna ska följa med i tiden, och använda dagens filmer och TV till att dela med oss av Evangeliet, så hoppas jag det här har varit till hjälp. =)
torsdag 26 november 2009
Ja, vi skal følge med i tiden! (Om New Age og synden)
Har du sett filmene Matrix(-trilogien) og Truman Show? Hvis du har det så vet du at de er nokså forskjellige i sjanger, og tilsynelatende forskjellige i handling. Den første er en skikkelig actionfilm full av spesialeffekter, men kan være litt tung og vanskelig å følge med i. Den andre er en dramakomedie som de fleste kan se, og mange sitter igjen med en god følelse etter de har sett den. Men hvorfor nevner jeg disse to filmene i et innlegg om New Age og synden? Det gjør jeg fordi selv om de er så forskjellige, så har de noe grunnleggende felles; det gnostiske (New Age-aktige, teosofiske, okkulte, satanistiske, etc.) budskapet.
Jeg kan ikke her nevne alt i begge filmene, men vil heller legge opp youtube-klipp der dette blir forklart. Tyverr er de bare på engelsk.
Det er to ting som jeg vil nevne er de farlige sidene ved dette. Det første er at det ligner utrolig mye på kristendom ("Satan selv skaper seg jo om til en lysets engel!" (2 Kor11,14b)). Det er det gode mot det onde, det gode seirer til slutt, menneske(r) blir satt fri, etc. (Disse er kanskje de viktigste eksemplene, men hvis du har noen flere, så bare legg igjen en kommentar.) Hvis jeg ikke lever i lyset fra Guds Ord så merker jeg selv hvor lett det er å tro at det er kristendom jeg ser på.
Men hvordan kan man da vite at det ikke er det? Er det ikke bare å si at noen ser gnostisisme i det, og noen ser kristendom, og hva så? Problemet er at budskapet kan nok sies å ligne på kristendom, men det ligner ikke på gnostisisme; det er gnostisisme. Det er selve hovedbudskapet i gnostisismens kjerne som blir proklamert til miljoner av hjem runt om i verden, gjennom slike filmer. De fleste som ser det skjønner det ikke, men alle blir påvirket av det, mer eller mindre. Ja, det er faktisk sant, og de som lager filmene vet det. Ikke vær så naiv å tro at de som lager filmer og TV-serier ikke lager de med en hensikt. De vil påvirke deg til å tenke som dem.
Men hvorfor kan det ikke være kristendom, og hvordan kan man vite at det ikke er det, når det ligner så mye på det? Det er derfor jeg har med "synden" i overskriften. Hva er kjernen i kristendomen? Kort fortalt: Mennesket er skapt av Gud til samfunn med Ham. Mennesket falt i synd og står i utgangspunkt uten samfunn med Gud. Mennesket er fra ondt fra bunn av, og kan aldri bli noe annet på egen hånd. (Legg merke til at mange budskap i dagens filmer er at mennesket finner det gode i seg selv, og på egen hånd, og at det er et eller flere mennesker som seirer over det onde.) Gud frelste mennesket gjennom å selv ta på sig straffen for all synd som vi har gjort og kommer å gjøre. Gud selv kom til Jorden, ikke for å gi oss visdom, eller for å fortelle at vi må være snillere med hverandre. Nei, Gud kom til Jorden for å offre Seg selv for dine og mine synder. Tro meg, det budskapet finner du ikke ett sted i de sekulære mediene som dominerer idag.
Da kommer vi over til det andre farlige: Du trenger ikke å bruke lang tid foran din TV for at du skal få med deg noe av dette gnostiske budskap. Når du vel begynner å prøve finne det, så vil du bli målløs over hvordan det løftes frem. Det er som om det er noe helt naturlig og logisk, når det egentlig er avskyelig og et opprør mot den ende Sanne Guden.
Er dette vanskelig å ta til seg? Den naturlige reaksjonen er at det kan ikke være sant. Hvis det er din reaksjon, så vil jeg anbefale deg å ikke bli værende i den. Ikke bli værende i usikkerheten, men ta tak i den og finn utav det. Les i Bibelen, be til Gud, tenk på budskapet i det du ser på. Og først og fremst, spør deg selv hvilken plass synden har i ditt liv. Du vil aldri på egen hånd tenke tanken at du er en synder. Det er bare Guds Ord som kan vise deg det, så la det få gjøre det. Hvis du er likegyldig overfor synden, så vil du være likegyldig overfor alt det jeg har skrevet i dette innlegg. Ja, du vil kanskje si at jeg er en lovisk mørkemann som bare vil ødelegge for deg. Ta da dette som en sterk advarsel, for det har inget å si hva jeg vil, og ikke heller hva du vil. Det eneste som har noe å si, er hva Gud vil. Og Han bryr seg om deg, hele deg. Han gjør faktisk det.
(Hvis du er en forkjemper for at vi kristne skal følge med i tiden, og bruke dagens filmer og TV til å forkynne evangeliet, så håper jeg dette har vært til hjelp. =)
Jeg kan ikke her nevne alt i begge filmene, men vil heller legge opp youtube-klipp der dette blir forklart. Tyverr er de bare på engelsk.
Det er to ting som jeg vil nevne er de farlige sidene ved dette. Det første er at det ligner utrolig mye på kristendom ("Satan selv skaper seg jo om til en lysets engel!" (2 Kor11,14b)). Det er det gode mot det onde, det gode seirer til slutt, menneske(r) blir satt fri, etc. (Disse er kanskje de viktigste eksemplene, men hvis du har noen flere, så bare legg igjen en kommentar.) Hvis jeg ikke lever i lyset fra Guds Ord så merker jeg selv hvor lett det er å tro at det er kristendom jeg ser på.
Men hvordan kan man da vite at det ikke er det? Er det ikke bare å si at noen ser gnostisisme i det, og noen ser kristendom, og hva så? Problemet er at budskapet kan nok sies å ligne på kristendom, men det ligner ikke på gnostisisme; det er gnostisisme. Det er selve hovedbudskapet i gnostisismens kjerne som blir proklamert til miljoner av hjem runt om i verden, gjennom slike filmer. De fleste som ser det skjønner det ikke, men alle blir påvirket av det, mer eller mindre. Ja, det er faktisk sant, og de som lager filmene vet det. Ikke vær så naiv å tro at de som lager filmer og TV-serier ikke lager de med en hensikt. De vil påvirke deg til å tenke som dem.
Men hvorfor kan det ikke være kristendom, og hvordan kan man vite at det ikke er det, når det ligner så mye på det? Det er derfor jeg har med "synden" i overskriften. Hva er kjernen i kristendomen? Kort fortalt: Mennesket er skapt av Gud til samfunn med Ham. Mennesket falt i synd og står i utgangspunkt uten samfunn med Gud. Mennesket er fra ondt fra bunn av, og kan aldri bli noe annet på egen hånd. (Legg merke til at mange budskap i dagens filmer er at mennesket finner det gode i seg selv, og på egen hånd, og at det er et eller flere mennesker som seirer over det onde.) Gud frelste mennesket gjennom å selv ta på sig straffen for all synd som vi har gjort og kommer å gjøre. Gud selv kom til Jorden, ikke for å gi oss visdom, eller for å fortelle at vi må være snillere med hverandre. Nei, Gud kom til Jorden for å offre Seg selv for dine og mine synder. Tro meg, det budskapet finner du ikke ett sted i de sekulære mediene som dominerer idag.
Da kommer vi over til det andre farlige: Du trenger ikke å bruke lang tid foran din TV for at du skal få med deg noe av dette gnostiske budskap. Når du vel begynner å prøve finne det, så vil du bli målløs over hvordan det løftes frem. Det er som om det er noe helt naturlig og logisk, når det egentlig er avskyelig og et opprør mot den ende Sanne Guden.
Er dette vanskelig å ta til seg? Den naturlige reaksjonen er at det kan ikke være sant. Hvis det er din reaksjon, så vil jeg anbefale deg å ikke bli værende i den. Ikke bli værende i usikkerheten, men ta tak i den og finn utav det. Les i Bibelen, be til Gud, tenk på budskapet i det du ser på. Og først og fremst, spør deg selv hvilken plass synden har i ditt liv. Du vil aldri på egen hånd tenke tanken at du er en synder. Det er bare Guds Ord som kan vise deg det, så la det få gjøre det. Hvis du er likegyldig overfor synden, så vil du være likegyldig overfor alt det jeg har skrevet i dette innlegg. Ja, du vil kanskje si at jeg er en lovisk mørkemann som bare vil ødelegge for deg. Ta da dette som en sterk advarsel, for det har inget å si hva jeg vil, og ikke heller hva du vil. Det eneste som har noe å si, er hva Gud vil. Og Han bryr seg om deg, hele deg. Han gjør faktisk det.
(Hvis du er en forkjemper for at vi kristne skal følge med i tiden, og bruke dagens filmer og TV til å forkynne evangeliet, så håper jeg dette har vært til hjelp. =)
måndag 23 november 2009
Rädsla eller Kärlek?
"Rädsla finns inte i kärleken
utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan"
(1 Joh 4:18a)
utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan"
(1 Joh 4:18a)
I sitt sammanhang handlar denna vers om domen. I versen innan står det att vi inte ska vara rädda, men vara frimodiga på domens dag, eftersom vi har kärleken som drivkraft. Men det här sammanhanget är också en del av ett större sammanhang, som handlar om Kärleken generellt. Det handlar först om att Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. (v 10), og så om hur vi ska älska varandra (v 12). Det gör vi därför att han först har älskat oss (v 19). Därför tror jag också att denna enskilda meningen kan användas i de flesta sammanhang i livet, om inte i alla.
Vi kristna hör ibland, kanske för sällan(?), om hur människofruktan gör att vi inte vågar t ex att vittna för andra om Jesus, eller att lita nog på varandra för att ge av oss själva. Men det gäller inte bara innanför ett kristet sammanhang. Som jag har förstått det så är det många psykologer och liknande som menar att vi bara har två grundläggande känslor; kärlek och rädsla. Alle andra känslor bygger på dessa två, antingen den ena eller den andra, och de kan heller inte existera samtidigt över samma sak. Antingen älskar du något, eller så fruktar du det, och så handlar du utifrån det (Jag tänker inte här på förhållandet till Gud, att "vi skall frukta och älska Gud" (Luther), men på vårt förhållande till varandra och i möte med olika situationer.)
Alltså, när du står inför en situation, eller möter en annan människa, så kommer du göra det antingen i fruktan eller i kärlek. Det första vi kan säga är att det uppenbart är bättre att göra det i kärlek. Men det kan vi bara göra om vi gör det i tro på Guds Ord och Hans kärlek. Om vi börjar söka efter kärleken i oss själva, så söker vi förgäves. Kanske kommer du inte finna hat eller liknande i dig själv, men du finner själviskhet. Och kärleken söker inte sitt (1 Kor. 13:5).
Denna tron och kärleken kan du varken finna eller skapa i dig själv, men den måste Gud ge dig. Det gör Han genom Evangeliet. Det är inte helt enkelt att förklara hur det sker, och jag tror inte vi kan göra det fullt ut. Men det handlar om att när vi vet vad Gud har gjort för oss, och vi har satt vår tillit till Honom, så vet vi att Han är Herren över varje situation. Om Han älskar oss å så mycket att Han dog för oss, och om Han har så stor omsorg för oss att Han vill vara med oss alla dagar intill tidens slut, varför ska vi då vara rädd för någonting?
Det handlar inte om att leva dumdristigt, som om ingenting kan skada dig. Det handlar om att Gud älskar dig, och när Han klarar att frälsa din förlorade själ, varför skulle inte Han klara att vägleda dig genom livet? En tillit till Gud innebär inte bara att man inte har något att frukta, men också att man litar på att Han kommer visa oss vart vi ska gå och vad vi ska göra. Det handlar om att du, när du är i en förtvivlad situation där du kanske fruktar för livet, ropar till Gud och lägger allt i Hans händer. Då vill Han berättat till dig om hur Han älska dig med en fullkommen Kärlek. Då vill Han visa dig att "den fullkomliga kärleken driver ut rädslan." På detta ska du få lov till att leva ditt liv.
Då kommer också Guds önskan om att "att alla människor skall bli frälsta och komma till sanningens kunskap" (1 Tim 2:4), vara större än och viktigare än alla andra tankar du har om andra människor. Då kommer Kristi kärlek tvinga dig (2 Kor 5:14), och Hans vilja blir din vilja. Men kom ihåg att du aldrig kommer finna denna kärlek i dig själv, hur mycket du än söker. Den finner du bara hos Kristus. Men du får lov att tillägna dig Hans kärlek, så att Hans kärlek blir Din kärlek. Det kan bara ske om Han växer till, och du förminskas (Joh 3:30). Det sker genom bekännelse av din likgiltighet och brist på kärlek, och tro på och tillägnan av Kristus och Hans Kärlek.
Börja fråga dig idag, i möte med varje situation och varje människa: "Gör jag detta i rädsla eller i kärlek?" Det tror jag kan vara en god start på en närmare relation till Kristus, och dina medmänniskor.
"Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte,
kärleken förhäver sig inte, den uppblåses inte.
Den uppför sig inte opassande, den söker inte sitt,
den förbittras inte, den tänker inte något ont.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten,
men den gläder sig med sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting,
den hoppas allting, den uthärdar allting."
(1 Kor 13:4-7)
Kärleken avundas inte,
kärleken förhäver sig inte, den uppblåses inte.
Den uppför sig inte opassande, den söker inte sitt,
den förbittras inte, den tänker inte något ont.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten,
men den gläder sig med sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting,
den hoppas allting, den uthärdar allting."
(1 Kor 13:4-7)
Frykt eller Kjærlighet?
"Frykt er ikke i kjærligheten,
men den fullkomne kjærlighet driver frykten ut."
(1 Joh 4:18a)
men den fullkomne kjærlighet driver frykten ut."
(1 Joh 4:18a)
I sin sammenheng handler dette vers om domen. I verset foran står det at vi ikke skal frykte, men være frimodige på domens dag, ettersom vi har kjærligheten som drivkraft. Men dette bibelsted er også en del av en større sammenheng, som handler om Kjærligheten generelt. Det handler først om at Gud har elsket oss og sendt sin Sønn til soning for våre synder (v 10), og så om hvordan vi skal elske hverandre (v 12). Dette gjør vi fordi han elsket oss først (v 19). Derfor tror jeg også at denne enkelte setningen kan brukes i de fleste sammenhenger i livet, om ikke i alle.
Vi kristne hør av og til, kanskje altfor sjelden(?), om hvordan menneskefrykten gjør at vi ikke tør f eks å vitne for andre om Jesus, eller å stole på hverandre nok til å gi av oss selv. Men dette gjelder ikke bare innenfor en kristen sammenheng. Som jeg har skjønt det så er det mange psykologer og lignende som mener at vi bare har to grunnleggende følelser; kjærlighet og frykt. Alle andre følelser er bygd på disse to, enten den ene eller den andre, og de kan heller ikke eksistere samtidig overfor samme ting. Enten elsker du noe, eller så frykter du det, og så handler du utifra det. (Jeg tenker ikke her på forholdet til Gud, at "vi skal frykte og elske Gud" (Luther), men på vårt forhold til hverandre og i møte med forksjellige situasjoner.)
Altså, når du står overfor en situasjon, eller når du møter et annet menneske, så vil du gjøre det enten i frykt eller i kjærlighet. Det første vi kan si er at det åpenbart er bedre å gjøre det i kjærlighet. Men det kan vi bare gjøre hvis vi gjør det i tro på Guds Ord og Hans kjærlighet. Hvis vi begynner å søke i oss selv etter kjærligheten, så søker vi forgjeves. Kanskje vil du ikke finne hat eller lignende i deg selv, men du vil finne selviskhet. Og kjærligheten søker ikke sitt eget (1 Kor. 13:5).
Denne troen og kjærligheten kan du verken finne eller skape i deg selv, men den må Gud gi deg. Det gjør Han gjennom Evangeliet. Det er ikke helt lett å forklare hvordan det skjer, og jeg tror at vi ikke kan gjøre det fullt ut. Men det handler om at når vi vet hva Gud har gjort for oss, og vi har satt vår tillit til Ham, så vet vi at Han er Herren over enhver situasjon. Hvis Han elsker oss så mye at Han døde for oss, og hvis Han har en så stor omsorg for oss at Han vil være med oss alle dager inntil verdens ende, hvorfor skal vi da frykte for noe?
Det handler ikke om å leve dumdristig, som om ingenting kan skade deg. Det handler om at Gud elsker deg, og når Han har maktet med å frelse din fortapte sjel, hvorfor skulle ikke Han makte med å veilede deg gjennom livet? En tillit til Gud innebærer ikke bare at man ikke har noe å frykte, men også at man stoler på at Han vil vise oss hvor vi skal gå og hva vi skal gjøre. Det handler om at du, når du er i en fortvilt situasjon der du kanskje frykter for livet, roper til Gud og legger alt i Hans hender. Da vil Han fortelle deg om hvordan Han elsker deg med en fullkommen kjærlighet. Da vil Han vise deg at "den fullkomne kjærlighet driver frykten ut." På dette skal du få lov til å leve ditt liv.
Da vil også Guds ønske om at "alle mennesker skal bli frelst og komme til sannhets erkjennelse" (1 Tim 2:4), være større og viktigere enn alle andre tanker du har om andre mennesker. Da vil Kristi kjærlighet tvinge deg (2 Kor 5:14), og Hans vilje blir din vilje. Men husk at du aldri vil finne denne kjærlighet i deg selv, hvor mye du enn søker. Den finner du bare hos Kristus. Men du får lov å tilegne deg Hans kjærlighet, slik at Hans kjærlighet blir Din kjærlighet. Det kan bare skje hvis Han vokser, og du avtar (Joh 3:30). Det skjer gjennom bekjennelse av din likegyldighet og mangel på kjærlighet, og tro på og tilegnelse av Kristus og Hans Kjærlighet.
Begynn å spør deg idag, i møte med envher situasjon og ethvert menneske: "Gjør jeg dette i frykt eller i kjærlighet?" Det tror jeg kan være en god start på en nærmere relasjon til Kristus, og til dine medmennesker.
Vi kristne hør av og til, kanskje altfor sjelden(?), om hvordan menneskefrykten gjør at vi ikke tør f eks å vitne for andre om Jesus, eller å stole på hverandre nok til å gi av oss selv. Men dette gjelder ikke bare innenfor en kristen sammenheng. Som jeg har skjønt det så er det mange psykologer og lignende som mener at vi bare har to grunnleggende følelser; kjærlighet og frykt. Alle andre følelser er bygd på disse to, enten den ene eller den andre, og de kan heller ikke eksistere samtidig overfor samme ting. Enten elsker du noe, eller så frykter du det, og så handler du utifra det. (Jeg tenker ikke her på forholdet til Gud, at "vi skal frykte og elske Gud" (Luther), men på vårt forhold til hverandre og i møte med forksjellige situasjoner.)
Altså, når du står overfor en situasjon, eller når du møter et annet menneske, så vil du gjøre det enten i frykt eller i kjærlighet. Det første vi kan si er at det åpenbart er bedre å gjøre det i kjærlighet. Men det kan vi bare gjøre hvis vi gjør det i tro på Guds Ord og Hans kjærlighet. Hvis vi begynner å søke i oss selv etter kjærligheten, så søker vi forgjeves. Kanskje vil du ikke finne hat eller lignende i deg selv, men du vil finne selviskhet. Og kjærligheten søker ikke sitt eget (1 Kor. 13:5).
Denne troen og kjærligheten kan du verken finne eller skape i deg selv, men den må Gud gi deg. Det gjør Han gjennom Evangeliet. Det er ikke helt lett å forklare hvordan det skjer, og jeg tror at vi ikke kan gjøre det fullt ut. Men det handler om at når vi vet hva Gud har gjort for oss, og vi har satt vår tillit til Ham, så vet vi at Han er Herren over enhver situasjon. Hvis Han elsker oss så mye at Han døde for oss, og hvis Han har en så stor omsorg for oss at Han vil være med oss alle dager inntil verdens ende, hvorfor skal vi da frykte for noe?
Det handler ikke om å leve dumdristig, som om ingenting kan skade deg. Det handler om at Gud elsker deg, og når Han har maktet med å frelse din fortapte sjel, hvorfor skulle ikke Han makte med å veilede deg gjennom livet? En tillit til Gud innebærer ikke bare at man ikke har noe å frykte, men også at man stoler på at Han vil vise oss hvor vi skal gå og hva vi skal gjøre. Det handler om at du, når du er i en fortvilt situasjon der du kanskje frykter for livet, roper til Gud og legger alt i Hans hender. Da vil Han fortelle deg om hvordan Han elsker deg med en fullkommen kjærlighet. Da vil Han vise deg at "den fullkomne kjærlighet driver frykten ut." På dette skal du få lov til å leve ditt liv.
Da vil også Guds ønske om at "alle mennesker skal bli frelst og komme til sannhets erkjennelse" (1 Tim 2:4), være større og viktigere enn alle andre tanker du har om andre mennesker. Da vil Kristi kjærlighet tvinge deg (2 Kor 5:14), og Hans vilje blir din vilje. Men husk at du aldri vil finne denne kjærlighet i deg selv, hvor mye du enn søker. Den finner du bare hos Kristus. Men du får lov å tilegne deg Hans kjærlighet, slik at Hans kjærlighet blir Din kjærlighet. Det kan bare skje hvis Han vokser, og du avtar (Joh 3:30). Det skjer gjennom bekjennelse av din likegyldighet og mangel på kjærlighet, og tro på og tilegnelse av Kristus og Hans Kjærlighet.
Begynn å spør deg idag, i møte med envher situasjon og ethvert menneske: "Gjør jeg dette i frykt eller i kjærlighet?" Det tror jeg kan være en god start på en nærmere relasjon til Kristus, og til dine medmennesker.
"Kjærligheten er tålmodig, er velvillig.
Kjærligheten misunner ikke.
Kjærligheten skryter ikke, den blåser seg ikke opp.
Den gjør ikke noe usømmelig, søker ikke sitt eget,
blir ikke bitter, gjemmer ikke på det onde.
Den gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet.
Den utholder alt, tror alt, håper alt, tåler alt."
(1 Kor 13,4-7)
Kjærligheten misunner ikke.
Kjærligheten skryter ikke, den blåser seg ikke opp.
Den gjør ikke noe usømmelig, søker ikke sitt eget,
blir ikke bitter, gjemmer ikke på det onde.
Den gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet.
Den utholder alt, tror alt, håper alt, tåler alt."
(1 Kor 13,4-7)
onsdag 28 oktober 2009
Vebjørn Selbekk og konspirasjoner
(Har skrivit om det här på svenska)
For to dager siden sendte jeg en mail til Vebjørn Selbekk, samfunnsredaktør på DagenMagazinet. Han har ikke svart på den enda, og noen vil kanskje si at jeg er utålmodig men jeg syns dette er så viktig at jeg vil gjøre min mail offentlig nå. Jeg skal ikke si noe mere, men dere får bare lese (har endret noen steder der jeg hadde feil ordbruk, på grunn av kun tre års erfaring av norsk skrift):
"Hei, Vebjørn. Jeg leste akkurat din samfunnskommentar om konspirasjonsteorier, og jeg har noen synspunkter. Først vil jeg si at jeg er enig i at man ikke skal hengi seg for langt inn i slike ting, fordi man kan bli veldig virkelighetsfjern. Jeg har selv vært innom dette og vil nok si at jeg vet veldig mye om hva som diskuteres og hvordan folk tenker, og ofte føler man et ubehag og man kan lett le over det.
Jeg tror dog at folk "på den andre siden" kan bli altfor ignorante til hva de sier, bare fordi ordet "konspirasjonsteori" blir nevnt. Begreper er veldig viktige, så derfor er det bra å ha klart for seg hva ordet "konspirasjon" egentlig betyr. Hvis man sjekker ordboken så finner man at det betyr "sammensvergelse", eller "komplott". Man kan kort sagt si at det er en gruppe mennesker som går sammen og planlegger en kriminell handling. Tyverr er ikke dette noe uvanlig, men noe som mer eller mindre skjer hver dag. Det kan være enkle tullekonspirasjoner der noen går sammen for å lure en venn til å gjøre noe, som de kan le av etterpå. Og det kan være større ting, som at to konkurrenter i et marked går sammen for å ødelegge for en tredje konkurrent, på en eller annen måte.
Det er viktig å si at det ikke er noe uvanlig at folk konspirerer, og heller ikke at folk har konspirasjonsteorier. Når det gjelder 11. september så kan man faktisk helt riktig si at den amerikanske regjeringen har en teori om at det var noen islamske fundamentalister som konspirerte om å fly noen fly inne i bestemte bygninger i USA. Det ville klassifisere som en fullgod konspirasjonsteori. Den konspirasjonsteori du nevnte i din kommentar er bare en alternativ konspirasjonsteori. Jeg vil ikke stresse med hvilken av de som stemmer, men begge er konspirasjonsteorier som strider mot hverandre på like vilkår.
Ordene "konspirasjon" og "konspirasjonsteori" blir altfor ofte misbrukt, og jeg mener at du også misbruker det i din artikel. Når du sier: "Men det er ikke bare på nettet konspirasjonene spres", hva mener du da? Er det plutselig konspirasjonsteoretikerne som konspirerer? Er det ikke sånn at de har en teori om at noen konspirerer? Denne misforståelse har jeg ofte møtt på, og det gir et vrangt bilde av hva det egentlig handler om.
Du skrev: "For vi synes nemlig at det også er en dypt tragisk side ved menneskers hang til å tro på konspirasjonsteorier." Dette utsagn er egentlig absurd, sett fra det vi har snakket om tidligere. Alle tror på en eller annen konspirasjonsteori, f eks når det gjelder 11. september. Hvis man tror på den amerikanske regjeringens konspirasjonsteori, eller på den alternative konspirasjonsteorien, er helt irrelevant. Begge er konspirasjonsteorier, og de fleste som kjenner til det som skjedde tror på en av dem.
Til sist vil jeg si noe om hvorvidt det eksisterer en konspirasjon. Jeg vil da ikke bruke noe menneskelaget, men heller gå til Guds Ord. Det man vil finne ut er at til og med Gud selv er konspirasjonsteoretiker (Hes. 22,25f, Jer. 11,9f). Vår Herre og Frelsers død var faktisk en følge av en konspirasjon (Matt. 26,3-4). I Salmenes bok har vi også et konkret bevis på at dette konspirerende skjer blant de styrende.
"Jordens konger reiser seg, og fyrster rådslår sammen mot Herren og mot hans salvede: 'La oss sprenge deres bånd og kaste deres rep av oss.'" (Ps. 2:2-3)
Denne konspirasjon inneholder mennesker, men det er ikke et menneske som står bak det hele, for "vi har ikke kamp mot kjøtt och blod, men mot maktene, mot myndighetene, mot verdens herskere i dette mørke, mot ondskapens åndehær i himmelrommet." (Ef 6:12)
Sett fra Guds Ord så er det faktisk noen som konspirerer, og det er Satan selv og alle hans engler. Tyverr skjer disse mørkets gjerninger ikke åpenlyst, men i det skjulte, og derfor skal vi kristne være lysets barn og refse mørkets gjerninger (Ef. 5:8b-16).
Jeg tror det er nok nå, og håper at du og de øvrige på DM-redaksjonen ikke misbruker ordet "konspirasjon" igjen. Vær rettferdig overfor de forskjellige teoriene, og vær kritisk mot alle, uansett hva det handler om. Hvis dere er med på å latterliggjøre alt som har med "konspirasjonsteorier" å gjøre, så er dere med på å hjelpe Satan å lure enda flere inn i hans konspirasjon. Nei, vi skal ikke tro på alt av teorier som folk kommer med, men heller ikke skyve de vekk som tull, bare fordi de er konspirasjonsteorier. Hvis vi gjør det, så må vi slutte å leve, eller bli 100% naive imot alt og alle. Vær åpen men kritisk mot alt, slik som det sømmer seg for journalister.
Takk for at du tok deg tid til å lese. Jeg hadde vært glad om du tok tid til å svare, for jeg vil virkelig finne utav om jeg tenker riktig eller om jeg helt på bærtur.
Vennlig hilsen
Björn Kero"
I tillegg skrev Selbekk: "Man kan selvfølgelig gjøre seg lystig over disse ville ideene og at det finnes folk som tror på dem." Etter det jeg har nevnt blir det skremmende å lese et slikt utsagn. Latterliggjøring av meningsmotstandere er noe jeg ikke trodde hørte hjemme i et såkalt "demokratisk" Norge, og det er flaut at det kommer fra samfunnsredaktøren i en stor kristen avis.
For to dager siden sendte jeg en mail til Vebjørn Selbekk, samfunnsredaktør på DagenMagazinet. Han har ikke svart på den enda, og noen vil kanskje si at jeg er utålmodig men jeg syns dette er så viktig at jeg vil gjøre min mail offentlig nå. Jeg skal ikke si noe mere, men dere får bare lese (har endret noen steder der jeg hadde feil ordbruk, på grunn av kun tre års erfaring av norsk skrift):
"Hei, Vebjørn. Jeg leste akkurat din samfunnskommentar om konspirasjonsteorier, og jeg har noen synspunkter. Først vil jeg si at jeg er enig i at man ikke skal hengi seg for langt inn i slike ting, fordi man kan bli veldig virkelighetsfjern. Jeg har selv vært innom dette og vil nok si at jeg vet veldig mye om hva som diskuteres og hvordan folk tenker, og ofte føler man et ubehag og man kan lett le over det.
Jeg tror dog at folk "på den andre siden" kan bli altfor ignorante til hva de sier, bare fordi ordet "konspirasjonsteori" blir nevnt. Begreper er veldig viktige, så derfor er det bra å ha klart for seg hva ordet "konspirasjon" egentlig betyr. Hvis man sjekker ordboken så finner man at det betyr "sammensvergelse", eller "komplott". Man kan kort sagt si at det er en gruppe mennesker som går sammen og planlegger en kriminell handling. Tyverr er ikke dette noe uvanlig, men noe som mer eller mindre skjer hver dag. Det kan være enkle tullekonspirasjoner der noen går sammen for å lure en venn til å gjøre noe, som de kan le av etterpå. Og det kan være større ting, som at to konkurrenter i et marked går sammen for å ødelegge for en tredje konkurrent, på en eller annen måte.
Det er viktig å si at det ikke er noe uvanlig at folk konspirerer, og heller ikke at folk har konspirasjonsteorier. Når det gjelder 11. september så kan man faktisk helt riktig si at den amerikanske regjeringen har en teori om at det var noen islamske fundamentalister som konspirerte om å fly noen fly inne i bestemte bygninger i USA. Det ville klassifisere som en fullgod konspirasjonsteori. Den konspirasjonsteori du nevnte i din kommentar er bare en alternativ konspirasjonsteori. Jeg vil ikke stresse med hvilken av de som stemmer, men begge er konspirasjonsteorier som strider mot hverandre på like vilkår.
Ordene "konspirasjon" og "konspirasjonsteori" blir altfor ofte misbrukt, og jeg mener at du også misbruker det i din artikel. Når du sier: "Men det er ikke bare på nettet konspirasjonene spres", hva mener du da? Er det plutselig konspirasjonsteoretikerne som konspirerer? Er det ikke sånn at de har en teori om at noen konspirerer? Denne misforståelse har jeg ofte møtt på, og det gir et vrangt bilde av hva det egentlig handler om.
Du skrev: "For vi synes nemlig at det også er en dypt tragisk side ved menneskers hang til å tro på konspirasjonsteorier." Dette utsagn er egentlig absurd, sett fra det vi har snakket om tidligere. Alle tror på en eller annen konspirasjonsteori, f eks når det gjelder 11. september. Hvis man tror på den amerikanske regjeringens konspirasjonsteori, eller på den alternative konspirasjonsteorien, er helt irrelevant. Begge er konspirasjonsteorier, og de fleste som kjenner til det som skjedde tror på en av dem.
Til sist vil jeg si noe om hvorvidt det eksisterer en konspirasjon. Jeg vil da ikke bruke noe menneskelaget, men heller gå til Guds Ord. Det man vil finne ut er at til og med Gud selv er konspirasjonsteoretiker (Hes. 22,25f, Jer. 11,9f). Vår Herre og Frelsers død var faktisk en følge av en konspirasjon (Matt. 26,3-4). I Salmenes bok har vi også et konkret bevis på at dette konspirerende skjer blant de styrende.
"Jordens konger reiser seg, og fyrster rådslår sammen mot Herren og mot hans salvede: 'La oss sprenge deres bånd og kaste deres rep av oss.'" (Ps. 2:2-3)
Denne konspirasjon inneholder mennesker, men det er ikke et menneske som står bak det hele, for "vi har ikke kamp mot kjøtt och blod, men mot maktene, mot myndighetene, mot verdens herskere i dette mørke, mot ondskapens åndehær i himmelrommet." (Ef 6:12)
Sett fra Guds Ord så er det faktisk noen som konspirerer, og det er Satan selv og alle hans engler. Tyverr skjer disse mørkets gjerninger ikke åpenlyst, men i det skjulte, og derfor skal vi kristne være lysets barn og refse mørkets gjerninger (Ef. 5:8b-16).
Jeg tror det er nok nå, og håper at du og de øvrige på DM-redaksjonen ikke misbruker ordet "konspirasjon" igjen. Vær rettferdig overfor de forskjellige teoriene, og vær kritisk mot alle, uansett hva det handler om. Hvis dere er med på å latterliggjøre alt som har med "konspirasjonsteorier" å gjøre, så er dere med på å hjelpe Satan å lure enda flere inn i hans konspirasjon. Nei, vi skal ikke tro på alt av teorier som folk kommer med, men heller ikke skyve de vekk som tull, bare fordi de er konspirasjonsteorier. Hvis vi gjør det, så må vi slutte å leve, eller bli 100% naive imot alt og alle. Vær åpen men kritisk mot alt, slik som det sømmer seg for journalister.
Takk for at du tok deg tid til å lese. Jeg hadde vært glad om du tok tid til å svare, for jeg vil virkelig finne utav om jeg tenker riktig eller om jeg helt på bærtur.
Vennlig hilsen
Björn Kero"
I tillegg skrev Selbekk: "Man kan selvfølgelig gjøre seg lystig over disse ville ideene og at det finnes folk som tror på dem." Etter det jeg har nevnt blir det skremmende å lese et slikt utsagn. Latterliggjøring av meningsmotstandere er noe jeg ikke trodde hørte hjemme i et såkalt "demokratisk" Norge, og det er flaut at det kommer fra samfunnsredaktøren i en stor kristen avis.
torsdag 22 oktober 2009
"Var dig själv, men håll dig borta!"
I dagens ledare i den norska tidningen DagenMagazinet skriver Johannes Kleppa om en mycket viktig sak, som jag också har tänkt väldigt mycket på. Jag citerar:
"Sann individualisme er god og nødvendig. Utan den respekten for personlegdomen som ligg i denne, vert mennesket ufritt og kjem (kommer) i ein posisjon som slave, som undertrykt eller som eit nummer i rekkja (en i mängden)."
"Egoismen kan — paradoksalt nok — også oppstå som eit konformitetspress (anpassningspress), eit press i retning av at alle må tenkja og handla likt. I vår tid har dette presset mot individet eit sterkt antikristent, sekulært, rasjonalistisk og materialistisk preg."
Jag kunde inte säga det bättre själv, och tyvärr har det här blivit vanligt också i kristna miljöer. Det är bara att protestera om du inte känner igen denna tankegången: "Ja, var dig själv! Jag respekterar dig, men tvinga mig inte att älska dig. Var dig själv, men håll dig undan!" (Kommentera gärna också om du känner igen det.) En verkan som detta får är att många å ena sidan inte vill bli satt i bås, men å andra sidan vill de inte skilja sig ut alltför mycket. Det skapas ett förakt för individen.
1. Du är redan i ett bås. Du är dig själv, med alla gåvor och egenskaper du besitter. Gud har skapat dig till den du är, och Han älskar dig just som du är. Att lära känna vem Gud har skapat dig till, är något bra och gudfruktigt.
2. Problemen det innebär att skilja sig ut är inte på grund av dig, men på grund av andra människor. Som sagt så älskar Gud dig just som du är, och vi kristna är kallade till att älska så som Han älskar (Matt 22:39). Vi har ingen rätt att kräva kärlek av andra, men vi har rätt att vara den Gud har skapat oss till att vara. Det vi måste ta in över oss personlig, är att andra har också rätt att vara sig själv, och att vi kristna är kallade att älska alla just som de är. Ja, älska. Det är mer än att "bara" respektera. Vad detta innebär i församlingen. (En nyare version, tyvärr bara på norska)
Var dig själv. Du är du, och om du inte är dig själv så saknar vi något. Jag behöver dig till att vara den Gud har skapat dig till att vara. Jag behöver dig till att älska mig, och jag vill gärna älska dig.
(Här är en norsk som har skrivit förträffligt bra om det här.)
"Sann individualisme er god og nødvendig. Utan den respekten for personlegdomen som ligg i denne, vert mennesket ufritt og kjem (kommer) i ein posisjon som slave, som undertrykt eller som eit nummer i rekkja (en i mängden)."
"Egoismen kan — paradoksalt nok — også oppstå som eit konformitetspress (anpassningspress), eit press i retning av at alle må tenkja og handla likt. I vår tid har dette presset mot individet eit sterkt antikristent, sekulært, rasjonalistisk og materialistisk preg."
Jag kunde inte säga det bättre själv, och tyvärr har det här blivit vanligt också i kristna miljöer. Det är bara att protestera om du inte känner igen denna tankegången: "Ja, var dig själv! Jag respekterar dig, men tvinga mig inte att älska dig. Var dig själv, men håll dig undan!" (Kommentera gärna också om du känner igen det.) En verkan som detta får är att många å ena sidan inte vill bli satt i bås, men å andra sidan vill de inte skilja sig ut alltför mycket. Det skapas ett förakt för individen.
1. Du är redan i ett bås. Du är dig själv, med alla gåvor och egenskaper du besitter. Gud har skapat dig till den du är, och Han älskar dig just som du är. Att lära känna vem Gud har skapat dig till, är något bra och gudfruktigt.
2. Problemen det innebär att skilja sig ut är inte på grund av dig, men på grund av andra människor. Som sagt så älskar Gud dig just som du är, och vi kristna är kallade till att älska så som Han älskar (Matt 22:39). Vi har ingen rätt att kräva kärlek av andra, men vi har rätt att vara den Gud har skapat oss till att vara. Det vi måste ta in över oss personlig, är att andra har också rätt att vara sig själv, och att vi kristna är kallade att älska alla just som de är. Ja, älska. Det är mer än att "bara" respektera. Vad detta innebär i församlingen. (En nyare version, tyvärr bara på norska)
Var dig själv. Du är du, och om du inte är dig själv så saknar vi något. Jag behöver dig till att vara den Gud har skapat dig till att vara. Jag behöver dig till att älska mig, och jag vill gärna älska dig.
(Här är en norsk som har skrivit förträffligt bra om det här.)
"Vär deg selv, men hold deg unna!"
I dagens leder i DagenMagazinet skriver Johannes Kleppa om en meget viktig sak, som jeg også har tenkt veldig mye på. Jeg siterer:
"Sann individualisme er god og nødvendig. Utan den respekten for personlegdomen som ligg i denne, vert mennesket ufritt og kjem i ein posisjon som slave, som undertrykt eller som eit nummer i rekkja."
"Egoismen kan — paradoksalt nok — også oppstå som eit konformitetspress, eit press i retning av at alle må tenkja og handla likt. I vår tid har dette presset mot individet eit sterkt antikristent, sekulært, rasjonalistisk og materialistisk preg."
Jeg kunne ikke si det bedre selv, og tyverr har dette blitt vanlig også i kristne miljöer. Bare protester hvis du ikke kjenner igjen denne tankegangen: "Ja, vär deg selv! Jeg respekterer deg, men ikke tving meg å elske deg. Vär deg selv, men hold deg unna!" (Kommenter gjerne også hvis du kjenner igjen det.) En virkning som dette får er at mange å ene siden ikke vil bli satt i bås, men å andre siden vil de ikke skille seg ut altfor mye. Det vil rett og slett skape et forakt for individet.
1. Du er allerede i et bås. Du er deg selv, med alle de gaver og egenskaper du besitter. Gud har skapt deg til den du er, og Han elsker deg akkurat slik som du er. Å läre kjenne hvem Gud har skapt deg til, er noe bra og gudfruktig.
2. Problemene det innebärer å skille seg ut sitter ikke deg, men i andre mennesker. Som sagt så elsker Gud deg som du er, og vi kristne er kalt til å elske slik som Han elsker (Matt 22:39). Vi har ingen rett å kreve kjärlighet av andre, men vi har rett til å väre den Gud har skapt oss til å väre. Det vi må ta inn over oss personlig, er at andre også har rett til å väre seg selv, og at vi kristne er kalt til å elske alle akkurat slik som de er. Ja, elske. Det er mer enn å "bare" respektere. Hva dette innebärer i menigheten.
Vär deg selv. Du er du, og hvis ikke du er deg selv så vil resten av oss gå med et stort savn. Jeg trenger deg til å väre den Gud har skapt deg til å väre. Jeg trenger deg til å elske meg, og jeg vil gjerne elske deg.
(Her er en som har skrevet om dette på en fortreffelig god måte.)
"Sann individualisme er god og nødvendig. Utan den respekten for personlegdomen som ligg i denne, vert mennesket ufritt og kjem i ein posisjon som slave, som undertrykt eller som eit nummer i rekkja."
"Egoismen kan — paradoksalt nok — også oppstå som eit konformitetspress, eit press i retning av at alle må tenkja og handla likt. I vår tid har dette presset mot individet eit sterkt antikristent, sekulært, rasjonalistisk og materialistisk preg."
Jeg kunne ikke si det bedre selv, og tyverr har dette blitt vanlig også i kristne miljöer. Bare protester hvis du ikke kjenner igjen denne tankegangen: "Ja, vär deg selv! Jeg respekterer deg, men ikke tving meg å elske deg. Vär deg selv, men hold deg unna!" (Kommenter gjerne også hvis du kjenner igjen det.) En virkning som dette får er at mange å ene siden ikke vil bli satt i bås, men å andre siden vil de ikke skille seg ut altfor mye. Det vil rett og slett skape et forakt for individet.
1. Du er allerede i et bås. Du er deg selv, med alle de gaver og egenskaper du besitter. Gud har skapt deg til den du er, og Han elsker deg akkurat slik som du er. Å läre kjenne hvem Gud har skapt deg til, er noe bra og gudfruktig.
2. Problemene det innebärer å skille seg ut sitter ikke deg, men i andre mennesker. Som sagt så elsker Gud deg som du er, og vi kristne er kalt til å elske slik som Han elsker (Matt 22:39). Vi har ingen rett å kreve kjärlighet av andre, men vi har rett til å väre den Gud har skapt oss til å väre. Det vi må ta inn over oss personlig, er at andre også har rett til å väre seg selv, og at vi kristne er kalt til å elske alle akkurat slik som de er. Ja, elske. Det er mer enn å "bare" respektere. Hva dette innebärer i menigheten.
Vär deg selv. Du er du, og hvis ikke du er deg selv så vil resten av oss gå med et stort savn. Jeg trenger deg til å väre den Gud har skapt deg til å väre. Jeg trenger deg til å elske meg, og jeg vil gjerne elske deg.
(Her er en som har skrevet om dette på en fortreffelig god måte.)
tisdag 20 oktober 2009
Helgelsen - Korsets vägskäl, del 2
(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)
"Vi har nu två världar framför oss, den gamla och den nya. I den gamla har Satan absolut herradöme. Du kan vara en god människa i den gamla skapelsen, men så länge du tillhör den gamla så är du underlagd döden, eftersom inget av det gamla kan gå över till det nya. Korset är Guds proklamation att allt som är av den gamla skapelsen måste dö. Inget av den första Adam kan passera Korset; allt har sin ände där. Ju förr vi ser det, desto bättre, eftersom det är genom Korset som Gud har gjort en väg för oss att undfly det som hör till den gamla skapelsen. I Sin Son samlade Gud upp allt som var av Adam, och korsfästade Honom; så att allt som var av Adam blev undangjort i Honom. Då kunde Gud proklamera för hela universum: 'Genom Korset har Jag satt åt sidan allt som inte är av Mig. Ni som tillhör den gamla skapelsen är inkluderad i det; också ni är korsfästade med Kristus!' Ingen av oss kan undgå den domen." (s. 40)
Här kommer eftersom dopen in i bilden. I Rom 6:4 står det: "Vi är alltså genom dopet till (in i) döden begravna med honom..." Bibeln beskriver alltså dopen som en begravning. Men är det inte bara de döda vi brukar begrava? Om det bara är de döda som blir begravd, och dopen är en begravning, är det då inte bara de döda som blir döpt? Men har du rätt att bli döpt, du som ser så mycket av det gamla livet i dig? Kom ihåg att Kristus dog för alla, och att vi alla är döda i Honom. "Ty ni har dött..." (Kol 3:3). Därför är dopen också för alla. När vi ber om att bli döpt, eller bär fram våra barn till dopet, så är det en proklamation att vi är döda, och att vi bara passar för graven.
"Vad innebär så denna union med Kristus? Den verkliga meningen bakom dopet är att i Korset blev vi 'döpt' in i den historiska Kristus död, så att Hans död blev vår död. Vår död och Hans blev identifierade så intimt att det är omöjligt att skilja mellan dem. Det är till denna historiska 'dop' - denna av Gud gjorda union med Ham - vi samtycker, när vi går ned i vattnet. Vårt offentliga vittnesbörd i dopen är vårt erkännande att Kristi död för två tusen år sen, var en mäktig och inkluderande död. Mäktig och inkluderande nog för att bära i sig, och föra till en ände, allt som inte är av Gud." (s. 42)
"Vi har nu två världar framför oss, den gamla och den nya. I den gamla har Satan absolut herradöme. Du kan vara en god människa i den gamla skapelsen, men så länge du tillhör den gamla så är du underlagd döden, eftersom inget av det gamla kan gå över till det nya. Korset är Guds proklamation att allt som är av den gamla skapelsen måste dö. Inget av den första Adam kan passera Korset; allt har sin ände där. Ju förr vi ser det, desto bättre, eftersom det är genom Korset som Gud har gjort en väg för oss att undfly det som hör till den gamla skapelsen. I Sin Son samlade Gud upp allt som var av Adam, och korsfästade Honom; så att allt som var av Adam blev undangjort i Honom. Då kunde Gud proklamera för hela universum: 'Genom Korset har Jag satt åt sidan allt som inte är av Mig. Ni som tillhör den gamla skapelsen är inkluderad i det; också ni är korsfästade med Kristus!' Ingen av oss kan undgå den domen." (s. 40)
Här kommer eftersom dopen in i bilden. I Rom 6:4 står det: "Vi är alltså genom dopet till (in i) döden begravna med honom..." Bibeln beskriver alltså dopen som en begravning. Men är det inte bara de döda vi brukar begrava? Om det bara är de döda som blir begravd, och dopen är en begravning, är det då inte bara de döda som blir döpt? Men har du rätt att bli döpt, du som ser så mycket av det gamla livet i dig? Kom ihåg att Kristus dog för alla, och att vi alla är döda i Honom. "Ty ni har dött..." (Kol 3:3). Därför är dopen också för alla. När vi ber om att bli döpt, eller bär fram våra barn till dopet, så är det en proklamation att vi är döda, och att vi bara passar för graven.
"Vad innebär så denna union med Kristus? Den verkliga meningen bakom dopet är att i Korset blev vi 'döpt' in i den historiska Kristus död, så att Hans död blev vår död. Vår död och Hans blev identifierade så intimt att det är omöjligt att skilja mellan dem. Det är till denna historiska 'dop' - denna av Gud gjorda union med Ham - vi samtycker, när vi går ned i vattnet. Vårt offentliga vittnesbörd i dopen är vårt erkännande att Kristi död för två tusen år sen, var en mäktig och inkluderande död. Mäktig och inkluderande nog för att bära i sig, och föra till en ände, allt som inte är av Gud." (s. 42)
Helliggjörelsen - Korsets skillevei, del 2
(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)
"Vi har nå to verdener foran oss, den gamle og den nye. I den gamle har Satan absolutt herredöme. Du kan väre et godt menneske i den gamle skapelsen, men så lenge du du tillhörer den gamle så er du underlagt döden, fordi inget av det gamle kan gå over til det nye. Korset er Guds erkläring at alt som er av den gamle skapelsen må dö. Inget av den förste Adam kan passere Korset; alt har sin ende der. Jo för vi ser det jo bedre, fordi det er ved Korset som Gud har gjort en vei for oss å unnfly det som hörer til den gamle skapelse. I Sin Sönn samlet Gud opp alt det som var av Adam, og korsfestet Ham; slik at alt som var av Adam ble gjort unna i Ham. Da kunne Gud proklamere for hele universet: 'Ved Korset har Jeg satt til sides alt som ikke er av Meg. Dere som tilhörer den gamle skapelsen er inkludert i det; også dere er korsfestet med Kristus!' Ingen av oss kan unnslippe den domen." (s. 40)
Her kommer etterhvert dåpen inn i bildet. I Rom 6:4 står det: "Vi ble altså begravet med ham ved dåpen til (inn i) döden..." Bibelen beskriver altså dåpen som en begravelse. Men er det ikke bare de döde vi pleier å begrave? Hvis det bare er de döde som blir begravet, og dåpen er en begravelse, er det da ikke bare de döde som blir döpt? Men har du rett å bli döpt, du som ser så mye av det gamle liv i deg? Husk på at Kristus döde for alle, og at vi alle er döde i Ham. "Dere er jo döde..." (Kol 3:3). Derfor er dåpen også for alle. Når vi ber om å bli döpt, eller bärer frem våre barn til dåpen, så er det en erkläring at vi er döde, og at vi bare passer for graven.
"Hva innebärer så denne union med Kristus? Den virkelige mening bak dåpen er at i Korset ble vi 'döpt' inn i den historiske Kristus död, slik at Hans död ble vår död. Vår död og Hans ble identifisert så intimt at det er umulig å skille mellom dem. Det er til denne historiske 'dåp' - denne av Gud lagde union med Ham - vi samtykker, når vi går ned i vannet. Vårt offentlige vitnesbyrd i dåpen idag er vår innrömmelse at Kristi död for to tusen år siden, var en mektig og inkluderende död. Mektig og inkluderende nok for å bäre i seg, og före til en ende, alt som ikke er av Gud." (s. 42)
"Vi har nå to verdener foran oss, den gamle og den nye. I den gamle har Satan absolutt herredöme. Du kan väre et godt menneske i den gamle skapelsen, men så lenge du du tillhörer den gamle så er du underlagt döden, fordi inget av det gamle kan gå over til det nye. Korset er Guds erkläring at alt som er av den gamle skapelsen må dö. Inget av den förste Adam kan passere Korset; alt har sin ende der. Jo för vi ser det jo bedre, fordi det er ved Korset som Gud har gjort en vei for oss å unnfly det som hörer til den gamle skapelse. I Sin Sönn samlet Gud opp alt det som var av Adam, og korsfestet Ham; slik at alt som var av Adam ble gjort unna i Ham. Da kunne Gud proklamere for hele universet: 'Ved Korset har Jeg satt til sides alt som ikke er av Meg. Dere som tilhörer den gamle skapelsen er inkludert i det; også dere er korsfestet med Kristus!' Ingen av oss kan unnslippe den domen." (s. 40)
Her kommer etterhvert dåpen inn i bildet. I Rom 6:4 står det: "Vi ble altså begravet med ham ved dåpen til (inn i) döden..." Bibelen beskriver altså dåpen som en begravelse. Men er det ikke bare de döde vi pleier å begrave? Hvis det bare er de döde som blir begravet, og dåpen er en begravelse, er det da ikke bare de döde som blir döpt? Men har du rett å bli döpt, du som ser så mye av det gamle liv i deg? Husk på at Kristus döde for alle, og at vi alle er döde i Ham. "Dere er jo döde..." (Kol 3:3). Derfor er dåpen også for alle. Når vi ber om å bli döpt, eller bärer frem våre barn til dåpen, så er det en erkläring at vi er döde, og at vi bare passer for graven.
"Hva innebärer så denne union med Kristus? Den virkelige mening bak dåpen er at i Korset ble vi 'döpt' inn i den historiske Kristus död, slik at Hans död ble vår död. Vår död og Hans ble identifisert så intimt at det er umulig å skille mellom dem. Det er til denne historiske 'dåp' - denne av Gud lagde union med Ham - vi samtykker, når vi går ned i vannet. Vårt offentlige vitnesbyrd i dåpen idag er vår innrömmelse at Kristi död for to tusen år siden, var en mektig og inkluderende död. Mektig og inkluderende nok for å bäre i seg, og före til en ende, alt som ikke er av Gud." (s. 42)
fredag 16 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
