Agere contra

To alternativ

2011-09-30T14:00:00.000+02:00

1. Ja, Jesus er herrenes Herre og kongenes Konge. Han har all makt i himmel og på jord. Ingenting er umulig for Ham, det skjønner jeg. Det er ikke det som er problemet. Problemet er at jeg er en synder. Visst, når Jesus døde så ble jeg fri fra synden, men jeg kan jo ikke leve i trå med den virkeligheten, for kjødet er jo der fortsatt. Jeg faller ofte, og det er tungt og vanskelig. Ingen er fullkommen, heller ikke jeg. Derfor gjør jeg ting som er galt, og det kommer jeg alltid til å gjøre. Takk og lov har Gud tross alt frelst meg slik at jeg likevel kan komme hjem til himmelen en dag...

Eller...

2. Ja, jeg er en synder. Jeg kan ikke leve slik Gud vil det. Jeg faller ofte, og det er tungt og vanskelig. Ingen er fullkommen, heller ikke jeg. Derfor gjør jeg ting som er galt, og det kommer jag alltid til å gjøre. Jeg kjenner på syndens smerte i mitt liv, at jeg er et skrøpelig menneske...Men nå er det slik at Jesus er herrenes Herre og kongenes Konge. Han har all makt i himmel og på jord. Ingenting er umulig for Ham! Når Han døde så døde jeg sammen med Ham. Mitt gamle menneske ble korsfestet med Ham. Synden har ikke noen makt over meg lenger. Jeg lever ikke lenger selv, men Kristus lever i meg. Selv om kjødet strider mot Ånden inntil døden, så får jeg lov til å regne med det Jesus har gjort for meg. Jeg lever som et fritt menneske. Jeg er fri fra å synde, fri til å tjene. I Jesu Navn!

Nå er disse veldig karikerte alternativer, men jeg vil likevel spørre: Hvilken av disse ligner du mest på?

Hvilken av disse er bibelsk?

Två alternativ

2011-09-30T13:53:00.003+02:00

1. Ja, Jesus är herrarnas Herre och konungarnas Konung. Han har all makt i himmelen och på jorden. Ingenting är omöjligt för Honom, det förstår jag. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag är en syndare. Visst, när Jesus dog så blev jag fri från synden, men jag kan ju inte leva i enlighet med den verkligheten, för köttet är ju där ännu. Jag faller ofta, och har det tungt och svårt. Ingen är ju fullkomlig, inte heller jag. Därför gör jag det som är fel, och det kommer jag alltid göra. Tack och lov har Gud trots allt frälst mig så att jag likväl kan komma hem till himlen en dag...

Eller...

2. Ja, jag är en syndare. Jag kan inte leva som Gud vill att jag ska. Jag faller ofta, och har det tungt och svårt. Ingen är fullkomlig, inte heller jag. Därför gör jag det som är fel, och det kommer jag alltid att göra. Jag känner på syndens smärta i mitt liv, att jag är en svag människa...Men nu är det så att Jesus är herrarnas Herre och konungarnas Konung. Han har all makt i himmelen och på jorden. Ingenting är omöjligt för Honom! När Han dog så dog jag tillsammans med Honom. Synden har inte längre någon makt över mig. Jag lever inte längre själv, men Kristus lever i mig. Även om köttet strider mot Anden intill döden, så får jag lov att räkna med det Jesus har gjort för mig. Jag lever som en fri människa. Jag är fri från att synda, fri till att tjäna. I Jesu Namn!

Nu är de här två väldigt karikerade alternativ, men jag vill ändå fråga: Vilken av dessa liknar du mest på?

Vilken av dessa är biblisk?

Sann kärlek

2011-09-06T19:02:00.004+02:00

Tänk dig att du är gift, och att du upplever att du verkligen älskar den du är gift med. Låt oss säga att denna så börjar att vara otrogen mot dig, visa en generell likgiltighet emot dig, säger inte något snällt till dig längre osv. Din make/maka bryr sig egentligen inte om deg, och den enda anledningen till att han/hon inte vill skilja sig, är för att du har så mycket gott att ge.

Låt oss säga att försöker hålla ut, och verkligen gör ditt bästa för att bevara äktenskapet och relationen. Hur länge hade du klarat det? Jag tror de allra flesta av oss hade upplevt det som outhärdligt efter inte så väldigt länge. Till slut hade vi måst säga till oss själva: "Jag älskar inte min make/maka längre, och har inte någon lust att vara tillsammans med denna längre." Kanske hade du, av moraliska/pliktmässiga anledningar, ännu önskat att leva som gift, men i ditt hjärta hade du nog längtat efter att vara tillsammans med någon annan. Någon som verkligen bryr sig om dig.

Det här är ett bevis på att vi i verkligheten aldrig har älskat den andra. För om det är villkor i det ("så länge du är så och så, då ska jag älska dig"), då är det inte kärlek. Kärlek är utan villkor.

Så som den här plågsamma maken/makan – och mycket mycket värre – så uppför vi oss mot Gud. Men Han älskar oss, och vill ändå ha oss.

"Inte har du köpt kalmus åt mig för dina pengar
eller mättat mig med dina slaktoffers fett.
Nej, du har [bara] vållat mig arbete genom dina synder
och möda genom dina missgärningar.
Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser,
för min egen skull,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jes 43:24-25)

Sann kjærlighet

2011-09-06T18:29:00.004+02:00

Tenk deg at du er gift, og at du opplever at du virkelig elsker din ektefelle. La oss si at denne så begynner å være utro mot deg, vise en generell likegyldighet overfor deg, sier ikke noe snilt til deg lenger osv. Din ektefelle bryr seg egentlig ikke om deg, og den eneste grunn til at han/hun ikke vil skille seg, er fordi du har så mye godt å gi.

La oss si at du prøver å holde ut, og virkelig gjør ditt beste for å bevare ekteskapet og relasjonen. Hvor lenge ville du ha klart det? Jeg tror de aller fleste av oss hadde opplevd det som uutholdelig etter ikke så veldig lenge. Til slutt hadde vi måttet si til oss selv: "Jeg elsker ikke min ektefelle og har ikke noen lyst til å være ilag med denne lenger." Kanskje hadde du, av moralske/pliktmessige grunner, ennå ønsket å leve som gift, men i ditt hjerte hadde du nok lengtet etter å være sammen med noen annen. Noen som virkelig bryr seg om deg.

Dette er et bevis på at vi i virkeligheten aldri har elsket den andre. For hvis det er betingelser i det ("så lenge du er sånn og sånn, da vil jeg elske deg"), da er det ikke kjærlighet. Kjærlighet er uten betingelser.

Sånn som denne vanskelige ektefellen, og mye mye verre, slik er det vi oppfører oss mot Gud. Men Han elsker oss, og vil likevel ha oss.

"Du har ikke kjøpt kalmus-krydder til meg for sølv
og ikke mettet meg med dine slaktoffers fett.
Du har bare[!] trettet meg med dine synder,
og voldt meg møye med dine misgjerninger.
Jeg, jeg er den som utsletter dine misgjerninger for min skyld,
og dine synder kommer jeg ikke i hu."
(Jes 43,24-25)

En stor tragedi, men en ännu större frälsning

2011-08-31T15:13:00.006+02:00

Jag älskar inte Sonja. Jag har på ett sätt vetat det i lång tid, i alla fall i teorin, men det var inte förrän igår kväll det verkligen gick upp för mig: Jag älskar inte Sonja. Förut kunde jag tänka: "Jag kan inte älska Sonja, bara Jesus kan det." Ser du hur teoretiskt det låter? Något helt annat är det att säga: "Jag älskar inte Sonja. Bara Jesus gör det."

För många är det här ett ofattbart uttalande: "Älskar inte Björn sin hustru? Var det fel av honom att gifta sig med henne?" osv. För min del vill jag säga att jag är otroligt tacksam för att ha insett att jag inte älskar henne. Det var väldigt svårt och tungt till att börja med, men nu är jag jätteglad för att jag har fått se det. Saken är nämligen den, att även om jag så gärna skulle önska att jag verkligen älskat Sonja, så är den tragiska sanningen att jag inte gör det. I mitt hjärta önskar jag att det inte skulle vara sant: Tänk en sådan förfärlig tragedi, att en kristen man, som verkligen önskar att leva för Gud, inte ens klarar att älska sin egen hustru...tyvärr är det sant.

All kärlek som jag klarar att mästra med egen kraft, är djupast sett egoistisk. Den önskar antingen att få något tillbaka för det den ger, eller så söker den en skön känsla. Det är i alla fall något som jag känner igen mig i. Många gånger har jag känt att jag älskat Sonja, men vad med de gånger jag inte känt det? Är det egentligen någon skillnad? Nej, det är inte det. I känslan av att jag älskar Sonja ligger ett självbedrägeri. Mitt känsloliv försöker, med god hjälp av Djävulens lögner, att övertyga mig om att jag älskar Sonja, när det egentligen inte bor en strimla av kärlek i mitt hjärta.

Läs Rom 3:10-18. Där står sanningen: "Ingen rättfärdig finns, inte en enda." Och då är det inte bara så att jag har gjort några enskilda fel, som gör att jag inte är rättfärdig. Nej, Paulus säger: "Ty jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor inte något gott, viljan finns hos mig, men att göra det goda, det finns inte i mig." (Rom 7:18) Jag vill så gärna göra det goda. Jag vill så gärna älska Sonja. Men jag klarar det inte. Jag gör inte det. Det är den hårda sanningen, som jag är så oändligt glad för har gått upp för mitt hjärta.

Varför är jag glad? Hur kan jag vara glad för att se det här tragiska? Som tidigare nämnt – för att det är sant, och sanning är alltid bra att känna. Den sätter oss fri. (Joh 8:32). Men det är inte bara för att det här är sant, att jag är glad. Nej, för att något annat också är sant.

"...där synden överflödade,
där överflödade nåden mycket mer!"
(Rom 5:20)

Synden är att jag inte klarar att älska Sonja. Synden är att jag inte klarar att göra det goda. Nåden...nåden är att Jesus kan. Nåden är att Jesus gör. Nåden är att Jesus ger.

Jesus är Guds Son, och Han älskar. Ja, det står att Gud är kärlek (1 Joh 4:8), och om Han är det så måste det innebära att Han älskar Sonja. Han kan det, och Han gör det. Det visade Han på Golgata. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom, att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8)

Vad så med mig? Hur kan jag och Sonja leva ett gott liv tillsammans, om inte jag älskar henne? (Och...hon älskar förresten inte mig.) Jo, vi kan leva ett gott liv tillsammans eftersom vi har fått Jesu kärlek. "Vi älskar därför att han först har älskat oss." (1 Joh 4:19) Gud har gjort det så, att vi är i Kristus (1 Kor 1:30; ++. Se också Joh 15:7 - vi ska bara bli i Honom, för där har Gud placerat oss.), och Han är i oss (Kol 1:27; 1 Kor 6,19; ++). Och om det är så, då äger vi allt det Han äger. Han är fullkomlig, då är också jag fullkomlig. Gud har sagt det, då är det sant. Han älskar, då älskar också jag, för jag äger Hans kärlek. Det är inte så lätt att förstå, men det är ändå sant. Jag känner det inte, jag ser det inte. Men det är sant. Jag har bara att tro på det, och leva på det.

"Allt förmår jag genom Kristus, som ger mig kraft."
(Fil 4:13)

Jag älskar inte Sonja. Jag kan inte det. Men Jesus kan det. Jesus gör det. Den stora tragedin har blivit övervunnen av en ännu större frälsning. Det gamla är förbi, allt har blivit nytt. (2 Kor 5:17). Jag har fått del i det, och då kan jag, på grund av det Jesus har gjort, älska Sonja.

Ja, jag älskar Sonja. Gud har gett mig den möjligheten. Inte bara i det att jag är människa, men i det att jag äger Jesu kärlek. O, du förunderliga Gud!

"Jag ville gärna äga en kärlek varm och stor
Att värma någon frusen, syster eller bror.
Men när min kärlek svalnat i världens kalla vind,
Då har jag ännu Jesus, Hans kärlek den är min!"
(Jesper Krogedal, SB 492)

(Tillägg:

Jag har insett att det är bäst att jag utfyller det jag skrivit med en liten förklaring på begreppen "kärlek" och "älska". Det är i mitt inlägg tal om verklig kärlek, det som Bibeln kallar kärlek (översatt från ordet agape). Det är alltså inte tal om det många vill kalla "mänsklig kärlek". Jag ska kort försöka definiera dessa två sätt att se på kärlek, och förklara vad jag tänker om dem.

"Mänsklig kärlek": Kort vill jag säga att det är att vara känslomässigt bunden och attraherad till varandra (kom gärna med invändningar och andra förslag). (Detta känslomässiga bandet har med sig många följder, som jag inte vill använda plats till att ta upp här.) Denna "kärlek" är inte något fel i sig själv. Det är ingen synd som vi ska försöka att undvika. Nej, det jag tror, även om det inte står något om det i Bibeln, är att Gud har skapat oss med ett behov för det, då Han gjorde oss till relationsväsen. Gud vill att vi människor ska vara känslomässigt bunden, och attraherad (då i äktenskapet) till varandra.

Problemet med den här "kärleken", är att den är så förgänglig (och kan också dyka upp i olika "onaturliga" situationer, se: Stockholmssyndromet). Det är tyvärr så att många gifta par (ca 20 000/år i Sverige) skiljer sig, och ännu fler ogifta par bryter upp och går skilda vägar. Orsakerna kan vara flera, men tyvärr tror jag att många gör det för att de har förlorat det känslomässiga bandet (och fått det till någon "bättre"?). Eftersom de förknippar det med "kärlek", så vill de komma fram till att de inte "älskar" varandra längre (eller i alla fall att den ena inte älskar den andra), och kanske "älskar" någon annan. (Det är förstås tragiskt i sig själv, men långt mindre tragiskt än att vi saknar den verkliga kärleken.)

Denna typ av "kärlek" är inte något som totalt saknas i min och Sonjas relation. Nej, det är väldigt ofta att jag, väldigt starkt, upplever mig bunden till henne, och hon till mig. Men vad ska vi göra när det inte är så? Vad ska vi göra när (för räkna med att det sker) jag plötsligt sitter utan känslor för henne, och egentligen inte har någon lust att vara tillsammans med henne? Älskar jag inte henne längre då? Väldigt många skulle säga att så är fallet. Det är anledningen till att jag inte vill kalla det för kärlek, men för behov. Gud har skapat oss med ett behov för närhet, sociala relationer, fortplantning osv. (Det allra största behovet vi har, är av någon som älskar oss fullkomligt. Någon som kan uppfylla alla våra behov. Det kan bara Gud. Vi människor får lätt för oss att en människa kan det, och när den inte kan det så längtar vi lätt efter någon annan.) Det kan man till stor del få från/genom en annan människa. Detta kan upplevas som kärlek. Men det är det alltså inte, enligt mig. Det är en illusion av kärlek. Det är gott när den goda upplevelsen av "mänsklig kärlek" bygger på den verkliga kärleken, men tyvärr gör synden i oss att den, utan verklig kärlek, är så lätt att missbruka egoistiskt. (Det är faktiskt bara kristna, genom Jesus, i Den Helige Ande, som kan undvika att missbruka detta behov.)

Kärlek (agape): Kärlek är inte så lätt att definiera. Ofta hör vi att det är handling (dvs att man gör något för en annan), och du kan läsa mycket bra om den i 1 Kor 13. Men inget av det tror jag rymmer allt vad kärlek är. Det finns det dock ett ställe som gör:

"Den som inte älskar känner inte Gud, ty Gud är kärleken."
(1 Joh 4:8)

Gud är kärleken. Det finns ett ord i Bibeln som ger oss svar på vad kärlek är. Det är Gud. Vad är kärlek? Gud är kärleken, säger Bibeln. Inget annat. Låt oss tala som Bibeln gör.

Allt vad det (att Gud är kärleken) innebär, är omöjligt för oss att förstå med vår förnuft. Det blir för lite att säga att Guds kärlek ryms i att han handlar för oss. Nej, för att förstå vad kärlek verkligen är, så måste vi känna Gud, som det står i versen. Det är alltså den kärleken som ingen av oss människor har i oss själva. Vi måste känna Gud, och äga Den Helige Anden, för att vi ska kunna ha den.

(Till den som vill invända att det finns flera typer kärlek, vill jag fråga: Vart står det i Bibeln? Det står något om "broderkärlek" (från filadelfia), men också det måste bygga på den verkliga kärleken. Den kan inte vara oberoende av den. Varje gång det står att vi ska älska en annan (OBS! Också i Ef. 5:25), så används ordet agape. Jag hoppas att vi kristna kan börja använda orden "kärlek"/"älska" på ett bibliskt sätt, som en motvikt mot det sätt världen använder det. Vi får lov till det, i Jesu Namn.)

Den stora tragedin jag ville skriva om, är att ingen man i hela världen (alltså inte bara jag) kan älska sin egen hustru. (Det var egentligen det som var ena sidan av mitt budskap, som jag hoppades att läsaren skulle få med sig.) Den andra sidan är alltså att Jesus har tagit på sig saken med att älska. Han älskar oss alla, och Han älskar Sonja. Det är frälsningen och friheten. Där har jag min vila från kravet att älska Sonja. Då ger Gud också mig rätt att tillräkna mig Jesu kärlek, och frånräkna mig min egen avsaknad av kärlek. Det är inte längre jag som inte kan älska Sonja, men synden som bor i mig (Rom 7:20). Men Jesus har gett mig en ny identitet, och i Jesu Namn kan jag älska Sonja. Och då kan jag med frimodighet, från djupet av mitt hjärta, med den bibliska förståelsen av vad verklig kärlek är, säga till Sonja: "Jag älskar dig!" =)

En stor tragedie, men en enda større frelse

2011-08-31T14:07:00.014+02:00

Jeg elsker ikke Sonja. Jeg har på en måte visst det i lang tid, hvert fall i teorien, men det var ikke før igår kveld det virkelig gikk opp for meg: Jeg elsker ikke Sonja. Før kunne jeg tenke: "Jeg kan ikke elske Sonja, bare Jesus kan det." Ser du hvor teoretisk det høres ut? Noe helt annet er det å si: "Jeg elsker ikke Sonja. Bare Jesus gjør det."

For mange vil dette være et ufattelig utsagn. "Elsker ikke Björn sin kone? Var det galt av ham å gifte seg med henne?" osv. For min del vil jeg si at jeg er utrolig takknemlig for å ha innsett at jeg ikke elsker henne. Det var veldig vanskelig og tungt til å begynne med, men nå er jeg kjempeglad for at jeg har fått se det. Saken er nemlig den, at selv om jeg så gjerne skulle ønske at jeg virkelig elsket Sonja, så er den tragiske sannheten at jeg ikke gjør det. I mitt hjerte ønsker jeg at det ikke var sant: Tenk for en tragedie, at en kristen mann, som virkelig ønsker å leve for Gud, ikke en gang klarer å elske sin egen kone...dessverre er det sant.

All kjærlighet som jeg klarer å mestre med egen kraft, er dypest sett egoistisk. Den ønsker enten å få noe tilbake for det den gir, eller så søker den en god følelse. Det er hvert fall noe som jeg kjenner meg igjen i. Mange ganger har jeg følt at jeg elsket Sonja, men hva med de ganger jeg ikke føler det? Er det egentlig noen forskjell? Nei det er ikke det. I følelsen av at jeg elsker Sonja ligger et selvbedrag. Mitt følelsesliv prøver, med god hjelp av Djevelens løgner, å overbevise meg om at jeg elsker Sonja, når det egentlig ikke bor et fnugg av kjærlighet i mitt hjerte.

Les Rom 3,10-18. Der står sannheten: "Det er ikke én rettferdig, ikke en eneste..." Og da er det ikke bare slik at jeg har gjort noen enkelte gale ting, som gjør at jeg ikke er rettferdig. Nei, Paulus sier: "For jeg vet at i meg, det er i mitt kjød, bor intet godt. For viljen har jeg, men å gjøre det gode, makter jeg ikke." (Rom 7,18) Jeg vil så gjerne gjøre det gode. Jeg vil så gjerne elske Sonja. Men jeg makter det ikke. Jeg gjør det ikke. Det er den harde sannheten, som jeg er så uendelig glad for har gått opp for mitt hjerte.

Hvorfor er jeg glad? Hvordan kan jeg være glad for å se dette tragiske? Som tidligere nevnt – fordi det er sant, og sannhet er alltid bra å kjenne. Den setter oss fri (Joh 8,32). Men det er ikke bare fordi dette er sant, at jeg er glad. Nei, fordi noe annet også er sant.

"...der synden ble stor, ble nåden enda større!"
(Rom 5,20)

Synden er at jeg ikke makter å elske Sonja. Synden er at jeg ikke klarer å gjøre det gode. Nåden...nåden er at Jesus kan. Nåden er at Jesus gjør. Nåden er at Jesus gir.

Jesus er Guds Sønn, og Han elsker. Ja, det står at Gud er kjærlighet (1 Joh 4,8), og hvis Han er det så må det innebære at Han elsker Sonja. Han kan det, og Han gjør det. Det viste Han på Golgata. "Men Gud viser sin kjærlighet til oss ved at Kristus døde for oss mens vi ennå var syndere." (Rom 5,8)

Hva da med meg? Hvordan kan jeg og Sonja leve et godt liv i lag, hvis ikke jeg elsker henne? (Og...hun elsker forresten heller ikke meg.) Jo, vi kan leve et godt liv sammen fordi vi har fått Jesu kjærlighet. "Vi elsker fordi han elsket oss først." (1 Joh 4,19) Gud har gjort det slik at vi er i Kristus (1 Kor 1,30; ++. Se også Joh 15,7 - vi skal bare bli i Ham, fordi der har Gud plassert oss.), og Han er i oss (Kol 1,27; 1 Kor 6,19; ++). Og hvis det er slik, da eier vi alt det Han eier. Han er fullkommen, da er jeg også fullkommen. Gud har sagt det, da er det sant. Han elsker, da elsker også jeg, fordi jeg eier Hans kjærlighet. Dette er ikke så lett å skjønne, men det er likevel sant. Jeg føler det ikke, jeg ser det ikke. Men det er sant. Jeg har bare å tro på det, og leve på det.

"Alt makter jeg i ham som gjør meg sterk."
(Fil 4,13)

Jeg elsker ikke Sonja. Jeg kan ikke det. Men Jesus kan det. Jesus gjør det. Den store tragedien er blitt overvunnen av en enda større frelse. Det gamle er forbi, alt er blitt nytt. (2 Kor 5,17). Jeg har fått del i det, og da kan jeg, på grunn av det Jesus har gjort, elske Sonja.

Ja, jeg elsker Sonja. Gud har gitt meg den muligheten. Ikke bare i det at jeg er menneske, men i det at jeg eier Jesu kjærlighet. O, du forunderlige Gud!

"Eg ville gjerne eiga ein kjærleik stor og varm
Som kunne varma andre som frys i hat og harm.
Men når min kjærleik kolnar i verdsens kalde vind,
Då har eg endå Jesus, hans kjærleik den er min."
(Jesper Krogedal, SB 492)

(Tillegg:

Jeg har innsett at det er best at jeg utfylder det jeg har skrevet med en liten forklaring på begrepene "kjærlighet" og "elske". Det er i mitt innlegg tal om virkelig kjærlighet, det som Bibelen kaller kjærlighet (oversatt fra ordet agape). Det er altså ikke tal om det mange vil kalle "menneskelig kjærlighet". Jeg skal kort prøve å definere disse to måter å se på "kjærlighet", og forklare hva jeg tenker om de.

"Menneskelig kjærlighet": Kort vil jeg si at det er å være følelsesmessig knyttet og attrahert av hverandre (kom gjerne med innvendinger og andre forslag). (Dette følelsesmessige båndet har med seg mange følger, som jeg ikke vil bruke plass for å ta opp her.) Denne "kjærlighet" er ikke gal i seg selv. Det er ikke en synd vi skal prøve å unngå. Nei, det jeg tror, selv om det ikke står noe direkte om det i Bibelen, er at Gud har skapt oss med et behov for dette, da han skapte oss til å være relasjonsvesen. Gud vil at vi mennesker skal være følelsesmessig knyttet, og attrahert (da i ekteskapet) til hverandre.

Problemet med denne "kjærlighet", er at den er så forgjengelig (og også at den kan dukke opp i ulike "unaturlige" situasjoner, se: Stockholmssyndromet). Det er dessverre slik at mange gifte par (ca 10 000/år i Norge) skiller seg, og enda fler ugifte par bryter opp og går skilte veier. Årsakene kan være flere, men dessverre tror jeg at mange gjør det fordi de har mistet det følelsesmessige båndet (og fått det til noen "bedre"?). Ettersom de forknipper det med "kjærlighet", så vil de komme frem til at de ikke "elsker" hverandre lenger (eller hvert fall at den ene ikke elsker den andre), og kanskje "elsker" noen annen. Dette er selvfølgelig tragisk i seg selv, men langt mindre tragisk enn at vi savner den virkelige kjærligheten.)

Denne typ av "kjærlighet" er ikke noe som totalt savnes i min og Sonjas relasjon. Nei, det er veldig ofte at jeg, veldig sterkt, opplever meg knyttet til henne, og hun til meg. Men hva skal vi gjøre når det ikke er slik? Hva skal vi gjøre når (for regn med at det skjer) jeg plutselig sitter uten følelser for henne, og egentlig ikke har noen lyst å være sammen med henne? Elsker jeg ikke henne lenger da? Veldig mange ville si at slik er det. Dette er grunnen til at jeg ikke vil kalle det for kjærlighet, men for behov. Gud har skapt oss med behov for nærhet, sosiale relasjoner, forplantning osv. (Det aller største behov vi har, er av noen som elsker oss fullkomment. Noen som kan oppfylle alle våre behov. Det kan bare Gud. Vi mennesker får lett for oss at et annet menneske kan gjøre det, og når det ikke kan det så lengter vi fort etter noen annen.) Det kan man til stor del få fra/gjennom et annet menneske. Dette kan oppleves som kjærlighet. Men det er det altså ikke, ifølge meg. Det er en illusjon av kjærlighet. Det er godt når den gode opplevelsen av "menneskelig kjærlighet" bygger på den virkelige kjærligheten, men dessverre gjør synden i oss at den, uten virkelig kjærlighet, er så lett å missbruke egoistisk. (Det er faktisk bare kristne, gjennom Jesus, i Den Hellige Ånd, som kan unngå å missbruke dette behov).

Kjærlighet (agape): Kjærlighet er ikke så lett å definere. Ofte hører vi at det er handling (dvs at man gjør noe for en annen), og du kan lese mye bra om den i 1 Kor 13. Men intet av det tror jeg rommer alt hva kjærlighet er. Det er det dog ett sted som gjør:

"Den som ikke elsker, kjenner ikke Gud
for Gud er kjærlighet."
(1 Joh 4,8)

Gud er kjærligheten. Det er et ord i Bibelen som gir oss svar på hva kjærlighet er. Det er Gud. Hva er kjærlighet? Gud er kjærligheten, sier Bibelen. Intet annet. La oss tale som Bibelen gjør.

Allt hva det (at Gud er kjærligheten) innebærer, er umulig for oss å skjønne med vår fornuft. Det blir for lite å si at Guds kjærlighet rommes i at han handler for oss. Nei, for å skjønne hva kjærlighet er, så må vi kjenne Gud, som det står i verset. Det er altså den kjærligheten som ingen av oss mennesker har i oss selv. Vi må kjenne Gud, og eie den Den Hellige Ånd, for at vi skal kunne ha den.

(Til den som vil at innvende at det finnes flere typer kjærlighet, vil jeg spørre: Hvor står det i Bibelen? Det står noe om "broderkjærlighet" (fra filadelfia), men også det må bygge på den virkelige kjærligheten. Den kan inte vara uavhengig av den. Hver gang det står at vi skal elske en annen (NB! Også i Ef. 5,25), så brukes ordet agape. Jeg håper at vi kristne kan begynne å bruke orden "kjærlighet"/"elske" på en bibelsk måte, som en motvekt mot den måten verden bruker det. Vi får lov til det, i Jesu Navn!)

Den store tragedien jeg ville skrive om, er at ingen mann i hele verden (altså ikke bare jeg) kan elske sin egen kone. (Det var egentlig det som var ene av mitt budskap, som jeg håpet leseren skulle få med seg.) Den andre siden er altså at Jesus har tatt på seg saken med å elske. Han elser oss alle, og Han elsker Sonja. Det er frelsen og friheten. Der har jeg min hvile fra kravet å elske Sonja. Da gir Gud også meg rett å tillregne meg Jesu kjærlighet, og fraregne meg min egen mangel på kjærlighet. Det er ikke lenger jeg som ikke kan elske Sonja, men synden som bor i meg (Rom 7,20). Men Jesus har gitt meg en ny identitet, og i Jesu Navn kan jeg elske Sonja. Og da kan jeg med frimodighet, fra dybden av mitt hjerte, med den bibelske forståelsen av hva kjærlighet er, si til Sonja: "Æ ælski dæ!" =)

Som dem i Babel

2011-06-23T09:22:00.003+02:00

Väldigt många kristna är idag som dem från Juda som blev kvar i Babel. Gud har gett oss så många löften om ett liv i frihet, men vi väljer att leva i träldom...

Som dem i Babel

2011-06-23T09:19:00.005+02:00

Veldig mange kristne er i dag som dem fra Juda som ble igjen i Babel. Gud har gitt oss så mange løfter om et liv i frihet, men vi velger å leve i trelldom...

Godhet till omvändelse

2011-05-16T13:37:00.003+02:00

"Eller föraktar du hans godhets,
fördragsamhets och tålamods rikedom
utan att förstå, att Guds godhet
vill föra dig till omvändelse?"
(Rom 2:4)

Många kan säga mycket om Guds godhet. Gud är så god, Han har gett oss livet. Gud är så god, Han ger oss mat för dagen, kläder att klä oss med och hem att bo i. Gud är så god, Han har gett oss vänner och gemenskap, syskon i Kristus och en församling att gå i. Gud är så god, Han har gett oss Sitt Ord och Sin Helige ande. Gud är så god, Han har gett oss Sin Son till att dö för våra synder.

Allt detta är väl och bra, och nog för att prisa Gud i evighet. Men ändå vill Paulus här påminna oss om något som vi lätt glömmer, nämligen Guds godhet till omvändelse. Har du någonsin upplevt den godheten? Gud är så god att Han faktiskt inte vill att vi ska synda, och Han är villig till att göra allt Han kan för att få oss att sluta med det.

Det finns nämligen en del ting i våra liv som tar alldeles för stor plats. Det är en del ting vi gärna håller fast i, så att Gud inte får full plats i våra liv. Vi kan nog vara kristna, men ändå är det något som håller oss tillbaka från en full övergivenhet. Gud prövade Sin vän Abraham, om han var villig till att offra sin son Isak, bara för att Gud hade sagt det. Hos oss kanske det inte är något så radikalt Gud önskar vi ska omvända oss ifrån, men något så enkelt som det Jesus nämner i Matt 22:5:

"Men de brydde sig inte om det, utan gick bort,
den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap."

Jordagodset, som ju Gud har gett oss, kan bli alldeles för värdefullt för oss, så att Jesus inte får plats. Det måste vi omvända oss ifrån, och det vill Gud göra allt Han kan för att få till. Så god är Han.

Det är några vers vi måste tänka på:

"Om ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det,
och kasta det ifrån dig. Ty det är bättre, att en av
dina lemmar fördärvas, än att hela din
kropp kastas i helvetet. Och om din högra hand är dig
till förförelse, så hugg av den, och kasta den ifrån dig.
Ty det är bättre, att en av dina lemmar fördärvas,
än att hela din kropp kastas i helvetet."
(Matt 5:29-30)

Jag tror inte vi ska ta Jesus bokstavligt, för vem hade då haft kvar sina ögon och händer? Nej, anledningen till att Jesus använder det här som en bild, är för att det upplevs smärtsamt att mista något på kroppen. På samma sätt kan det vara smärtsamt att ge släpp på saker i livet som tar alldeles för stor plats. Det gör ont. (Det är förresten det här Jesus talar om när Han säger att vi ska bära vårt kors, och mista vårt liv (egentligen "själ")). Men det är när du upplever denna smärtan att du ska komma ihåg att det är Guds godhet som driver dig till omvändelse. Han har något bättre för dig.

Hur kan vi då veta vad det är i våra liv som tar alldeles för stor plats? Väl, börja med att be Gud om att uppenbara det för dig. Fråga Honom rätt ut: "Gud, är det något i mitt liv som tar alldeles för stor plats? Kan du vara så god att uppenbara för mig vad det är, och visa mig en väg ut av det. I mitt eget hjärta känner jag egentligen ingen lust att du ska göra det, men jag vet att det är det bästa för mig. Jag är en syndare och en lögnare som hatar din vilja, men du är god. Låt mig få uppleva din godhet, och låt den förändra mitt liv till att mer vara efter din vilja.

Så tror jag det finns många platser i Bibeln som kan hjälpa oss med att ta reda på det här. Jag ska till slut ta med en av dessa platser:

"För ni är kallade till frihet, bröder.
Låt bara inte friheten ge köttet något
tillfälle utan tjäna varandra genom kärleken."
(Gal 5:13)

Här nämner Paulus något väldigt viktigt. Han poängterar att vi är fria Guds barn. Det är inte längre någon lagträldom över oss, utan Sonen har gjort oss verkligen fria. Dock är det så att vi så lätt kan tänka att den här friheten sätter oss fri på ett köttsligt sätt. "Är jag fri, då spelar det inte så stor roll vad jag gör i mitt liv. Jag kommer ju till himmelen ändå." Men det är därför kallet kommer: "tjäna varandra genom kärleken." Det är inte likgiltigt vad du gör med ditt liv, och den här versen kan du använda som måttstock för det.

Det du gör, tjänar det dig själv eller tjänar det dina medmänniskor? Om du förbrukar mycket tid på internet, gör du det för egen vinning, eller hoppas du kunna vara till hjälp för andra genom det? Om du ser på film, gör du det för att tillfredsställa ditt underhållningsbegär, eller gör du det för att följa med, så att du kan använda det i möte med medmänniskor? Om svaret är att du gör det bara för din egen del, så tror jag du i det minsta borde prata med Gud om det. Kanske är Han så god mot dig att Han tar dig ut av det.

Godhet til omvendelse

2011-05-16T12:50:00.008+02:00

"Eller forakter du hans rikdom på godhet
og overbærenhet og tålmodighet?
Vet du ikke at Guds godhet
driver deg til omvendelse?"
(Rom 2,4)

Mange kan snakke mye om Guds godhet. Gud er så god, Han har gitt oss livet. Gud er så god, Han gir oss mat for dagen, klær å kle oss med og hjem å bo i. Gud er så god, Han har gitt oss venner og felleskap, søsken i Kristus og en forsamling å gå i. Gud er så god, Han har gitt oss Sitt Ord og Sin Hellige Ånd. Gud er så god, Han har gitt oss Sin Sønn til å dø for våre synder.

Alt dette er vel og bra, og nok for å prise Gud i evighet for. Men likevel vil Paulus her minne oss om noe som vi lett glemmer, nemlig Guds godhet til omvendelse. Har du noensinne opplevd den godheten? Gud er så god at Han faktisk ikke vil at vi skal synde, og Han er villig til å gjøre alt Han kan for å få oss til å slutte med det.

Det er nemlig noen ting i våre liv som tar altfor stor plass. Det er noen ting vi gjerne holder fast ved, slik at Gud ikke har full plass i våre liv. Vi kan godt være kristne, men likevel er det noe som holder igjen for en full overgivelse. Gud prøvde Sin venn Abraham, om han var villig til å offre sin sønn Isak, bare fordi Gud hadde sagt det. Hos oss er det kanskje ikke noe så radikalt Gud ønsker vi skal omvende oss fra, men noe så enkelt og uskyldig som det Jesus nevner i Matt 22,5:

"Men de brydde seg ikke om det og gikk sin vei,
en til sin åker, og en til sin handel."

Det jordiske gode, som Gud jo har gitt oss, kan bli altfor verdifullt for oss, slik at Jesus ikke får plass. Dette må vi omvende oss fra, og det vil Gud gjøre alt Han kan for å få til. Så god er Han.

Det er noen vers vi må huske på:

"Om ditt høyre øye frister deg til fall,
da riv det ut og kast det fra deg!
For det er bedre for deg at du mister ett av dine lemmer
enn at hele ditt legeme blir kastet i helvete.
Og om din høyre hånd frister deg til fall,
da hogg den av og kast den fra deg!
For det er bedre for deg å miste ett av dine lemmer,
enn at hele ditt legeme kommer i helvete."
(Matt 5,29-30)

Jeg tror ikke vi skal ta Jesus bokstavelig, for hvem ville da ha hatt øyne og hender igjen på sitt legeme? Nei, grunnen til at Jesus bruker dette som bilde, er fordi det oppleves smertefult å miste noe på legemet. På samme måte kan det være smertefullt å gi slipp på ting i livet som tar altfor stor plass. Det gjør vondt. (Det er forresten dette Jesus snakker om når Han sier vi skal bære vårt kors, og miste vårt liv (egentlig "sjel")). Men det er når du opplever denne smerten at du må huske på at det er Guds godhet som driver deg til omvendelse. Han har noe bedre for deg.

Hvordan kan vi da vite hva det er i våre liv som tar altfor stor plass? Vel, begynn med å spørre Gud om å åpenbare det for deg. Spør Ham rett ut: "Gud, er det noen ting i mitt liv som tar altfor stor plass? Kan du være så god å åpenbare for meg hva det er, og vis meg en vei ut av det. I mitt eget hjerte føler jeg egentlig ikke lyst at du skal gjøre det, men jeg vet at det er det beste for meg. Jeg er en synder og en løgner som hater din vilje, men du er god. La meg få oppleve din godhet, og la den få forandre mitt liv til å være mer etter din vilje."

Så tror jeg at det finnes mange steder i Bibelen som kan hjelpe oss med å finne utav dette. Jeg skal til slutt ta med ett av disse bibelstedene:

"For dere ble kalt til frihet, brødre.
La bare ikke friheten bli et påskudd for kjødet,
men tjen hverandre i kjærlighet."
(Gal 5,13)

Her tar Paulus opp noe veldig viktig. Han poengterer at vi er frie Guds barn. Det er ikke noe lovtrelldom over oss lenger, men Sønnen har satt oss virkelig fri. Dog er det slik at vi så lett kan tenke at denne friheten setter oss fri på en kjødelig måte. "Er jeg fri, da spiller det ikke så stor rolle hva jeg gjør i mitt liv. Jeg kommer jo til himmelen uansett." Men det er derfor kallet kommer: "tjen hverandre i kjærlighet." Det er ikke likegyldig hva du gjør med ditt liv, og dette vers kan du bruke som målestokk for det.

Det du gjør, tjener det deg selv eller tjener det dine medmennesker? Hvis du bruker mye tid på internett, gjør du det for egen vinning, eller ønsker du å kunne være til hjelp for andre gjennom det? Hvis du ser på film, gjør du det for å tilfredsstille ditt underholdningsbegjær, eller gjør du det for å følge med, slik at du kan bruke det i møte med medmennesker? Hvis svaret er at du gjør det kun for din egen del, da tror jeg du i det minste må tale med Gud om det. Kanskje vil Han være så god mot deg at Han fører deg utav det.

Psalm 1

2011-01-19T20:12:00.003+01:00

"Säll är den man
som inte vandrar i de ogudaktigas råd
och inte träder in på syndares väg,
ej heller sitter där bespottare sitter,
utan har sin lust i Herrens lag
och tänker på hans lag både dag och natt.
Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar,
vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv inte vissnar.
Och allt vad han gör, det lyckas väl.
Inte så de ogudaktiga,
utan de är som agnar som vinden bortför.
Därför skall de ogudaktiga inte bestå i domen,
ej heller syndarna i de rättfärdigas församling.
Ty Herren känner de rättfärdigas väg,
men de ogudaktigas väg förgås."
(Ps 1:1-6)

Denna psalm tycker jag är fantastisk. Den har så många dimensioner. Den säger helt enkelt så otroligt mycket, på bara sex vers. I denna min "blogg-comeback" vill jag säga något om de olika saker denna psalm har att säga oss.

Allra först ska vi börja i slutet av psalmen. Vers 5-6 säger:

"Därför skall de ogudaktiga inte bestå i domen,
ej heller syndarna i de rättfärdigas församling.
Ty Herren känner de rättfärdigas väg,
men de ogudaktigas väg förgås."

Bibeln förkunnar från början till slut att det är två utgångar ur detta livet. (Se t ex Matt 7:13-14 där Jesus talar om de två vägarna.) Det är en plats där alla ogudaktiga ska vara, och en plats där de rättfärdiga ska vara. De ogudaktiga ska inte bestå i domen, men ända upp i förtappelsen. De rättfärdiga ska komma in i det eviga livet. Det är den allvarliga verklighet som är oundviklig för alla människor, och nödvändig för oss kristna att räkna med om vi vill tro på hela Bibeln som Guds Ord. Må Gud "se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led[a] mig på den eviga vägen." (Ps 139:24)

Vem är då de rättfärdiga? Är du en av dem? Jag hoppas det är allas vår önskan om att vi skulle vara det, och söka efter att bli det. Psalm 1 säger oss vem som är det, i v 1-2.

Det är helt tydligt att den som är "säll" är densamma som den "rättfärdiga. Vad är det som kännetecknar den saliga och rättfärdiga? Jo, först att han "inte vandrar i de ogudaktigas råd och inte träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitter," Vad har detta att säga oss? Om du skulle fråga folk som har övergett sin kristna tro varför de gjorde det, så är det liten sannolikhet att någon svarar att det skedde plötsligt. Det hände inte på en dag, men var en gradvis övergång där man mindre och mindre följde Gud, och mer och mer sitt eget begär. Denna första versen i Psaltaren varnar oss mot att börja vandra i de ogudaktigas råd. Plötsligt träder du in på syndares väg, och till slut sitter du där bespottare sitter. Må Gud vakta oss för att lyssna på lögnens ord, denne världens livsfilosofier, och istället stadigt söka till Guds Ords Sanning.

Kanske vill du säga att du är en sådan. Du vaktar dig ordentligt för att inte höra på ogudaktigas råd. Du har inte TV, använder internet väldigt sällan, läser inte världsliga tidningar osv. Är du rättfärdig? Väl, det står i v. 2 att den rättfärdige "har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt." Gör du det? Brinner det alltid i ditt hjärta av lust att läsa Bibeln? En lust att träffa andra kristna och be och samtala tillsammans? Det gör det hos den rättfärdiga.

Detta är allvarliga ord för oss. Ett förtvivlat rop kommer upp i vårt hjärta. "Jag är ju inte sån!" Men kräver väl Gud att det ska var så? Ja, det gör Han. Det är bara fullkomliga, syndfria människor som hör hemma i himmelen. Gud tål inte synd. Alla som bär på synd i möte med Gud ska dö en evig död. Antingen är du en syndare som går evigt förlorad, eller så är du fullkomlig.

Finns det då någon som kommer stå? Bibeln säger: "Men(...)Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda," (1 Mos 6:5) "Rom3,11 ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud." (Rom 3:11) Ingen? Finns det inte en enda människa som någonsin har sökt Gud, och tänkt på Hans lag dag och natt? Jo, det finns en. Det finns en människa. Människan Jesus Kristus. Han är vårt enda hopp. Han kom för att uppfylla Lagen. Han blev som oss, dock utan synd. Han är den Rättfärdiga. Han är trädet som är planterat vid vattenbäckar. Han bär sin frukt i sin tid. Allt vad Han gör, det lyckas väl. Han är den Utvalda.

"Han är den osynlige Gudens avbild,
förstfödd före allt skapat.
Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden,
det synliga och det osynliga,
tronfurstar och herradömen,
makter och väldigheter.
Allt är skapat genom honom och till honom(...)
Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom"
(Kol 1:15-16,19)

Vad då med oss? Ok, Jesus är rättfärdig, men jag vill ju vara det! Vi fortsätter läsa i kolosserbrevet.

"och genom honom försona allt med sig,
sedan han skapat frid
i kraft av blodet på hans kors -
frid genom honom både på jorden och i himlen.
Också ni som en gång var främmande för Gud
och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar
hans fiender, också er har han nu försonat med sig,
när han i sin jordiska kropp led döden.
Han vill låta er träda fram inför sig
heliga, fläckfria och oförvitliga,
om ni verkligen står fasta
och väl grundade i tron
och inte låter er rubbas från hoppet
i det evangelium som ni har hört"
(Kol 1:20-23a)

Det var därför Jesus kom. För att försona oss med Gud. Genom tron på Honom är vi heliga, fläckfria och oförvitliga. Fullkomliga. Utan lyte. Rättfärdiga och Saliga. Inte bara det. På grund av Hans verk har vi fått Den Helige Ande, och då är vi sådan träd som är planterat vid vattenbäckar, som bär frukt i rätt tid. (Joh 7:38-39, Gal 5:22) Du som tror på Jesus har del i allt det Han är. Hade det inte varit så, då hade du gått förlorad. Du måste vara fullkomlig för att bli stående för Gud. Jesus ordnade med det genom att Han tog din straff, och då kan du gå fri!

Salme 1

2011-01-18T18:59:00.014+01:00

"Salig er den mann
som ikke vandrer i ugudelige folks råd
og ikke står på synderes vei
og ikke sitter i spotteres sete,
men har sin lyst i Herrens lov
og grunner på hans lov dag og natt.
Han skal være lik et tre,
plantet ved rennende bekker.
Det gir sin frukt i sin tid,
og dets blad visner ikke.
Alt det han gjør, skal han ha lykke til.
Slik er det ikke med de ugudelige.
De er lik agner som vinden blåser bort.
Derfor skal de ugudelige ikke bli stående i dommen,
og syndere ikke i de rettferdiges menighet.
For Herren kjenner de rettferdiges vei,
men de ugudeliges vei fører til undergang."
(Sal 1,1-6)

Denne salme syns jeg er en fantastisk salme. Den har så mange dimensjoner. Den sier rett og slett så utrolig mye, på bare seks vers. I denne min "blogge-comeback" vil jeg si noe om de forskjellige ting denne salme forteller oss.

Aller først skal vi begynne helt i slutten av salmen. Vers 5-6 sier:

"Derfor skal de ugudelige ikke bli stående i dommen,
og syndere ikke i de rettferdiges menighet.
For Herren kjenner de rettferdiges vei,
men de ugudeliges vei fører til undergang."

Bibelen forkynner fra begynnelse til ende at det er to utganger fra dette livet. (Se f eks Matt 7,13-14 hvor Jesus snakker om de to veiene.) Det er et sted hvor alle ugudelige skal være, og et sted hvor de rettferdige skal være. De ugudelige skal ikke bli stående i dommen, men ende i fortapelsen. De rettferdige skal komme inn til det evige liv. Det er den allvorlige virkelighet som er uunngåelig for alle mennesker, og nødvendig for oss kristne å regne med hvis vi vil tro på hele Bibelen som Guds Ord. Måtte Gud "se om jeg er på fortapelsens vei, og led[e] meg på evighetens vei!" (Sal 139,24)

Hvem er da de rettferdige? Er du en av de? Jeg håper det er alles vårt ønske om at vi skulle være det, og søke etter å bli det. Salme 1 forteller oss hvem som er det, i v 1-2.

"Salig er den mann
som ikke vandrer i ugudelige folks råd
og ikke står på synderes vei
og ikke sitter i spotteres sete,
men har sin lyst i Herrens lov
og grunner på hans lov dag og natt."

Det er helt tydelig at den "salige" er den samme som den "rettferdige". Hva er det som kjennetegner den salige og rettferdige? Jo, først at han ikke "vandrer i ugudelige folks råd og ikke står på synderes vei og ikke sitter i spotteres sete." Hva har dette å si til oss? Hvis du skulle spørre folk som har forlatt kristentroen hvorfor de gjorde det, så ville det være lite sannsynlighet at noen svarte at det skjedde plutselig. Det skjedde ikke på en dag, men var en gradvis overgang hvor man mindre og mindre fulgte Gud, og mer og mer sitt eget begjær. Dette først vers i Salmene advarer oss mot å begynne å vandre i ugudelige folks råd. Plutselig står du på synderes vei, og til slutt sitter du på spotteres sete. Må Gud vokte oss for å lytte på løgnens ord, denne verdens livsfilosofier, og istedet stadig søke til Guds Ords Sannhet.

Kanskje vil du si at du er en slik. Du vokter deg skikkelig for å ikke høre på ugudelige folks råd. Du har ikke TV, bruker internett veldig sjelden, leser ikke verdslige aviser osv. Er du rettferdig? Vel, det står i v. 2 at den rettferdige "har sin lyst i Herrens lov og grunner på hans lov dag og natt." Gjør du det? Brenner det alltid i ditt hjerte av lyst til å lese Bibelen? En lyst til å treffe andre kristne og be og samtale ilag? Det gjør det hos den rettferdige.

Dette er allvorlige ord for oss. Et fortvilet rop kommer opp i vårt hjerte. "Jeg er jo ikke sånn!" Men krever da Gud at det skal være sånn? Ja, det gjør Han. Det er bare fullkomne, syndfrie mennesker som hører hjemme i himmelen. Gud tåler ikke synd. Alle som bærer på synd i møte med Gud skal dø en evig død. Enten er du en synder som går evig fortapt, eller så er du fullkommen.

Er det da noen som vil stå? Bibelen sier: "Herren så at menneskenes ondskap var stor på jorden, og at alle tanker og hensikter i deres hjerter var onde hele dagen lang." (1 Mos 6,5) "Det er ikke én som er forstandig, det er ikke én som søker Gud." (Rom 3,11) Ikke én? Er det ikke ett eneste menneske som noensinne har søkt Gud, og grunnet på Hans lov dag og natt? Jo, det er én. Det finnes ett menneske. Mennesket Jesus Kristus. Han er vårt eneste håp. Han kom for å oppfylle Loven. Han ble som oss, dog uten synd. Han er den Rettferdige. Han er treet som er plantet ved rennende bekker, og alt hva Han gjør, skal Han ha lykke til. Han er den Utvalgte.

"Han er et bilde av den usynlige Gud,
den førstefødte framfor enhver skapning.
For i ham er alt blitt skapt, i himmelen og på jorden,
det synlige og det usynlige,
enten det er troner eller herredømmer
eller makter eller myndigheter.
Alt er det skapt ved ham og til ham(...)
For det var Guds vilje å la hele sin fylde ta bolig i ham,"
(Kol 1,15-16;19)

Hva da med oss? Greit nok at Jesus er rettferdig, men jeg vil jo være det! Vi fortsetter å lese i kolosserbrevet.

"og ved ham forlike alle ting med seg selv
da han gjorde fred ved blodet på hans kors, -
ved ham, enten det er de som er på jorden,
eller de som er i himlene.
Også dere, som før var fremmede og fiender av sinnelag,
i deres onde gjerninger, har Gud nå forlikt med seg selv
ved hans kjøds legeme ved døden,
for å stille dere fram hellige og ulastelige
og ustraffelige for sitt åsyn,
om dere bare blir ved i troen, grunnfestet og faste,
og ikke lar dere rokke fra det håp som evangeliet gir."
(Kol 1,20-23a)

Det var derfor Jesus kom. For å forlike oss med Gud. Ved troen på Ham er vi hellige og ulastelige. Fullkomne. Uten lyte. Rettferdige og Salige. Ikke bare det. På grunn av Hans verk har vi fått Den Hellige Ånd, og da er vi slike trær som er plantet ved rennende bekker, som bærer frukt i rett tid. (Joh 7,38-39, Gal 5,22) Du som tror på Jesus har del i alt det Han er. Hadde det ikke vært slik hadde du gått fortapt. Du må være fullkommen for å bli stående innfor Gud. Jesus ordnet med det ved at Han tok din straff, og da kan du gå fri!

Tanker om ekteskapsloven

2010-07-25T22:02:00.011+02:00

Jeg har i det siste fulgt med i debatten om den nye ekteskapsloven (som ble endret i Norge, i januar 2009, hvor den nye kjønnsnøytrale loven bruker en gal definisjon av ekteskapet) mellom Dagen-Magazinet (to kronikk) og Nina Karin Monsen (bare i papir-versjon), og det er særlig én av Monsen sine kommentarer jeg vil trekke litt videre. Desverre virker det som at DM har oversett denne, ettersom de ikke skrev om det i det siste svaret. Det skulle kunne være med på å hjelpe andre å forstå mere, ikke bare om ekteskapet, men også om hvor lovgivningen har sin plass. Det jeg tenker på er når Monsen sier:

"DM bør bidra til å innarbeide et skille mellom ekteskapslov og ekteskapsinstitusjon." (DM 22/7)

Dette syns jeg er kjempeviktig, fordi det er vel det hele saken egentlig handler om? Dersom vi blander dette sammen og tillater oss til å tro at ekteskapsinstitusjonens "riktighet" ligger i lovgivningen, så er vi ute på gale veier. Det er ikke ved lovgivningen at ektenskapsinstitusjonen/-ordningen er kommet til, liksom heller ikke alle våre rettigheter er kommet til ved lovgivningen. Ekteskapet og våre rettigheter til liv og frihet er noe som er i naturen, som vi har fordi vi er mennesker og fordi Gud har nedlagt dette i sitt skaperverk. Statens rette plass med lovgivningen er å beskytte disse ordninger og rettigheter. Men de eksisterer allerede før staten kommer med en lovgivning om det.

La oss ta som eksempel at Norge skulle bli fullstendig (Marxistisk-)kommunistisk. Det ville innebære at det ikke eksisterer noe ekteskapsbegrep, eller familiebegrep, etter lovgivningen. Det går rett og slett ikke å registrere seg selv som gift i noe som helst register. Men innebærer det dermed at ekteskapet og familien som institusjoner ikke eksisterer? Slett ikke, fordi da hevder vi jo som sagt at disse er gitt av staten, og at det er de som bestemmer over disse. Men det er Gud som bestemmer, og i et fullstendig kommunistisk system ville da altså et sant ekteskap (mellom én man og én kvinne) likevel eksistere. Og de to ektefellene ville ha full rettighet å oppfostre sine egne barn. Ekteskapspakten og familieordningen er 100% gyldig, selv om man ikke står i et register i et lovsystem som omhandler dette. Dette ville sannsynligvis tvinge de som tror på den sanne ordningen (oss kristne (og muligens andre?)) til sivil ulydighet, men det er det nødt til. Det er ikke de som tror på det som gjør noe galt, men staten som har gal lovgivning.

Så over til hvordan det er i Norge idag. I lovgivningen idag eksisterer det ikke en lov som beskytter det sanne ekteskapet (den nye loven har en gal definisjon av ekteskapet, og det kan ikke sies at den, tross alt, beskytter det sanne ekteskapet, i tillegg til det falske), men det innebærer ikke at ekteskapet som institusjon dermed er oppløst. Det innebærer bare at vi som vil følge sannheten ikke kan henvise til en lov som beskytter ekteskapet, slik lovgivningen er tenkt til. Men da er vi heller ikke forpliktet til å slutte oss til noen som helst lovgivning i samband med ekteskapet, ettersom det ikke eksisterer noen lovgivning som på rett måte beskytter det sanne ekteskapet. (Før var vi forpliktet til å registrere oss i lovsystemet ettersom staten da brukte sin makt på rett måte, og da skal vi kristne underordne oss den.)

Dette er selvfølgelig beklagelig, men jeg syns også det på en måte er interessant. For meg virker det nemlig som at med dagens norske lovgivning er jeg, dersom jeg gifter meg, helt fri fra å registrere mitt ekteskap i noe som helst register, slik det hadde vært i en fullstendig kommunistisk stat. Ekteskapet hadde likevel vært 100% gyldig. På samme måte som det i en fullstendig kommunistisk stat ikke eksisterer en lov som beskytter det sanne ekteskapet, så eksisterer det i dagens Norge ikke en lov som beskytter det sanne ekteskapet. Dypest sett står vi altså idag overfor samme situasjon når det gjelder vår samvittighet (særlig overfor Rom 13), som vi hadde gjort dersom vi levde i en fullstendig kommunistisk stat. Dvs, vi har 0% forpliktelse til å registrere ekteskapet i noe som helst system, men det er likevel 100% gyldig, dersom det er utført etter de ordninger som er gitt av Gud (dvs troskapsløfter, og et oppbrudd fra det gamle livet til et nytt liv tilsammen).

Monsen vil oppmuntre kristne til å registrere seg som samboere, og det er jeg faktisk i utgangspunktet villig til å støtte henne i. Egentlig spiller det, slik jeg ser det, ingen rolle for ekteskapet som sådan, men jeg tror det er en lov som kan være gunstig å benytte seg av, av andre grunner. (Jeg har dog ikke brukt mye tid på å studere loven om samboerskap, så her er jeg veldig åpen for andre tanker.)

Kom gjerne med kommentar!

Vad älskar du?

2010-07-18T15:21:00.006+02:00

Vi människor kan ibland, lite ytligt, säga saker som: "Jag älskar att måla," "jag älskar att äta," "jag älska att bada." Men vad menar vi egentligen när vi säger det? Kanske är det lättare att förstå om vi tänker på en mor som säger om sitt barn: "Han älskar att fiska," eller "hon älskar att läsa böcker." Hur kan hon veta det? Hur kan en mor veta att hennes son älskar att fiska, eller att dottern älskar att läsa böcker? Jo, för att hon ser sonens glädje i ögonen när han får lov till att ta fiskespöet och gå ner till älven, för så att inte komma tillbaka förrän många timmar senare. Hon ser dotterns glädje över att ha hittat en bok hon vill läsa, som hon inte vill sluta läsa ens när de skal äta tillsammans. Och när hon är färdig vill hon läsa ännu en bok.

Vi människor älskar det vi är villiga att spendera tid på. Ja, saker vi spenderar tid på utan att vi tänker på det. Tid blir något meningslöst när vi spenderar den tillsammans med något vi älskar. Vi säger att tiden går fort när vi har roligt. Jag tror vi hellre ska säga att tiden går fort när vi gör något vi älskar.

För att säga det på ett annat sätt: Det vi älskar är det vi hänger oss till. Det är därför det första och största budet säger "...av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft." (5 Mos 6:5) Det står inte att vi ska ha en speciell känsla eller upplevelse. Det står att vi ska ge allt det som är av oss till Herren. Det att älska är att ge av sig själv. Att ge sin själ för något, att ge sitt hjärta för något, att ge av sin tid för något.

Så nu, när den himmelske Fadern ser på sina barn för att se vad de älskar, vad ser Han efter? Jo, Han ser efter vad vi ger oss själva till. Han ser efter vad vi är villiga till att ge vårt hjärta och vår själ till. Vad vi är villiga till att spendera mycket tid på. Även om vi inte är medveten på att vi ger vårt hjärta till något av det vi spenderar tid på, så är det det vi gör. T ex om du utan problem kan sitta och se på TV i flera timmar, utan att du tänker över tiden, så innebär det att du älskar att se på TV (eller älskar att se på det du ser på). Du har inte gjort något medvetet val där du har gett ditt hjärta och din själ till att se på TV, men ändå är det just det du gör. Och genom att du gör det, utan att du tänker över det, så visar du med den gärningen att du älskar det.

Men detta är domen, att ljuset har kommit i världen,
och människorna älskade mörkret mer än ljuset,
ty deras gärningar var onda.
(Joh 3:19)

Det här gäller alla saker vi är villiga att spendera vår tid på. Det kan vara att fiska, läsa böcker, se på TV, gå på fjället, sitta på internet, spela spel osv. Vad det än må vara så är det så att det du spenderar din tid på, och ger av ditt liv för, det älskar du.

Älska inte världen, inte heller det som är i världen.
Om någon älskar världen,
så är inte Faderns kärlek i honom.
Ty allt det som är i världen, köttets begär
och ögonens begär och högfärdigt levnadssätt,
det kommer inte från Fadern utan från världen.
Och världen och dess begär förgår,
men den som gör Guds vilja förblir i evighet.
(1 Joh 2:15-17)

Gud visade att Han älskar oss genom att Han gav Sin Son, det dyrbaraste Han hade, för oss (Joh 3:16, Rom 5:8). Abraham visade att han älskade Gud genom att han var villig att ge sin son, det dyrbaraste han hade, till Gud (1 Mos 22). Och Jesus kallar oss till att göra detsamma (Matt 10:37, Luk 14:16-26).

Lägg märke till att det är inte några speciellt syndiga saker Jesus talar om. Någon vill kanske säga att vi ju spenderar en stor del av vår tid på jobbet, men det kan ju inte vara fel? Då vill Jesus säga att om jobben är ditt liv, så är det fel. Allt vad du älskar så mycket att du inte kan överge det om Herren ville det, är en avgud. Men om du jobbar för att Han har kallat dig till att jobba (som Han bl a gör i 2 Thess 3:10. Se också Kol 3:17), så är det inte fel. Om du gör det Herren har kallat dig till, för att Han har kallat dig till det, så visar du med din gärning att du älskar Honom. Det börjar med att du omvänder dig och överger dig till Herren; att du älskar Honom.

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet,
att ni frambär era kroppar till ett offer,
som är levande, heligt och för Gud välbehagligt,
er förnuftiga tjänst. Och anpassa er inte efter denna världen,
utan låt er förvandlas genom ert sinnes förnyelse,
så att ni kan pröva vad som är Guds goda, välbehagliga
och fullkomliga vilja.
(Rom 12:1-2)

Alltså: jag skall döma var och en av er efter hans vägar,
ni av Israels hus, säger Herren, Herren.
Vänd om, ja, vänd er bort från alla era överträdelser,
för att er missgärning inte må bli er till en stötesten.
Kasta bort ifrån er alla de överträdelser som ni har begått,
och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande.
Ty inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?
Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren, Herren.
Omvänd er därför, så får ni leva.
(Hes 18:30-32)

...han har tålamod med oss och vill inte att någon skall förgås,
utan att alla skall komma till omvändelse.
(2 Pet 3:9b)

Eller föraktar du hans godhets, fördragsamhets
och tålamods rikedom utan att förstå,
att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?
(Rom 2:4)

Ty den sorg, som är efter Guds sinne,
åstadkommer omvändelse till frälsning,
och den ångrar man inte,
men världens sorg åstadkommer död.
(2 Kor 7:10)

Hva elsker du?

2010-07-18T13:11:00.019+02:00

Vi mennesker kan av og til, litt overfladisk, si ting som: "Jeg elsker å tegne," "jeg elsker å spise," "jeg elsker å bade," osv. Men hva mener vi når vi sier det? Kanskje er det lettere å skjønne hvis vi tenker på en mor som sier om sitt barn: "Han elsker å fiske," eller "hun elsker å lese bøker." Hvordan kan hun vite det? Hvordan kan en mor vite at sønnen hennes elsker å fiske, eller at datteren hennes elsker å lese bøker? Jo, fordi hun ser sønnens glede i øynene når han får lov til ta fiskestangen og gå ner til elva, for så å ikke komme tilbake før mange timer senere. Hun ser datterens glede over å ha funnet ei bok hun vil lese, som hun ikke vil slutte å lese selv når de skal spise sammen. Og når hun er ferdig vil hun lese enda ei bok.

Vi mennesker elsker det vi er villig til å bruke tid på. Ja, ting vi bruker tid på uten at vi tenker over det. Tid blir noe meningsløst når vi spenderer den sammen med noe vi elsker. Vi sier at tiden flyr når vi har det gøy. Jeg tror vi heller skal si at tiden flyr når vi gjør noe vi elsker.

For å si det på en annen måte: Det vi elsker er det vi hengir oss til. Det er derfor det første og største bud sier "...av hele ditt hjerte og av hele din sjel og av all din makt." (5 Mos 6,5) Det står ikke at vi skal ha en spesiell følelse eller opplevelse. Det står at vi skal gi alt det som er av oss til Herren. Det å elske er å gi av seg selv. Å gi sin sjel for noe, å gi sitt hjerte for noe, å gi av sin tid for noe.

Så nå, når den himmelske Faderen ser på sine barn for å se hva de elsker, hva ser Han etter? Jo, Han ser etter hva vi gir oss selv til. Han ser etter hva vi er villig til å gi vårt hjerte og vår sjel til. Hva vi er villig til å bruke mye tid på. Selv om vi ikke er bevisst på at vi gir vårt hjerte til noe av det vi bruker tid på, så er det det vi gjør. F eks om du uten problemer kan sitte og se på TV i flere timer, uten at du tenker over tiden, så betyr det at du elsker å se på TV (eller elsker å se på det du ser på). Du har ikke gjort noe bevisst valg hvor du har gitt ditt hjerte og din sjel til å se på TV, men likevel er det nettopp det du gjør. Og ved at du gjør det, uten at du tenker over det, så viser du med den gjerningen at du elsker det.

Og dette er dommen, at lyset er kommet til verden,
og menneskene elsket mørket framfor lyset,
for deres gjerninger var onde.
(Joh 3,19)

Dette gjelder alle ting vi er villig til å bruke tid på. Det kan være å fiske, lese bøker, se på TV, gå på fjellet, sitte på Internett, spille spill osv. Hva det enn måtte være så er det slik at det du bruker tid på, og gir av ditt liv for, det elsker du.

Elsk ikke verden, heller ikke de ting som er i verden!
Om noen elsker verden,
da er ikke kjærligheten til Faderen i ham.
For alt som er i verden, kjødets lyst og øynenes lyst,
og hovmodig skryt av det en er og har,
er ikke av Faderen, men av verden.
Og verden forgår og dens lyst,
men den som gjør Guds vilje, blir til evig tid.
(1 Joh 2,15-17)

Gud viste at Han elsker oss ved at Han ga Sin Sønn, det kjæreste Han hadde, for oss (Joh 3,16; Rom 5,8). Abraham viste at han elsket Gud ved at han var villig til å gi sin sønn, det kjæreste han hadde, til Gud (1 Mos 22). Og Jesus kaller oss til å gjøre det samme (Matt 10,37; Luk 14,16-26).

Merk deg at det er ikke noen spesielt syndige ting Jesus snakker om. Noen ville kanskje si at vi jo bruker stor del av vår tid på jobben, men det kan jo ikke være galt? Da vil Jesus si at dersom jobben er livet ditt, så er det galt. Alt det du elsker så mye at du ikke kan overgi det dersom Herren ville det, er en avgud. Men om du jobber fordi Han har kalt deg til å jobbe (slik Han bl a gjør i 2 Tess 3,10. Se også Kol 3,17), så er det ikke galt. Hvis du gjør det Herren har kalt deg til, fordi Han har kalt deg til det, så viser du med din gjerning at du elsker Ham. Det begynner med at du omvender deg og overgir deg til Herren; at du elsker Ham.

Jeg formaner dere altså, brødre, ved Guds miskunn,
at dere framstiller deres legemer som et levende og hellig offer
til Guds behag. Dette er deres åndelige gudstjeneste.
Og skikk dere ikke lik denne verden,
men bli forvandlet ved at deres sinn fornyes,
så dere kan dømme om hva som er Guds vilje:
det gode, det som han har behag i, det fullkomne.
(Rom 12,1-2)

Derfor vil jeg dømme dere, Israels hus,
hver etter hans veier, sier Herren Herren.
Omvend dere og vend dere bort fra alle deres overtredelser,
for at ikke noen misgjerning skal bli dere til fall!
Kast fra dere alle deres overtredelser,
som dere har gjort dere skyldige i!
Få dere et nytt hjerte og en ny ånd!
Hvorfor vil dere dø, Israels hus?
For jeg har ikke behag i at noen skal dø, sier Herren Herren.
Så omvend dere da, så skal dere leve!
(Esek 18,30-32)

...for han vil ikke at noen skal gå fortapt,
men at alle skal komme til omvendelse.
(2 Pet 3,9b)

Eller forakter du hans rikdom på godhet
og overbærenhet og tålmodighet?
Vet du ikke at Guds godhet driver deg til omvendelse?
(Rom 2,4)

For bedrøvelsen etter Guds sinn virker omvendelse til frelse,
som ingen angrer. Men verdens bedrøvelse virker død.
(2 Kor 7,10)

100 procent

2010-06-26T23:54:00.002+02:00

Bibeln gör en tydlig åtskillnad mellan "köttet" och "Anden". Jesus pratar om det (Matt 26:41, Mark 14:38, Joh 3:6, Joh 6:63) och Paulus skriver om det (se speciellt i Rom 7-8 och Gal 5-6). Paulus säger: "Ty jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor inte något gott" (Rom 7:18) och "Ty köttets sinne är död...[och] fiendskap mot Gud" men "Andens sinne är liv och frid." (Rom 8:6-7)

Köttet är alltså ont från botten av. Alla människor bär på en lust till det onda; ja faktiskt ett hat emot Gud själv. Jag har tidigare skrivit om hur vi ska förhålla oss till denna verklighet, men här hade jag tänkt att ställa en fråga som kanske kan visa lite hur genomhopplöst köttet faktiskt är.

Vad är värst att höra för köttet, Lagen eller Evangeliet?

Den första reaktionen jag tror de flesta har, är att Lagen är det värsta. Det att köttet ska påläggas att hålla Guds Lag, det vill det absolut inte. Det blir alldeles för mycket, och när det krävs av det att älska Herren av hela sitt hjärta, ja då måste köttet ge upp alltihop.

Men är det då så mycket bättre att höra Evangeliet? För vad gör egentligen Evangeliet med köttet? Jo, det sätter köttet helt åt sidan. I Evangeliet har inte köttet någon plats. Köttet har inte en gång rätt att andas. Ja, i Evangeliet är köttet faktiskt dött (Rom 6:6, Gal 2:20) Och vem önskar väl att vara död? Vem önskar att höra att man är död? I alla fall inte köttet.

Så vad sker då? Vad gör köttet när det hamnar i en sån situation? Det att höra Lagen predikat fullt ut blir för mycket för det, och det att höra Evangeliet fullt ut tar bort hela dess inflytelse. Lösningen? Det kommer med ett kompromiss: "Det får gärna vara lite Evangelium så jag ska slippa att vara helt fullkommen, men det kan inte vara bara Evangelium för då har jag ju inget att berömma mig av i mig själv." Detta tror jag en stor del av oss som kallar oss kristna lider av idag. Jesus får gärna ha frälst dig så du kan komma till himmelen, men här i livet vill du så gärna ha något att säga till om. Och så använder du det antingen till egenrättfärdighet eller till att inte vara så nog med saker och ting. "Gud kan ju inte mena att..." Jag är ju en syndare..." "Ingen är ju fullkommen..." Sådana uttryck är faktiskt paradoxalt nog bara sätt för köttet att berömma sig själv. Så hopplöst är det att det använder ursäkter för sin ofullkomlighet till att berömma sig själv...

Sanningen är att det inte existerar ett kompromiss. Det är en illusion. Det är bara ett antingen eller. Antingen handlar ditt liv om dig och bara dig, där Jesus inte har det minsta lilla att säga till om när det gäller någon som helst del av ditt liv eller din evighet. Eller så handlar det bara om Jesus, där Han har allt att säga om dig och ditt liv, och din evighet. Där Han inte bara är din Frälsare och biljett in i himmelen, men där Han är Herren över ditt liv och har rätt att göra vad Han vill med och genom dig.

Du kommer inte undan. Förr eller senare måste du ta ett beslut. Så länge du lever under ett kompromiss så har inte Jesus plats i ditt liv. Då är det köttet som har tagit ett val och då kan du hävda så mycket du vill att Jesus har frälst dig; i slutändan handlar det bara om Dig. Nej, om det inte är 100 procent Jesus så är det 100 procent Dig, och den som är i en sådan situation kommer inte bli stående på domedagen.

100 prosent

2010-06-26T22:54:00.006+02:00

Bibelen gjør et tydelig skille mellom "kjødet" og "Ånden". Jesus taler om det (Matt 26,41; Mark 14,38; Joh 3,6; Joh 6,63) og Paulus skriver om det (se særlig i Rom 7-8 og Gal 5-6). Paulus sier: "For jeg vet at i meg, det er i mitt kjød, bor intet godt." (Rom 7,18) og "For kjødets attrå er død...[og] fiendskap mot Gud" men "Åndens attrå er liv og fred." (Rom 8,6-7)

Kjødet er altså ondt fra bunn av. Alle mennesker bærer på en lyst til det onde; ja faktisk et hat imot Gud selv. Jeg har skrevet tidligere om hvordan vi skal forholde oss til denne virkelighet, men her hadde jeg tenkt å stille et spørsmål som kanskje kan vise litt hvor gjennomtåpelig kjødet faktisk er.

Hva er verst å høre for kjødet, Loven eller Evangeliet?

Den første reaksjonen jeg tror de fleste vil ha, er at Loven er det verste. Det at kjødet skal pålegges å holde Guds Lov, det vil det absolutt ikke. Det blir altfor mye, og når det kreves av det å elske Herren av hele sitt hjerte, ja da må kjødet gi opp alt sammen.

Men er det da så mye greiere å høre Evangeliet? For hva gjør egentlig Evangeliet med kjødet? Jo, det setter kjødet helt til side. I Evangeliet er det ikke noen plass for kjødet. Kjødet har ikke lov å trekke et lite pust en gang. Ja, i Evangeliet er kjødet faktisk dødt (Rom 6,6; Gal 2,20). Og hvem ønsker vel å være død? Hvem ønsker å høre at man er død? I hvert fall ikke kjødet.

Så hva skjer da? Hva gjør kjødet når det havner i en slik situasjon? Det å høre Loven forkynt fullt ut blir for mye for det, og det å høre Evangeliet fullt ut tar vekk hele dens innflytelse. Løsningen? Det kommer med et kompromiss: "Det må gjerne være litt Evangelium så jeg skal sleppe å være helt fullkomment, men det kan ikke være bare Evangelium for da har jeg jo ikke noe å rose meg av i meg selv." Dette tror jeg en stor del av oss som kaller oss kristne lider under idag. Jesus må gjerne ha frelst deg så du kan komme til himmelen, men her i livet vil du så gjerne ha noe å si. Og så bruker du det enten til egenrettferdighet eller til å ikke ta ting så nøye. "Gud kan jo ikke mene at..." "Jeg er jo en synder..." "Ingen er jo fullkommen..." Slike uttrykk er faktisk paradoksalt nok bare måter for kjødet til å rose seg. Så tåpelig er det at det bruker unnskyldninger for sin ufullkommenhet til å rose seg selv...

Sannheten er at det ikke eksisterer et kompromiss. Det er en illusjon. Det er bare et enten eller. Enten så handler ditt liv om deg og bare deg, hvor Jesus ikke har det minste lille å si når det gjelder noen som helst del av ditt liv eller din evighet. Eller så handler det bare om Jesus, hvor Han har alt å si om deg og ditt liv, og din evighet. Hvor Han ikke bare er din Frelser og billett inn i himmelen, men hvor Han er Herren over ditt liv og har rett til å gjøre hva Han vil med og gjennom deg.

Du kommer ikke unna. Før eller senere må du ta en avgjørelse. Så lenge du lever under et kompromiss så har ikke Jesus plass i ditt liv. Da er det kjødet som har tatt et valg og da kan du hevde så mye du vil at Jesus har frelst deg; til syvende og sist handler det bare om Deg. Nei, hvis det ikke er 100 prosent Jesus så er det 100 prosent Deg, og den som er i en slik situasjon vil ikke bli stående på dommens dag.

Forelskelse vs Kjærlighet (1 Kor 13:4-6)

2010-06-05T12:56:00.003+02:00

Forelskelsen vil ha alt nå - Kjærligheten er tålmodig

Forelskelsen vil at det skal gå dårlig for konkurrenter - Kjærligheten er velvillig

Forelskelsen er sjalu - Kjærligheten misunner ikke

Forelskelsen tror den er noe - Kjærligheten skryter ikke

Forelskelsen er stolt - Kjærligheten blåser seg ikke opp

Forelskelsen gjør dumme ting - Kjærligheten gjør ikke noe usømmelig

Forelskelsen er egoistisk - Kjærligheten søker ikke sitt eget

Forelskelsen er sur mot konkurrenter - Kjærligheten blir ikke bitter

Forelskelsen fører en til dårlige tanker om konkurrenter - Kjærligheten gjemmer ikke på det onde

Forelskelsen lyger og liker det - Kjærligheten gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet

Förälskelse vs Kärlek (1 Kor 13:4-6)

2010-06-05T12:51:00.003+02:00

Förälskelsen vill ha allt nu - Kärleken är tålig

Förälskelsen är brysk - Kärleken är mild

Förälskelsen är svartsjuk - Kärleken avundas inte

Förälskelsen tror den är nåt - Kärleken förhäver sig inte

Förälskelsen är stolt - Kärleken uppblåses inte

Förälskelsen gör dumma saker - Kärleken uppför sig inte opassande

Förälskelsen är egoistisk - Kärleken söker inte sitt

Förälskelsen är hätsk mot konkurrenter - Kärleken förbittras inte

Förälskelsen driver en till dåliga tankar om konkurrenter - Kärleken tänker inte något ont

Förälskelsen ljuger och tycker om det - Kärleken gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen

I möte med varandra

2010-04-05T22:17:00.005+02:00

Det är inte alltid kristna kommer överens i samtal med varandra. Ibland kan det helt spåra ur, och man kan till och med vara starka ovänner efteråt. Jag har personligen några dåliga erfarenheter, och genom dem har jag lärt mig oerhört mycket. Jag tänkte att jag nu skulle dela med mig av mina tankar kring det.

Det är viktigt att sanningen kommer fram, och att man kan konkludera att man har kommit någonstans. Det är inte alltid man är överens om vad som är sant, men då ska man kunna säga att man i alla fall har gjort sitt bästa för att bli överens och för att sanningen ska komma fram. Det är med det som mål att det finns olika sätt man kan göra det hela på, och här är Guds Ord full av hjälp till oss att göra det på rätt sätt. Ett kärnvers i det hela är Ef. 4:15, "tala sanning i kärlek". I kärlek alltså. Det viktigaste är att det blir gjort i kärlek. Som jag ser det betyder det att vi inte ska hålla fast i sanningen för sanningens skull, men för kärlekens skull. Vad är då kärleken?

"Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte,
kärleken förhäver sig inte, den uppblåses inte.
Den uppför sig inte opassande, den söker inte sitt,
den förbittras inte, den tänker inte något ont.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten,
men den gläder sig med sanningen."
(1 Kor 13:4-6)

Nej, kärleken gläder sig inte över orättfärdigheten men med sanningen, det ska klart vara sagt. Man är inte kärleksfull om man undviker att berätta det man tror är sant till folk. Men en intressant sak är att detta står sist i denna ordningen. Kärleken är först tålig och mild osv, och sist står det att den har sin glädje i sanningen. Ja, vi ska tala sanning, men det här säger oss att det finns olika sätt att tala sanningen på. Här vill jag också citera andra bibelvers.

"Och om någon tvingar dig att gå en mil,
gå då två med honom."
(Matt 5:41)

"så att inget sker av stridslystnad
eller begär efter fåfänglig ära,
utan i ödmjukhet räkna den andre för mer än sig själv."
(Fil 2:3)

Allt det här handlar om en inställning som vi ska ha i möte med andra. Även om vi är övertygade om att vi vet sanningen, så uppmanar Jesus oss att gå en mil eller två tillsammans med vår meningsmotståndare. Vi ska alltså inte stå kvar på stället och ropa sanningen, men gå fram till den andra och vandra tillsammans. Kanske ändar vi upp på samma ställe som vi började, kanske inte, men då har vi i alla fall gjort det Jesus uppmanat oss att göra.

Hur kan det här se ut i praktiken? Först och främst handlar det om en inställning, och man bör bryta ned sina gamla tankebyggnader och göra varje tanke till en lydig fånge under Kristus (2 Kor 10:4-5). Predika dessa bibelord till dig själv och låt de sanningarna få bli en naturlig del i ditt sätt att möta folk på. Frukter av det blir:

Du tolkar allt till det bästa, alltid. Det är också en del av förklaringen till det 8:e budet.
Gör allt det du kan för att inte missförstå, och sätt den andra i en god dager.
Låt den andra vara den berättande om det är risk för missförstånd, genom att inte hoppa på med påståenden utan istället ställa frågor: "Jag förstår inte helt..." "Vad menade du egentligen med...?" osv.
Räkna aldrig med att du redan från början vet vad svaret är (hur övertygad du än är). Bara Gud vet, och allt som vi får uppenbarat är av Nåd. Tillsammans ska vi hitta fram till det. Kanske hade du rätt, kanske inte. Det ska visa sig.
Kom ihåg att all kunskap du har i Ordet, har du fått från Gud. Han har gett allt, och kan ta ifrån dig allt. Inget har du kommit fram till själv, men fått uppenbarat från Gud. Det ska vara med på att skapa en ödmjukhet när du möter andra som inte har fått lika mycket uppenbarat. Lika mycket Nåd. För det är av Nåd. Allt är av Nåd.
(Speciellt om det är en skriftlig diskussion, men gärna annars också:) Sök efter att kommentera positiva saker som den andra har nämnt, och var beredd på att se efter om det är något du själv har fel i. Det handlar om att ge intryck av att man vill ha en positiv anda i diskussionen och att man deltar med ett ödmjukt sinnelag.

Kom till sist ihåg det, att Guds Rike är tålmodighetens och ödmjukhetens Rike. Det är ett annorlunda Rike. Det kan vara obegripligt, men om vi stormar fram med våra åsikter, och är påståeliga och argumenterande, så leder det (oftast) till mindre intresse för vad vi vill säga. Men om vi är ödmjuka och har tålamod så är det långt större chans att den du diskuterar med ska höra på dig och följa med dig på vandringen tillsammans mot sanningen.

I møte med hverandre

2010-04-05T21:09:00.006+02:00

Det er ikke alltid at kristne er enige i samtaler med hverandre. Av og til kan det helt gå ur spår, og man kan til og med være sterke uvenner i etterkant. Jeg har personligen noen dårlige erfaringer fra dette, men gjennom de har jeg lært meg veldig mye. Jeg tenkte at jeg nå skulle dele med meg av noen av mine tanker kring det.

Det er viktig at sannheten kommer frem, så lang det er mulig, og at man kan konkludere med at man er kommet noe sted. Det er som sagt ikke alltid man er enig i hva som er sant, men da skal man kunne si at man i alle fall har gjort sitt aller beste for å bli enige, og for at sannheten skal komme frem. Noen måter er bedre enn andre for å komme frem til dette målet, og her er Guds Ord full av hjelp til oss å gjøre det på rett måte. Et kjernevers i det hele er Ef. 4,15, "Sannheten tro i kjærlighet". I kjærlighet altså. Det viktigste er at det blir gjort i kjærlighet. Som jeg ser det betyr det at vi ikke skal holde fast i sannheten for sannhetens skyld, men for kjærlighetens skyld. Hva er da kjærligheten?

"Kjærligheten er tålmodig, er velvillig.
Kjærligheten misunner ikke.
Kjærligheten skryter ikke, den blåser seg ikke opp.
Den gjør ikke noe usømmelig, søker ikke sitt eget,
blir ikke bitter, gjemmer ikke på det onde.
Den gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet."
(1 Kor 13,4-6)

Nei, kjærligheten gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet, det skal klart være sagt. Man er ikke kjærlig om man unndrar seg fra å si hva man tror er sannhet til folk. Men en interessant ting er att dette står sist i denne orden. Kjærligheten er først tålmodig og velvillig osv, og sist står det at den har sin glede i sannheten. Ja, vi skal tale sannhet, men dette sier oss at det finnes forskjellige måter å tale sannheten på. Her vil jeg sitere andre bibelvers.

"Og om noen tvinger deg til å følge ham én mil,
da gå to med ham! "
(Matt 5:41)

"Gjør ikke noe av ærgjerrighet eller av lyst til tom ære,
men akt hverandre i ydmykhet høyere enn dere selv. "
(Fil 2:3)

Alt dette handler om en instilling som vi skal ha i møte med hverandre. Selv om vi er overbevist om at vi vet sannheten, så oppmaner Jesus oss å gå en mil eller to tilsammen med vår meningsmotstander. Vi skal altså ikke stå på stedet og rope sannheten, men gå frem til den andre og vandre tilsammen. Kanskje ender vi opp på samme sted som vi startet, kanskje ikke, men da har vi i alle fall gjort det Jesus oppmanet oss å gjøre.

Hvordan kan dette se ut i praksis? Først og frems handler det om en instilling, og man bør da bryte ned tankebygninger og ta enhver tanke til fange under lydigheten mot Kristus (2 Kor 10:4-5). Forkynn disse bibelsteder som jeg har nevnt til deg selv, og la de sannhetene få bli en naturlig del i din måte å møte folk på. Frukter av dette blir:

Du tolker alt til det beste, alltid. Det er også en del av forklaringen til det 8. bud.
Gjør alt du kan for å ikke misforstå, og sett den andre i et så godt lys du kan.
La den andre være den fortellende hvis det er risiko for misforstand, ved å ikke hoppe på med påstander men istedet stille spørsmål: "Jeg skjønner ikke helt..." "Hva mente du egentlig med...?"
Regn aldri med at du allerede fra starten av vet hva svaret er (hvor overbevist du enn er). Bare Gud vet, og alt som vi får åpenbaret er av Nåde. Tilsammen skal vi finne frem til det. Kanskje har du rett, kanskje ikke. Det skal vise seg.
Husk på at all kunskap du har i Ordet, har du fått fra Gud. Han har gitt deg alt, og Han kan ta fra deg alt. Inget har du kommet frem til på egen hånd, men fått det åpenbaret fra Gud. Det skal være med på å skapen en ydmykhet når du møter andre som ikke har fått like mye åpenbaret. Like mye Nåde. For det er av Nåde. Alt er av Nåde.
(Spesielt om det er en skriftlig diskusjon, men gjerne ellers også:) Søk etter å kommentere positive ting som den andre har nevnt, og vær beredd på å se etter om det er noe du selv har feil i. Det handler om å gi et inntrykk av at man vil ha en positiv anda i diskusjonen og at man deltar med et ydmykt sinnelag.

Husk til sist på det, at Guds Rike er tålmodighetens og ydmykhetens Rike. Det er et annerledes Rike. Det kan være ubegripelig, men om vi stormer frem med våre synspunkter, og er påståelige og argumentative, så fører det (oftest) til mindre interesse for hva vi vil si. Men hvis vi er ydmyke og har tålmodighet så er det langt større sjanse at den du diskuterer med skal høre på deg og følge med deg på vandringen tilsammen mot sannheten.

Sanningen

2010-03-24T15:55:00.003+01:00

Nästan likgiltigt, utan att vänta på svar, sa Pilatus till Jesus: "Vad är sanning?" (Joh 18:38) Vi lever i en så kallad postmodern tid där den här hållningen till sanningen är väldigt utbredd i vår västliga värld. Det är inte så viktigt vad som är sant. Det viktiga är att vi har det bra, och gör det vi har lust att göra. Om det är något vi känner obehag av, ska vi helst hålla oss borta från det. Frågor som "känns det rätt att göra det?" och "ger det här mig något?" är viktigare än frågan "vad är egentligen rätt?"

Det är inte så väldigt få kristna som står fram med kritik emot den här hållningen, och det är bra. Men bär det någon frukt? Vi säger väldigt gärna att sanningen är viktig, men bryr vi oss egentligen om det? Tyvärr tror jag de flesta av oss inte gör det, djupast sett. Vi kan till och med komma med något som er ut som bibliska argument som försvar: "Gud har ju gett oss känslor, så då kan det ju inte vara fel," "Gud är ju god, så han unnar mig nog att ha det gott," och "vi ska ju inte ha det tråkigt som kristna, det vill ju inte Gud." Men vart har vi det ifrån? Och vad är egentligen gott för oss?

"Och detta är evigt liv, att de känner dig,
den ende sanne Guden,
och den du har sänt, Jesus Kristus."
Joh 17:3

De flesta av oss är nog eniga i att det är gott i himmelen. Men hur kommer vi dit? Hur får vi det eviga livet? Genom att känna Gud och Jesus. Det bästa som finns för dig och mig, det är att känna Den Treenige Guden. Och det sätt Gud är god mot oss, det är genom att uppenbara mer av sig själv för oss. Och då får det vara det samma om det är tråkigt och smärtsamt. Det första och viktigaste är att vi gör allt vi kan för att lära Herren att känna. Det är det bästa för oss. Vad säger så Herren om sig själv?

"Jesus sade till honom: Jag är vägen, sanningen och livet.
Ingen kommer till Fadern utom genom mig."
Joh 14:6

Det bästa för alla människor, det är att känna Jesus. Och Jesus är Sanningen. Det betyder att en del av det bästa för oss alla, det är att veta vad som är sant. Det är det bästa för dig, och det bästa för mig. Att få veta vad som är sant om oss, och sant om Gud. Och även om det skulle stoppa här, och vi inte skulle veta hur det här upplevs, så är det här så viktigt att det egentligen är likgiltigt hur vi upplever det. Men nu är Gud så nådig emot oss att Han låter oss få veta vad sanningen leder till.

"Och ni skall förstå sanningen, och
sanningen skall göra er fria."
Joh 8:32

Att få veta vad som är sant kan vara en förfärligt smärtsam upplevelse. Men oavsett om det är det eller inte, så kommer det alltid göra oss fria till slut. Och är inte det logiskt då? Vem kan inbilla sig att det är gott att leva på en lögn? Djävulen går runt och sprider sina lögner, och bedrar vår syndiga natur till att tro att sanningen är något farligt. Vem ska vi höra på? Han som säger att sanningen sätter fri, eller han som säger att sanningen är farlig? Är det något val, egentligen?

Nu kanske du är en av dem som inte tycker sanningen är så farlig att höra. Men varför är det så? Är det så för att det är så sällan du hör något du inte tycker om, eller för att du sällan hör sanningen? Och är det så för att du hör det du vill höra, och så säger du inte heller sanningen, för att du är rädd för att såra? Då blir alla sanningar vi får höra, sanningar som vi vill höra. Men är det så det ska vara? Ska vi inte höra vad som är sant, för att det är sant? Också det vi inte tycker om att höra? All sanning är sanning, och vi behöver höra all sanning för att bli fri från lögnens (Djävulens) grepp om delar av våra liv.

Men ska vi inte vara kärleksfulla och ta hänsyn? Då måste vi vara försiktiga med att säga sanningen. Det är sant att vi ska vara sanningen tro i kärlek (Ef 4:15), men det innebär inte att vi ska undvika att säga sanningen för att inte trampa någon på tårna. För kärleken "gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen." (1 Kor 13:6)

Att vara sanningen tro i kärlek innebär att vi ska undvika att säga sanningen när vi gör det för att upphöja oss själva, och då vi gör det för sanningens egen skull. Bara för att det är sant. Båda två är fel. Att vara sanningen tro i kärlek är att säga sanningen för att det är det bästa för människor. Vi ska säga Sanningen för Kärlekens skull. För att vi älskar varandra, och önskar det bästa för varandra. Och vad är det bästa för alla? Att känna Jesus, Han som är Sanningen.

Sannheten

2010-03-24T14:45:00.005+01:00

Nærmest likegyldig, uten å vente på svar, sa Pilatus til Jesus: "Hva er sannhet?" (Joh 18,38) Vi lever i en så kalt postmodern tid der denne holdning til sannheten er veldig utbrett i vår vestlige verden. Det er ikke så viktig hva som er sant. Det viktige er at vi har det bra, og gjør det vi har lyst til å gjøre. Hvis det er noe vi føler ubehag ved, skal vi helst holde oss borte fra det. Spørsmål som "føles det riktig å gjøre det?" og "gir det her meg noe?" er viktigere enn spørsmålet "hva er egentlig riktig?"

Det er ikke så veldig få kristne som står frem med kritikk imot denne holdningen, og det er godt å se. Men bærer det noen frukt? Vi sier veldig gjerne at sannheten er viktig, men bryr vi oss egentlig om det? Tyverr tror jeg de fleste av oss ikke gjør det, dypest sett. Vi kan til og med komme med til synes bibelske argumenter som forsvar: "Gud har jo gitt oss følelser, så da kan det jo ikke være galt," "Gud er jo god, så Han unner meg nok å ha det godt," og "vi skal jo ikke ha det kjedelig som kristne, det vil jo ikke Gud." Men hvor har vi det fra? Hva er egentlig godt for oss?

"Og dette er det evige liv, at de kjenner deg,
den eneste sanne Gud, og ham du utsendte, Jesus Kristus."
Joh 17,3

De fleste av oss er nok enige i at det er godt i himmelen. Men hvordan kommer vi dit? Hvordan får vi det evige liv? Ved å kjenne Gud og Jesus. Det beste som fins for deg og meg, det er å kjenne Den Treenige Guden. Og den måten Gud er god mot oss, det er ved å åpenbare mer og mer av seg selv for oss. Og da får det være det samme om det er kjedelig eller smertefullt. Det første og viktigste er at vi må gjøre alt vi kan for å lære Herren å kjenne. Det er det beste for oss. Hva sier da Herren om seg selv?

"Jesus sier til ham: Jeg er veien og sannheten og livet.
Ingen kommer til Faderen uten ved meg."
Joh 14,6

Det beste for alle mennesker, det er å kjenne Jesus. Og Jesus er Sannheten. Det betyr at en del av det beste for oss alle, det er å vite hva som er sant. Det er det beste for deg, og det beste for meg. Å vite hva som er sant om oss, og sant om Gud. Og selv om det skulle stoppe her, og vi ikke skulle vite hvordan dette oppleves, så er dette så viktig at det egentlig er likegyldig hvordan vi opplever det. Men nå er Gud så nådig imot oss at Han har lar oss få vite hva sannheten vil føre til.

"Og dere skal kjenne sannheten,
og sannheten skal frigjøre dere."
Joh 8,32

Å få vite hva som er sant kan være en forferdelig smertefull opplevelse. Men uansett om det er det eller ikke, så vil det alltid sette oss fri til slutt. Og er ikke det logisk da? Hvem kan inbille seg at det er godt å leve på en løgn? Djevelen går runt og sprer sine løgner, og bedrar vår syndige natur til å tro at sannheten er noe farlig. Hvem skal vi høre på? Han som sier at sannheten setter fri, eller han som sier at sannheten er farlig? Er det noe valg egentlig?

Nå kanskje du er en av de som ikke syns sannheten er så farlig å høre. Men hvorfor er det sånn? Er det sånn fordi det er sjelden du hører noe du ikke liker, eller fordi du så sjelden får høre sannheten? Og er det sånn fordi du hører det du vil høre, og så sier du heller ikke sannheten rett ut, fordi du ikke vil såre? Da blir alle sannheter vi får høre, sannheter som vi vil høre. Men er det sånn det skal være? Skal vi ikke høre hva som er sant, fordi det er sant? Også det vi ikke liker å høre? All sannhet er sannhet, og vi trenger å høre all sannhet for å bli fri fra løgnens (Djevelens) grep om deler av våre liv.

Men skal vi ikke være kjærlige og ta hensyn? Da må vi være forsiktige med å si sannheten. Det er sant at vi skal være sannheten tro i kjærlighet (Ef 4,15), men det innebærer ikke at vi skal unngå å si sannheten for å ikke tråkke noen på tærne. Fordi kjærligheten "gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet." (1 Kor 13,6)

Å være sannheten tro i kjærlighet innebærer at vi skal unngå å si sannheten når vi gjør det for å oppheve oss selv, og da vi gjør det for sannheten sin egen skyld. Bare fordi det er sant. Begge er gale. Å være sannheten tro i kjærlighet er å si sannheten fordi det er det beste for mennesker. Vi skal si Sannheten for Kjærlighetens skyld. Fordi vi elsker hverandre, og ønsker det beste for hverandre. Og hva er det beste for alle? Å kjenne Jesus, Han som er Sannheten.

Helgelsen - Att mista sin själ

2010-03-12T11:30:00.002+01:00

Då sade Jesus till sina lärjungar:
Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv
och ta sitt kors på sig och följa mig.
Ty den som vill bevara sitt liv (egentligen "själ"),
skall mista det, men den som mister
sitt liv (själ) för min skull skall finna det.
(Matt 16:24-25)

Ofta när vi kristna pratar om naturgåvor och liknande, säger vi t ex: "Gud har ju gett mig dem, så då ska de ju användas." På samma sätt när det gäller känslor: "Gud har ju gett mig känslorna, så då är det ju inte fel att ha dem. Om jag tycker något är kul och som gör mig glad, så vill ju inte Gud hålla mig borta från det. Vi ska ju inte gå runt och vara känslolösa och sura hela tiden." Sådana tankar blir väldigt problematiska i möte med Matt 16:24-25 (se också Matt 10:38-39; Mark 8:34-38; Luk 9:23-24).

Jag upplever själv att vid denna punkt uppstår det en konflikt i mig. Å ena sidan har Gud gett oss våra naturgåvor och känslor, och Han vill att vi ska använda dem och njuta av dem. Men å andra sidan ska vi förneka oss själv. Här har vi två diken vi kan falla i, och hur ska vi som vill gå på vägen tänka om det?

Som jag har skrivit om i inläggen om helgelsen, så handlar kristenlivet om att leva i döds- och livssamfundet med Jesus. Vi är döda med Honom på korset, och vi har stått upp tillsammans med Honom. Vi har fått ett nytt liv som vi nu ska leva efter, och det är Guds Helige Ande som har gett oss det. Det är detta nya liv som vi ska leva genom. Men vad så med själen och alla dess egenskaper? Dog alltihopa med Jesus på korset, och nu har vi fått ett nytt liv med nya egenskaper? Ska jag förtränga allt som är "jag" och mina egenskaper?

Det vi måste komma ihåg är att det är vi som dog, och vi som stod upp. Du var med Kristus upp på korset och ned i graven, men också Du var med upp ur graven. Du har inte blivit en annan människa, Du är ännu dig själv med alla dina egenskaper. Men har det inte hänt nånting då? Det står ju att vi ska förneka oss själva och ta upp korset. Vad betyder det?

Ett uttryck som jag gärna vill använda i denna sammanhang är att korset har satt sin prägel på oss, och ska fortsätta att sätta sin prägel på oss. Genom att vi har ingått i det här döds- och livssamfundet med vår Herre, så har det hänt nåt med oss. Du är densamma, men ändå annorlunda. Låt oss ta det med en bild.

Tänk dig att ditt själsliv är som ett kex. Så tar du kexen i den ena handen och slår til den med den andra, så att den går sönder i några delar. Sätt därefter ihop kexen igen, sådan som den var innan du slog sönder den. Vad kan vi nu säga om kexen? Ja, det är densamma kexen, det håller nog alla med om. Men ända, det har hänt nåt med den. Det är några sprickor i den. Det är samma kex, med alla de egenskaper den hade innan, men den bär prägel av att den har blivit krossat.

Som med andra bilder så är också den här ofullkomlig, men jag tror den säger en del i alla fall. Gud vill ta oss i Sin hand och krossa oss, för att därefter sätta ihop oss igen. Ja, vi är densamma som vi var innan Gud krossade oss, men det har hänt nåt. Vi har mött den levande Guden, och det har gjort något med oss. Vi bär prägel av döds- och livssamfundet med Jesus, och det har gett oss sprickor.

Så kommer frågan som är så alltför vanlig idag: Vad betyder det här i praktiken? Väl, Bibeln ger oss ingen mall för hur det här fungerar, som tur är. Det här är något som vi går igenom var och en för oss, på vårt speciella sätt, i den personliga vandringen tillsammans med Herren. Jag vet inte vad det här betyder i praktiken, och jag ska heller inte veta det. Det ska inte du heller, lev med det. Men något vill jag säga, trots allt: Räkna aldrig med att de egenskaper du har fått av Gud ska användas. De ska först läggas fram för Gud, och så får Han göra som han vill med dem.

Det är det här som betyder att mista sin själ. Du överlåter kontrollen till en Annan. Och det vet jag; då är din själ på en välsignad plats, och ditt liv kommer bli ett välsignat liv.

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Helliggjørelsen - Å miste sin sjel

2010-03-12T10:21:00.005+01:00

Da sa Jesus til sine disipler: Om noen vil komme etter meg,
da må han fornekte seg selv, ta sitt kors opp og følge meg.
For den som vil berge sitt liv (egentlig "sjel"), skal miste det.
Men den som mister sitt liv ("sjel") for min skyld, skal finne det.
(Matt 16,24-25)

Ofte når vi kristne snakker om naturgaver og slikt, sier vi f eks: "Gud har jo gitt meg de, så da skal de jo brukes." På samme måte når det gjelder følelser: "Gud har jo gitt meg følelser, så det er jo ikke galt å ha de. Hvis jeg syns noe er kjekt og som gjør meg glad så vil jo ikke Gud holde meg borte fra det. Vi skal jo ikke gå runt å være følelsesløs og sure hele tiden." Slike tanker blir veldig problematiske i møte med Matt 16,24-25 (se også Matt 10,38-39; Mark 8,34-38; Luk 9,23-24).

Jeg opplever selv at ved dette punkt oppstår det en konflikt i meg. Å ene siden har Gud gitt oss våre naturgaver og følelser, og Han vil vi skal bruke de og nyte av de. Men å andre siden skal vi fornekte oss selv. Her har vi to grøfter vi kan falle i, og hvordan skal vi som vil gå på veien tenke om det?

Som jeg har skrevet om i innleggen om helliggjørelsen, så handler kristenlivet om å leve i døds- og livssamfunn med Jesus. Vi er døde med Ham på korset, og vi har stått opp sammen med Ham. Vi har fått et nytt liv som vi nå skal leve etter, og det er Guds Hellige Ånd som har gitt oss det. Det er dette nye liv i Ånden som vi skal leve igjennom. Men hva da med sjelen og alle dens egenskaper? Døde altsammen med Jesus på korset, og nå har vi fått et nytt liv med nye egenskaper? Skal jeg da fortrenge alt som er "jeg" og mine egenskaper?

Det vi må huske på er at det er vi som døde, og vi som stod opp. Du var med Kristus opp på korset og ned i graven, men også Du var med opp av graven. Du er ikke blitt et annet menneske, Du er ennå deg selv med alle dine egenskaper. Men er det ikke noe som har skjedd da? Det står jo at vi skal fornekte oss selv og ta opp korset. Hva med det?

Et uttrykk som jeg gjerne vil bruke i denne sammenheng er at korset har satt sitt preg på oss, og skal fortsette å sette sitt preg på oss. Ved at vi har inngått i dette døds- og livssamfunn med vår Herre, så har det skjedd noe med oss. Du er densamme, men allikevel annerledes. La oss ta det med et bilde.

Tenk deg at ditt sjelsliv er som et kjeks. Så tar du kjeksen i den ene hånden og slår til den med den andre, slik at den brekker i noen deler. Sett deretter sammen kjeksen igjen, slik som den var før du knuste den. Hva kan vi nå si om kjeksen? Ja, det er densamme kjeks, det vil nok alle være enig i. Men allikvel, det har skjedd noe med den. Det er noen sprekker i den. Det er densamme kjeks, med alle de egenskaper den hadde før, men den bærer preg av at den er blitt knust.

Som med andre bilder så er også dette ufullkomment, men jeg tror den sier en del om dette. Gud vil ta oss i sin hånd og knuse oss, for så å sette oss sammen igjen. Ja, vi er densamme som vi var før Gud knuste oss, men det har skjedd noe. Vi har møtt den levende Gud, og det har gjort noe med oss. Vi bærer preg av døds- og livssamfunnet med Jesus, og vi har fått noen sprekker.

Så kommer spørsmålet som er så alltfor vanlig idag: Hva vil dette si i praksis? Vel, Bibelen gir oss ingen mal for hvordan dette fungerer, heldigvis. Dette er noe som vi går igjennom hver og en av oss, på vår spesielle måte, i den personlige vandring sammen med Herren. Jeg vet ikke hva dette vil si i praksis, og jeg skal heller ikke vite det. Det skal ikke du heller, lev med det. Men noe vil jeg allikevel si: Regn aldri med at de egenskaper du har fått fra Gud skal brukes. De skal første legges fram for Gud, og så får Han gjøre med de som Han vil.

Det er dette som ligger i å miste sin sjel. Du overlater kontrollen til en Annen. Og det vet jeg; da er din sjel på et velsignet sted, og ditt liv vil bli et velsignet liv.

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Gud älskar dålig sång...

2010-02-04T03:15:00.003+01:00

...för han lyssnar inte på rösten, men på hjärtat (1 Sam 16:7). Gör du det?

"Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
ja, det är ljuvligt, lovsång anstår oss. "
Ps 147:1

"Jerusalem, prisa Herren, Sion, lova din Gud."
Ps 147:12

"Halleluja! Lova Herren från himmelen, lova honom i höjden. "
Ps 148:1

"Må de fromma fröjda sig och ge honom ära,
må de jubla på sina viloläger. Guds lov skall vara i deras mun..."
Ps 149:5-6a

"Må allt vad anda har lova Herren. Halleluja!"
Ps 150:6

Till dig som tycker det är jobbigt att höra på när den som sitter bredvid dig på ett möte sjunger dåligt: lyssna till hjärtat. Om det är glädje i hjärtat så gläd dig med den som är glad (Rom 12,15). Han/hon sjunger faktiskt inte för dig, men för Herren.

Gud elsker stygg sang...

2010-02-04T03:14:00.004+01:00

...fordi Han lytter ikke til stemmen, men til hjertet (1 Sam 16,7). Gjør du det?

"Lov Herren! For det er godt å lovsynge vår Gud,
det er herlig, lovsang sømmer seg."
Sal 147,1

"Pris Herren, Jerusalem! Lov din Gud, Sion!"
Sal 147,12

"Halleluja! Lov Herren fra himmelen, lov ham i det høye!"
Sal 148,1

"De fromme skal fryde seg i herlighet.
De skal juble på sitt leie. Lovsang for Gud er i deres munn..."
Sal 149,5-6a

"Alt som har ånde, skal love Herren! Halleluja!"
Sal 150,6

Til deg som sliter med å høre på når den som sitter att med deg på et møte synger stygt: lytt til hjertet. Hvis det er glede i hjertet så gled deg med den glade (Rom 12,15). Han/hun synger faktisk ikke for deg, men for Herren.

Tillägg till "Det eviga syftet"

2010-01-19T18:30:00.004+01:00

Det som kanske är ännu större fara än att vi blir fokuserade på att andra måste bli frälst, är att vi blir "jag-fokuserade". På frågan om varför Jesus tog vår synd på korset och offrade sig själv, svarar vi gärna att det är "för min skull, för att jag ska bli frälst, för att jag är så värdefull, för att jag inte ska plågas i en evig förtappelse, utan få en evig glädje i himmelen" osv. Som du ser så blir det stort fokus på orden jag och min. Men som det stod i Jesajas bok så handlar det om Herren och Hans ära. Han gjorde det för Sitt namns skull. Till och med i det kända "frälsningsverset" i 43:25 står det att Herren utplånar våra överträdelser för Sin skull.

Vet du vilken tanke som dyker upp i mitt ogudaktiga hjärta? "Vilken självisk Gud!" Jag vet inte om det händer med dig, men du ska i alla fall veta att det är hädelse av den värsta sorten. Tänk att kalla Gud för självisk; Han som inte sparade sin egen Son. Och Jesus som valde att ta på oss all vår synd och bära en så ofattlig börda, och bli krossad av sin egen Far. Helt otroligt att jag kan kalla Honom självisk.

Nej, det är inte Han som är självisk, det är jag som är avundsjuk och stolt. Jag vill så gärna vara något, och ha del i något. Ja, det stämmer att Gud älskade världen och att Han gav sin Son, den enfödde, "för att var och en som tror på Honom, inte skall förgås, utan ha evigt liv." (Joh. 3,16) Men det är just därför Han förtjänar all ära, lov, tack och pris, idag och i all evighet.

Tillegg til "Den evige hensikt"

2010-01-19T18:09:00.007+01:00

Det som kanskje er enda større fare enn at vi blir fokusert på at andre må bli frelst, er at vi blir "jeg-fokusert". På spørsmålet om hvorfor Jesus tok vår synd på korset og offret seg selv, så svarer vi gjerne at det er "for min skyld, for at jeg skal bli frelst, for at jeg er så verdifull, for at jeg ikke skal plages i en evig fortapelse, men ha en evig glede i himmelen" osv. Som du ser så blir det stort fokus på ordene jeg og min. Men som det stod i Jesaja så handler det om Herren og Hans ære. Han gjorde det for Sitt navns skyld. Til og med i det kjente "frelsesverset" i 43,25 står det at Herren utslettet våre misgjerninger for Sin skyld.

Vet du hvilken tanke som dukker opp i mitt ugudelige hjerte? "For en selvisk Gud!" Jeg vet ikke om det skjer med deg, men du skal i alle fall vite at det er blasfemi av verste slag. Tenk å kalle Gud for selvisk; Han som ikke sparte sin egen Sønn. Og Jesus som valgte å ta på oss all vår synd og bære en ufattelig byrde, og bli knust av sin egen Far. Helt utrolig at jeg kan kalle Ham selvisk.

Nei, det er ikke Han som er selvisk, det er jeg som er misunnelig og stolt. Jeg vil så gjerne være noe, og ha del i noe. Ja, det stemmer at Gud elsket verden og at Han ga sin Sønn, den enbårne, "for at hver den som tror på Ham, ikke skal gå fortapt, men ha evig liv." (Joh. 3,16) Men det er nettopp derfor Han fortjener all ære, lov, takk og pris, idag og i all evighet.

Helliggjørelsen - Den evige hensikt

2010-01-18T22:00:00.000+01:00

Frem til nå har vi snakket om det vi trenger for å kunne leve våre liv som kristne her på jorden; åpenbaring, tro og innvielse. Men alt dette vil være helt meningsløst hvis det ikke hadde en hensikt. Hva er det egentlig Gud vil med alt dette? Hva er det gudommelige mål med at våre liv skal formes til å handle mer om Jesus, og mindre om oss selv?

Det var en tid jeg selv var plaget med dette spørsmålet: "Hvorfor henter ikke Gud meg hjem idag (eller igår)?" Kan det være fordi Han vil prøve meg litt for å se om jeg er verdig det evige liv? Nei, Han vet at jeg ikke er verdig utenom i Kristus. Men kan det være for at jeg skal plages en tid her på jorden, slik at herligheten i himmelen blir enda større for meg? Nei, selv om de mer prøvede kommer å få en større overgang, så kommer vi alle å juble for å være hjemme. (I tillegg kan det hende jeg faller ifra, og det vil jo ikke Gud skal skje.) Slike tanker hadde jeg og klarte ikke å finne utav det.

Men så hørte jeg på en tale, der forkynneren spurte hvorfor Jesus ikke tok med seg disiplene når Han selv fór opp til himmelen. Da hadde det jo ikke vært en risiko for dem å falle ifra. Svaret er at de skulle gå "ut og gjør(e) alle folkeslag til disipler". Da skjønte jeg hva det handler om. Gud skal bruke meg slik at flere kan bli frelst.

Selv om dette er stort nok så er det noe enda høyere mål i dette, og det er godt for oss å skjønne hva det er. Det er så lett for oss å bli stresset over at folk må bli frelst, og vi begynner fort å tenke at det haster og så havner vi i den situasjon at de ufrelste blir vårt fokus. Vi skal ikke glemme formaningen om at "gå ut i hele verden", men også denne formaning har en høyere hensikt som skal være vårt hovedfokus.

Til hjelp i dette skal jeg sitere fra Jesaja og Salme 23:

"For mitt navns skyld er jeg langmodig.
Og for min æres skyld legger jeg bånd på meg og skåner deg,
så du ikke skal bli utryddet.
Se, jeg renser deg, men ikke som sølv.
Jeg prøver deg i lidelsens ovn.
For min skyld, for min skyld gjør jeg det.
For hvordan skulle jeg kunne la mitt navn bli vanhelliget?
Og min ære gir jeg ikke til noen annen.
Hør på meg, Jakob, og du Israel, som jeg har kalt!
Jeg er Gud, jeg er den første, jeg er også den siste."
Jes 48,9-12

"Du har ikke kjøpt kalmus-krydder til meg for sølv
og ikke mettet meg med dine slaktoffers fett.
Du har bare trettet meg med dine synder,
og voldt meg møye med dine misgjerninger.
Jeg, jeg er den som utsletter dine misgjerninger for min skyld,
og dine synder kommer jeg ikke i hu. "
Jes43,24-25

"Derfor, dere som bor i Østens land:
Gi Herren ære! Dere som bor på havets øyer og kyster:
Ær Herrens, Israels Guds navn!"
Jes24,15

"Han styrker min sjel,
han fører meg på rettferdighets stier for sitt navns skyld."
Sal23,3

Det er for Herrens skyld. Det er for Hans ære, og for Hans navns skyld. Hvis vårt fokus blir på de ufrelstes nød, så er det lett for oss å glemme Herren som sender oss. Men hvis vårt fokus er at Herrens navn må bli æret, og at vårt liv må handle om det og bare det, uansett hvordan dette skal skje, så vil Gud selv sende oss dit Han vil til å gjøre hva Han vil.

"Ja, Herre. Ta mitt liv slik som det er, og gjør det til hva Du vil det skal være, slik at det kan bli til Ditt navns ære. Hvis jeg blir dørvokter eller general i ditt rike, hvis jeg skal misjonere blant de unådde folkeslagen eller hjemme, Herre må det bli hvor Du vil og hva Du vil, bare Ditt navn blir æret! Fordi du er verdig."

Helgelsen - Det eviga syftet

2010-01-18T21:59:00.005+01:00

Fram till nu har vi talat om det vi behöver för att kunna leva våra liv som kristna här på jorden; uppenbarelse, tro och invigning. Men allt det skulle vara helt meningslöst om det inte hade haft ett syfte. Vad är det egentligen Gud vill med allt detta? Vad är det gudomlige målet med att våra liv ska formas till att handla mer om Jesus, och mindre om oss själva?

Det var en tid jag plågades av denna frågan: "Varför hämtar inte Gud hem mig idag (eller igår)?" Kan det vara för att Han vill pröva mig lite för att se om jag är värdig det eviga livet? Nej, Han vet att jag inte är värdig utom i Kristus. Men kan det vara för att jag ska plågas en tid här på jorden, så att himmelens härlighet blir ännu större för mig? Nej, även om de mer prövade kommer få en större övergång, så kommer vi alla jubla över att vara hemma. (I tillägg kan det hända att jag faller ifrån, och det vill ju inte Gud.) Så tänkte jag och klarade inte att få svar.

Men så hörde jag på en predikan, där predikanten frågade varför Jesus inte tog med sig lärjungarna när Han själv for upp till himmelen. Då hade ju inte varit någon risk för dem att falla ifrån. Svaret är att de skulle gå "ut och gör(a) alla folk till lärjungar". Då förstod jag vad det handlar om. Gud ska använda mig så att fler kan bli frälst.

Även om detta är stort nog så är det ett ännu högre mål med det här, och det är gott för oss att förstå vad det är. Det är så lätt för oss att bli stressade över att folk måste bli frälsta, och vi börjar fort tänka att det är bråttom och så hamnar vi i den situationen att de ofrälsta blir vårt fokus. Vi ska inte glömma förmaningen om att "gå ut i hela världen", men också denna förmaning har ett högre syfte som ska vara vårt huvudfokus.

Till hjälp i det här ska jag citera från Jesaja och Psaltaren 23:

"Men för mitt namns skull är jag tålmodig,
och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede,
så att du inte blir utrotad.
Se, jag har smält dig, men silver har jag inte fått.
Jag har prövat dig i lidandets ugn.
För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så,
ty hur skulle jag kunna låta mitt namn bli vanhelgat?
Jag ger inte min ära åt någon annan.
Hör på mig, du Jakob, du Israel, som jag har kallat.
Jag är det, jag är den förste, jag är också den siste. "
Jes 48:9-12

"Inte har du köpt kalmus åt mig för dina pengar
eller mättat mig med dina slaktoffers fett.
Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder
och möda genom dina missgärningar.
Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser,
för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg. "
Jes 43:24-25

"Ära därför Herren i österns bygder,
ära i havsländerna Herrens, Israels Guds, namn."
Jes 24:15

"han vederkvicker min själ,
han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull."
Ps 23:3

Det är för Herrens skull. Det är för Hans ära, och för Hans namns skull. Om vårt fokus blir på de ofrälstas nöd, så är det lätt för oss att glömma Herren som sänder oss. Men om vårt fokus är att Herrens namn måste bli ärat, och att vårt liv måste handla om det och bara det, oavsett hur det ska gå till, så kommer Gud sända oss dit Han vill, till att göra det vad Han vill.

"Ja, Herre. Ta mitt liv som det är, och gör det till vad du vill det ska vara, så att det kan bli till Ditt namns ära. Om jag blir dörrvaktare eller general i ditt rike, om jag ska missionera bland de onådda folken eller här hemma, Herre må det bli vart Du vill och vad Du vill, bara Ditt namn blir ärat! För du är värdig."

Ny blogg

2010-01-14T00:57:00.004+01:00

Allteftersom tiden har gått har jag blivit mer och mer politisk intresserad och engagerad, vilket kanske delvis har märkts på bloggen. För att det inte ska bli en massa blandade inlägg på den här bloggen så har jag bestämt mig för att göra en ny blogg, där alla mina inlägg om politik kommer vara. Adressen är bjornspolitik.blogspot.com. Jag har rensat den här bloggen för de inlägg som handlar om det, och lagt dem in på den nya bloggen. Följ gärna med på den bloggen också. =)

Helgelsen - Att ge sig själv åt Gud, del 2

2010-01-07T18:43:00.004+01:00

"Att ge sig själv åt Gud", kan också sägas som "att vara åtskild för Gud". Som kristna tillhör vi inte längre oss själva, men vi tillhör Gud. Det är desamma som att säga att man är "helgad", och det är därför vi kallar denna livsprocess för "helgelsen".

Att säga att Gud är helig betyder att han är åtskild, eller annorlunda än oss. Det är en klar skillnad mellan Gud och den syndiga människan, eftersom Gud är syndfri och det är inte vi. Men när en människa blir frälst från sin synd, så blir den helgad för Gud. Det betyder att vi nu också är heliga, som Gud är helig. Alltså, vi är också annorlunda än "Den syndiga människan" (de okristna). Vi har blivit åtskilda från allt som hör till synden, för att höra Herren till. Väl att märka, som jag har sagt förut, är det här inte ett löfte om att vi aldrig kommer synda, men det är ett kall att leva som Gud vill. Det handlar inte heller om att invigas till en speciell tjänst, men till Gud, och så får Han sätta oss i den tjänst Han själv vill.

"David hade många mäktiga män. Några var generaler och några var portvaktare, allt efter hur kungen hade placerat dem. Vi måste vara villiga att vara antingen generaler eller portvaktare, tilldelat till oss efter Guds vilja och inte efter vår egen önskan. Om du är en kristen så har Gud stakat ut en väg för dig - ett 'lopp' som Paulus kallar det i 2 Tim 4,7. Inte bara Paulus' väg, men alla kristnas väg är utstakad av Gud, och det är av överordnad betydelse att var och en vet och vandrar på Guds utvalda väg. 'Herre, jag ger mig själv till Dig med denna önskan allena, att veta och vandra på den väg Du har bestämt.' Det är att verkligen överge sig själv." (s. 46)

Om vi vill gå på den väg som Gud har stakat ut, så kommer det innebära många svåra val. Många av de saker vi själv har tänkt på när det gäller familj, jobb, tjänst, personliga åsikter mm, måste underkasta sig Guds vilja. Det är det som är omvändelse, och det Paulus menar med att göra "varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Kor 10:5).

"Hur gott är det inte att vara medveten om att vi tillhör Herren och inte oss själva! Det är ingenting som är mer dyrbart i hela världen. Det är det här som för med sig medvetandet om Hans beständiga närvarande, av en uppenbar anledning. Jag måste först vara medveten om Guds egendomsrätt av mig innan jag kan vara medveten om Hans närvarande. När jag vet att Han äger mig, så vågar jag inte göra något av eget intresse, för jag är Hans och bara Hans(...)Ett problem med många kristna idag är att de har en ofullständig förståelse av vad Gud ber dem om. Hur fort säger de inte: 'Herre, jag är villig till vad som helst.' Vet du om att Gud ber dig om ditt liv? Då är det många värdesatta ideal, starka viljor, värdefulla relationer, högt älskat arbete, som måste gå; så ge inte dig själv till Gud om du inte menar det. Gud tar dig seriöst, även om du inte menade det så seriöst."

När Jesus mättade de 5000, förutom kvinnor och barn, i Matt 14, vad gjorde han med bröden? Det står att Han bröt bröden och gav dem till lärjungarna. När Han får något så bryter Han det, men så välsignar Han det för att det ska kunna bli andra till hjälp. Så gör Han också med våra liv. Om Gud ska kunna använda oss, så måste Han bryta oss. Det är ofta en smärtfylld process och många kristna hamnar i kläm. Man har ena handen hos Jesus, men den andra är i världen. Den situationen är ohållbar och någon måste släppa taget. Jesus talar mycket om det här, bl. a. i Luk 14:28f, men det bästa är att det också har ett löfte med sig:

"Jesus svarade och sade: Sannerligen säger jag er:
Ingen finns som har övergett hus eller bröder eller systrar
eller far eller mor eller hustru eller barn eller åkrar,
för min och evangeliets skull,
som inte skall få hundrafalt igen,
och redan i denna tiden hem och bröder
och systrar och mödrar och barn och åkrar,
under förföljelser
och i den tillkommande världen evigt liv."
Mark 10:29-30

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Helliggjørelsen - Å by oss fram for Gud, del 2

2010-01-07T17:32:00.006+01:00

Det "å by seg selv for Gud", kan også sies som "å være adskilt for Gud". Som kristne tilhører vi ikke lenger oss selv, men vi tilhører Gud. Det er det samme som å si at man er "helliget" (Har her skrevet om det på svensk), og det er derfor vi kaller denne livsprosess for "helliggjørelsen".

Å si at Gud er hellig betyr at han er adskilt, eller annerledes enn oss. Det er en tydelig forskjell mellom Gud og det syndige mennesket, fordi Gud er syndfri og det er ikke vi. Men når et menneske blir frelst ifra sin synd, så blir den helliget for Gud. Det betyr at vi nå også er hellig, slik som Gud er hellig. Altså, vi er nå også annerledes enn "Det syndige mennesket" (de ikke-kristne). Vi er blitt adskilt fra alt som hører synden til, for å høre Herren til. Vel og merke, slik som er blitt sagt før, er ikke dette et løfte om at vi aldri kommer å synde, men det er et kall til å leve slik som Gud vil. Det handler ikke om å innvies til en spesiell teneste, men til Gud, og så får Han sette oss i den teneste Han selv vil.

"David hadde mange mektige menn. Noen var generaler og noen var portvakter, alt etter hvordan kongen hadde plassert dem. Vi må være villige til å være enten generaler eller portvakter, tildelt til oss etter Guds vilje og ikke etter eget ønske. Hvis du er en kristen, så har Gud staket ut en vei for deg - et 'løp' som Paulus kaller det i 2 Tim 4,7. Ikke bare Paulus' vei, men alle kristnes vei er staket ut av Gud, og det er av overordnet betydning at hver og en vet og vandrer på Guds utvalgte vei. 'Herre, jeg gir meg selv til Dig med denne ønske alene, å vite og vandre på den vei Du har bestemt.' Det er sann overgivelse." (s. 46)

Hvis vi vil gå på den vei som Gud har staket ut, så vil det innebære mange vanskelige valg. Mange av de ting som vi selv har tenkt når det gjelder familie, jobb, teneste, personlige synspunkter med mere, må underkaste seg Guds vilje. Det er dette som er omvendelse, og det Paulus mener med å ta "enhver tanke til fange under lydigheten mot Kristus" (2 Kor 10:5).

"Hvor godt er det ikke å være bevisst på at vi tilhører Herren og ikke oss selv! Det er ikke noe som er mer dyrebart i hele verden. Det er dette som bringer med seg bevisstheten om Hans bestandige nærvær, av en åpenbar grunn. Jeg må først være bevisst på Guds eiendomsrett av meg før jeg kan være bevisst på Hans nærvær. Når jeg vet at Han eier meg, så tør jeg ikke gjøre noe av eget interesse, for jeg er Hans og bare Hans(...)Et problem med mange kristne idag er at de har en ufullstendig forståelse av hva Gud ber dem om. Hvor raskt de sier: 'Herre, jeg er villig til hva som helst.' Vet du om at Gud ber deg om ditt liv? Da er det mange verdsatte idealer, sterke viljer, verdifulle relasjoner, høyt elsket arbeid, som må gå; så gi ikke deg selv til Gud hvis du ikke mener det. Gud tar deg seriøst, selv om du ikke mente det så seriøst."

Når Jesus mettet de 5000, foruten kvinner og barn, i Matt 14, hva gjorde Han med brødene? Det står at Han brøt brødene og gav dem til disiplene. Når Han får noe så bryter Han det, men så velsigner Han det for å kunne bli andre til hjelp. Dette skjer også med våre liv. Hvis Gud skal kunne bruke oss, så må Han bryte oss. Dette er ofte en smertsom prosess og mange kristne blir fanget et sted imellom. Man har den ene hånden hos Jesus, men den andre er i verden. Den situasjonen er uholdbar og noen må slippe taket. Jesus snakket mye om dette, bl. a. i Luk 14,28f, men det beste er at dette også har et løfte med seg:

"Jesus svarte og sa: Sannelig sier jeg dere:
Det er ingen som har forlatt hus eller brødre
eller søstre eller mor eller far eller barn eller åkrer
for min skyld og for evangeliets skyld,
uten at han skal få hundrefold igjen:
Her i tiden hus, brødre, søstre, mødre, barn og åkrer -
sammen med forfølgelser -
og i den kommende verden evig liv."
Mark 10,29-30

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Helgelsen - Att ge sig själv åt Gud, del 1

2009-12-20T11:26:00.007+01:00

"Så låt nu inte synden ha väldet i er dödliga kropp,
så att ni lyder den i dess lustar.
Och överlämna inte era lemmar som orättfärdighetens vapen
i syndens tjänst, utan ge er själva åt Gud,
såsom de, som har varit döda, men nu lever,
och era lemmar som rättfärdighetens vapen i Guds tjänst."
(Rom 6:12-13)

Det viktiga begreppet här är "att överlämna" eller "att ge sig själv", som används fem gånger i vers 13, 16 och 19. Många missförstår det här bibelordet för att de tror att de ska överlämna sin gamla människa till tjänst för Gud, men det är helt fel. Det är inte vår naturliga kropp, med alla dess gåvor och möjligheter, som ska som ska överlämnas till Gud för att Han ska använda den. Nej, vi ska göra det "såsom de, som har varit döda, men nu lever". Vår gamla människa blev dödat på korset, och har inte del i det nya livet. Genom att Kristus stod upp, och vi stod upp med Honom (v. 5) så har vi fått ett nytt liv, som ska överges till Gud.

Det är bara det som har passerat genom döden till uppståndelsen som kan överges till Gud, och där kvalificerar inte den gamla människan. "Överlämningen" som det här pratas om är resultatet av att jag vet att min gamla människa är död och begraven med Kristus. Ordningen är alltså; att veta, att räkna med, att ge sig själv. När vi vet att vi är korsfäst och uppstånden med Kristus (v. 5-6), så räknar vi spontant oss som "döda för synden, och lever for Gud i Kristus Jesus" (v. 11). Det som följer efteråt är att vi ger oss själv till Herren.

"I uppståndelsen är Han källan till mitt liv - ja, Han är mitt liv. Alltså kan jag inte annat än att ge allt till Honom, för allt är Hans, inte mitt. Men utan att passera genom döden har jag ingenting att ge, och det är heller ingenting Gud accepterar, för på Korset har Han fördömt allt som är av den gamla skapelsen. Döden har tagit bort allt som inte kan invigas till Herren, och uppståndelsen allena har gjort invigningen möjlig. Att ge mig själv åt Gud betyder att jag från och med nu räknar med att hela mitt liv hör Herren till." (s. 45)

Detta att ge sig själv är något helt konkret och specifikt. För Paulus skriver att det är våra lemmar vi ska ge "som rättfärdighetens vapen i Guds tjänst." Genom vår död med Kristus har våra lemmar blivit fria från den gamla Herren (synden), och står nu arbetslösa. Men genom att vi också stod upp med Kristus så har Han blivit vår nya Herre, och har nu full rätt på hela min kropp och mina förmågor

"Det är stort att inse att jag inte längre är min egen, men Hans. Om jag har en tusenlapp som tillhör mig i min ficka, så har jag full rätt på den. Men om den tillhör någon annan som har bett mig ta hand om den, så kan jag inte köpa vad jag vill med den, och jag vågar absolut inte tappa bort den. Ett verkligt kristenliv börjar med att veta detta. Hur många av oss vet att, eftersom Kristus stod upp, så är lever vi "för Gud" och inte för oss själva? Hur många av oss är rädd för att använda vår tid eller pengar eller förmågor som vi vill, för att vi förstår att de är Herrens och inte vårt? Hur många av oss har en så stark känsla av att tillhöra någon Annan att vi inte vågar ödsla en enda krona av våra pengar, en timme av vår tid, eller något av våra mentala och fysiska krafter?" (s. 45-46)

"så ställ nu era lemmar i rättfärdighetens tjänst" (v. 19) Detta är inte något vi gör för att vi är så duktiga eller så goda, men för att vi faktiskt redan tillhör Herren. Allt tillhör Herren, vi ska bara låta allt göra det.

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Helliggjørelsen - Å by oss fram for Gud, del 1

2009-12-10T23:50:00.008+01:00

"La derfor ikke synden herske i deres dødelige legeme,
så dere lyder dets lyster.
Still heller ikke deres lemmer til rådighet for synden,
som våpen for urettferdighet.
Men framstill dere selv for Gud
som de som av døde er blitt levende,
og by deres lemmer fram som rettferdighetens våpen for Gud."
(Rom 6,12-13)

Det viktige begrepet her er "å stille fram", eller "å by fram", som brukes fem ganger i vers 13, 16 og 19. Mange misforstår dette bibelsted fordi de tror at de skal by fram sitt gamle menneske til tjeneste for Gud, men det er helt feil. Det er ikke vårt naturlige legeme, med alle dens gaver og muligheter, som skal overgis til Gud for at Han skal bruke den. Nei, vi skal gjøre det "som de som av døde er blitt levende". Vårt gamle menneske ble drept på korset, og har ikke del i det nye liv. Gjennom at Kristus sto opp, og vi sto opp sammen med Ham (v. 5) så har vi fått et nytt liv, som nå skal stilles fram for Gud.

Det er bare det som har passert gjennom døden til oppstandelsen som kan stilles fram for Gud, og der kvalifiserer ikke det gamle mennesket. "Framstillingen" som det her er snakk om er resultatet av at jeg vet at mitt gamle menneske er død og begraven med Kristus. Rekkefølgen er altså; å vite, å regne med, å by seg fram. Når vi vet at vi er korsfestet og oppstanden med Kristus (v. 5-6), så vil vi spontant regne oss som "døde for synden, men levende for Gud i Kristus Jesus". (v. 11) Det som følger etterpå er at vi byr oss fram for Herren.

"I oppstandelsen er Han kilden til mitt liv - ja, Han er mitt liv. Altså kan jeg ikke annet enn å gi alt til Ham, for alt er Hans, ikke mitt. Men uten å passere gjennom døden har jeg ingenting å gi, og det er heller ingenting Gud aksepterer, for på Korset har Han fordømt alt som er av den gamle skapelsen. Døden har tatt vekk alt som ikke kan innvies til Herren, och oppstandelsen alene har gjort innvielsen mulig. Å by meg selv fram for Gud betyr at fra nå av regner jeg med at hele mitt liv hører Herren til." (s. 45)

Dette å by seg selv fram er noe helt konkret og spesifikt. For Paulus skriver at det er våre lemmer vi skal by fram "som rettferdighetens våpen for Gud." Gjennom vår død med Kristus er våre lemmer blitt frie fra den gamle Herren (synden), og står nå arbeidsledige. Men gjennom at vi også sto opp med Kristus så er Han blitt vår nye Herre, og Han har nå full rett på hele mitt legeme og mine evner.

"Det er en stor ting når jeg oppdager at jeg ikke lenger er min egen, men Hans. Om jeg har en tusenlapp som tilhører meg i min lomme, så har jeg full rett på den. Men om den tilhører en annen som har bett meg å ta vare på den, så kan jeg ikke kjøpe hva jeg vil med den, og jeg tør ikke å miste den. Et virkelig kristenliv begynner med å vite dette. Hvor mange av oss vet at, fordi Kristus sto opp, så er vi levende "for Gud" og ikke for oss selv? Hvor mange av oss frykter for å bruke vår tid eller penger eller gaver som vi vil, fordi vi forstår at de er Herrens og ikke vårt? Hvor mange av oss har en så sterk følelse av at vi tilhører noen Annen at vi ikke tør å ødsle èn eneste krone av våre penger, èn time av vår tid, eller noe av vår mentale eller fysiske krefter?" (s. 45-46)

"...by nå deres lemmer fram til tjeneste for rettferdigheten..." (v. 19) Dette er ikke noe vi gjør fordi vi er så flinke eller så gode, men fordi vi faktisk allerede hører Herren til. Alt hører Herren til, vi skal bare la alt gjøre det.

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Ja, vi ska följa med i tiden! (Om New Age och synden)

2009-11-26T09:34:00.004+01:00

Har du sett filmerna Matrix(-trilogin) och Truman Show? Om du har det så vet du att de är väldigt olika i genre, och uppenbarligen olika i handling. Den första är en riktig actionfilm full av specialeffekter, men kan vara lite tung och svår att följa med i. Den andra är en dramakomedi som de flesta kan se, och många känner att de mår bra efter att ha sett den. Men varför nämner jag dess filmer i ett inlägg om New Age och synden? Jo, för att även om de är så olika, så har de något grundläggande gemensamt; det gnostiska (New Age-aktiga, teosofiska, ockulta, satanistiska, osv) budskapet.

Jag kan inte här nämna allt i båda filmerna, men vill hellre lägga upp youtube-klipp där detta blir förklarat. Tyvärr finns de bara på engelska.

Det är två saker som jag menar är de farliga sidorna i detta. Det första är att det liknar otroligt mycket på kristen dom ("Satan själv förställer sig till en ljusets ängel." (2 Kor11:14b)). Det är det goda mot det onda, det goda segrar till slut, människor blir frigjorda, osv. (Dessa är kanske de viktigaste exemplen, men om du har någon fler, så bara skriv en kommentar.) Om jag inte lever i ljuset från Guds Ord så märker jag själv hur lätt det är att tro att det är kristendom jag ser på.

Men hur kan man då veta att det inte är det? Är det inte bara att säga att någon ser gnosticism i det, och någon ser kristendom, och än sen då? Problemet är att budskapet nog kan sägas likna kristendom, men det liknar inte gnosticism; det er gnosticism. Det är själva huvudbudskapet i gnosticismens kärna som blir predikat till miljoner av hem runt om i världen, genom sådana filmer. De flesta som ser på filmerna förstår inte det, men alla blir påverkade av det, mer eller mindre. Ja, det är faktiskt sant (bra norsk länk), och filmskaparna vet det. Var inte så naiv och tro att de som gör filmer och TV-serier inte gör dem med ett syfte. De vill påverka dig att tänka som dem.

Men varför kan det inte vara kristendom, och hur kan man veta att det inte är det, när det liknar så mycket på de? Det är därför jag har med "synden" i rubriken. Vad är kärnan i kristendomen? Vi kan ta det kort: Människan är skapad av Gud till samfund med Honom. Människan föll i synd och står nu i utgångspunkt utanför samfund med Gud. Människan är ond från botten av, och kan aldrig bli något annat på egen hand. (Lägg märke till att många budskap i dagens filmer är att människan finner det goda i sig själv, och på egen hand, och att det är ett eller flera människor som segrar över det onda.) Gud frälste människan genom att själv ta på Sig straffen för all synd som vi har gjort och kommer göra. Gud själv kom till Jorden, inte för att ge oss vishet, eller för att säga att vi måste vara snällare med varandra. Nej, Gud kom till Jorden för att offra Sig själv för dina och mina synder. Tro mig, det budskapet finner du inte någonstans i de sekulära medierna som dominerar idag.

Då kommer vi över till det andra farliga: Du behöver inte spendera mycket tid framför din TV för att du ska få med dig något av detta gnostiska budskap. När du väl börjar att söka efter det, så kommer du bli mållös över hur det verkligen hyllas. Det är som att det är något helt naturligt och logiskt, när det egentligen är motbjudande och ett uppror mot den ende Sanne Guden.

Är det här svårt att till sig? Den naturliga reaktionen är att det kan inte vara sant. Om det är din reaktion, så vill jag rekommendera dig att inte bli kvar i den. Bli inte kvar i osäkerheten, men ta tag i den och ta reda på vad som stämmer. Läs i Bibeln, be till Gud, tänk på budskapet i det du ser på. Och först och främst, fråga dig själv vilken plats synden har i ditt liv. Du kan aldrig på egen hand tänka tanken att du är en syndare. Det är bara Guds Ord som kan visa dig det, så låt det få göra det. Om du är likgiltig över synden, så är du likgiltig över allt det jag har skrivit i det här inlägget. Ja, du vill kanske säga att jag är en lagisk "mörkeman" som bara vill förstöra för dig. Ta då detta som en kraftig varning, för det spelar ingen roll vad jag vill, och inte heller vad du vill. Det enda som spelar roll, är vad Gud vill. Och Han bryr sig om dig, hela dig. Han gör faktiskt det.

(Om du är en förkämpe för att vi kristna ska följa med i tiden, och använda dagens filmer och TV till att dela med oss av Evangeliet, så hoppas jag det här har varit till hjälp. =)

Ja, vi skal følge med i tiden! (Om New Age og synden)

2009-11-26T08:01:00.007+01:00

Har du sett filmene Matrix(-trilogien) og Truman Show? Hvis du har det så vet du at de er nokså forskjellige i sjanger, og tilsynelatende forskjellige i handling. Den første er en skikkelig actionfilm full av spesialeffekter, men kan være litt tung og vanskelig å følge med i. Den andre er en dramakomedie som de fleste kan se, og mange sitter igjen med en god følelse etter de har sett den. Men hvorfor nevner jeg disse to filmene i et innlegg om New Age og synden? Det gjør jeg fordi selv om de er så forskjellige, så har de noe grunnleggende felles; det gnostiske (New Age-aktige, teosofiske, okkulte, satanistiske, etc.) budskapet.

Jeg kan ikke her nevne alt i begge filmene, men vil heller legge opp youtube-klipp der dette blir forklart. Tyverr er de bare på engelsk.

Det er to ting som jeg vil nevne er de farlige sidene ved dette. Det første er at det ligner utrolig mye på kristendom ("Satan selv skaper seg jo om til en lysets engel!" (2 Kor11,14b)). Det er det gode mot det onde, det gode seirer til slutt, menneske(r) blir satt fri, etc. (Disse er kanskje de viktigste eksemplene, men hvis du har noen flere, så bare legg igjen en kommentar.) Hvis jeg ikke lever i lyset fra Guds Ord så merker jeg selv hvor lett det er å tro at det er kristendom jeg ser på.

Men hvordan kan man da vite at det ikke er det? Er det ikke bare å si at noen ser gnostisisme i det, og noen ser kristendom, og hva så? Problemet er at budskapet kan nok sies å ligne på kristendom, men det ligner ikke på gnostisisme; det er gnostisisme. Det er selve hovedbudskapet i gnostisismens kjerne som blir proklamert til miljoner av hjem runt om i verden, gjennom slike filmer. De fleste som ser det skjønner det ikke, men alle blir påvirket av det, mer eller mindre. Ja, det er faktisk sant, og de som lager filmene vet det. Ikke vær så naiv å tro at de som lager filmer og TV-serier ikke lager de med en hensikt. De vil påvirke deg til å tenke som dem.

Men hvorfor kan det ikke være kristendom, og hvordan kan man vite at det ikke er det, når det ligner så mye på det? Det er derfor jeg har med "synden" i overskriften. Hva er kjernen i kristendomen? Kort fortalt: Mennesket er skapt av Gud til samfunn med Ham. Mennesket falt i synd og står i utgangspunkt uten samfunn med Gud. Mennesket er fra ondt fra bunn av, og kan aldri bli noe annet på egen hånd. (Legg merke til at mange budskap i dagens filmer er at mennesket finner det gode i seg selv, og på egen hånd, og at det er et eller flere mennesker som seirer over det onde.) Gud frelste mennesket gjennom å selv ta på sig straffen for all synd som vi har gjort og kommer å gjøre. Gud selv kom til Jorden, ikke for å gi oss visdom, eller for å fortelle at vi må være snillere med hverandre. Nei, Gud kom til Jorden for å offre Seg selv for dine og mine synder. Tro meg, det budskapet finner du ikke ett sted i de sekulære mediene som dominerer idag.

Da kommer vi over til det andre farlige: Du trenger ikke å bruke lang tid foran din TV for at du skal få med deg noe av dette gnostiske budskap. Når du vel begynner å prøve finne det, så vil du bli målløs over hvordan det løftes frem. Det er som om det er noe helt naturlig og logisk, når det egentlig er avskyelig og et opprør mot den ende Sanne Guden.

Er dette vanskelig å ta til seg? Den naturlige reaksjonen er at det kan ikke være sant. Hvis det er din reaksjon, så vil jeg anbefale deg å ikke bli værende i den. Ikke bli værende i usikkerheten, men ta tak i den og finn utav det. Les i Bibelen, be til Gud, tenk på budskapet i det du ser på. Og først og fremst, spør deg selv hvilken plass synden har i ditt liv. Du vil aldri på egen hånd tenke tanken at du er en synder. Det er bare Guds Ord som kan vise deg det, så la det få gjøre det. Hvis du er likegyldig overfor synden, så vil du være likegyldig overfor alt det jeg har skrevet i dette innlegg. Ja, du vil kanskje si at jeg er en lovisk mørkemann som bare vil ødelegge for deg. Ta da dette som en sterk advarsel, for det har inget å si hva jeg vil, og ikke heller hva du vil. Det eneste som har noe å si, er hva Gud vil. Og Han bryr seg om deg, hele deg. Han gjør faktisk det.

(Hvis du er en forkjemper for at vi kristne skal følge med i tiden, og bruke dagens filmer og TV til å forkynne evangeliet, så håper jeg dette har vært til hjelp. =)

Rädsla eller Kärlek?

2009-11-23T15:17:00.003+01:00

"Rädsla finns inte i kärleken
utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan"
(1 Joh 4:18a)

I sitt sammanhang handlar denna vers om domen. I versen innan står det att vi inte ska vara rädda, men vara frimodiga på domens dag, eftersom vi har kärleken som drivkraft. Men det här sammanhanget är också en del av ett större sammanhang, som handlar om Kärleken generellt. Det handlar först om att Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. (v 10), og så om hur vi ska älska varandra (v 12). Det gör vi därför att han först har älskat oss (v 19). Därför tror jag också att denna enskilda meningen kan användas i de flesta sammanhang i livet, om inte i alla.

Vi kristna hör ibland, kanske för sällan(?), om hur människofruktan gör att vi inte vågar t ex att vittna för andra om Jesus, eller att lita nog på varandra för att ge av oss själva. Men det gäller inte bara innanför ett kristet sammanhang. Som jag har förstått det så är det många psykologer och liknande som menar att vi bara har två grundläggande känslor; kärlek och rädsla. Alle andra känslor bygger på dessa två, antingen den ena eller den andra, och de kan heller inte existera samtidigt över samma sak. Antingen älskar du något, eller så fruktar du det, och så handlar du utifrån det (Jag tänker inte här på förhållandet till Gud, att "vi skall frukta och älska Gud" (Luther), men på vårt förhållande till varandra och i möte med olika situationer.)

Alltså, när du står inför en situation, eller möter en annan människa, så kommer du göra det antingen i fruktan eller i kärlek. Det första vi kan säga är att det uppenbart är bättre att göra det i kärlek. Men det kan vi bara göra om vi gör det i tro på Guds Ord och Hans kärlek. Om vi börjar söka efter kärleken i oss själva, så söker vi förgäves. Kanske kommer du inte finna hat eller liknande i dig själv, men du finner själviskhet. Och kärleken söker inte sitt (1 Kor. 13:5).

Denna tron och kärleken kan du varken finna eller skapa i dig själv, men den måste Gud ge dig. Det gör Han genom Evangeliet. Det är inte helt enkelt att förklara hur det sker, och jag tror inte vi kan göra det fullt ut. Men det handlar om att när vi vet vad Gud har gjort för oss, och vi har satt vår tillit till Honom, så vet vi att Han är Herren över varje situation. Om Han älskar oss å så mycket att Han dog för oss, och om Han har så stor omsorg för oss att Han vill vara med oss alla dagar intill tidens slut, varför ska vi då vara rädd för någonting?

Det handlar inte om att leva dumdristigt, som om ingenting kan skada dig. Det handlar om att Gud älskar dig, och när Han klarar att frälsa din förlorade själ, varför skulle inte Han klara att vägleda dig genom livet? En tillit till Gud innebär inte bara att man inte har något att frukta, men också att man litar på att Han kommer visa oss vart vi ska gå och vad vi ska göra. Det handlar om att du, när du är i en förtvivlad situation där du kanske fruktar för livet, ropar till Gud och lägger allt i Hans händer. Då vill Han berättat till dig om hur Han älska dig med en fullkommen Kärlek. Då vill Han visa dig att "den fullkomliga kärleken driver ut rädslan." På detta ska du få lov till att leva ditt liv.

Då kommer också Guds önskan om att "att alla människor skall bli frälsta och komma till sanningens kunskap" (1 Tim 2:4), vara större än och viktigare än alla andra tankar du har om andra människor. Då kommer Kristi kärlek tvinga dig (2 Kor 5:14), och Hans vilja blir din vilja. Men kom ihåg att du aldrig kommer finna denna kärlek i dig själv, hur mycket du än söker. Den finner du bara hos Kristus. Men du får lov att tillägna dig Hans kärlek, så att Hans kärlek blir Din kärlek. Det kan bara ske om Han växer till, och du förminskas (Joh 3:30). Det sker genom bekännelse av din likgiltighet och brist på kärlek, och tro på och tillägnan av Kristus och Hans Kärlek.

Börja fråga dig idag, i möte med varje situation och varje människa: "Gör jag detta i rädsla eller i kärlek?" Det tror jag kan vara en god start på en närmare relation till Kristus, och dina medmänniskor.

"Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte,
kärleken förhäver sig inte, den uppblåses inte.
Den uppför sig inte opassande, den söker inte sitt,
den förbittras inte, den tänker inte något ont.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten,
men den gläder sig med sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting,
den hoppas allting, den uthärdar allting."
(1 Kor 13:4-7)

Frykt eller Kjærlighet?

2009-11-23T13:33:00.008+01:00

"Frykt er ikke i kjærligheten,
men den fullkomne kjærlighet driver frykten ut."
(1 Joh 4:18a)

I sin sammenheng handler dette vers om domen. I verset foran står det at vi ikke skal frykte, men være frimodige på domens dag, ettersom vi har kjærligheten som drivkraft. Men dette bibelsted er også en del av en større sammenheng, som handler om Kjærligheten generelt. Det handler først om at Gud har elsket oss og sendt sin Sønn til soning for våre synder (v 10), og så om hvordan vi skal elske hverandre (v 12). Dette gjør vi fordi han elsket oss først (v 19). Derfor tror jeg også at denne enkelte setningen kan brukes i de fleste sammenhenger i livet, om ikke i alle.

Vi kristne hør av og til, kanskje altfor sjelden(?), om hvordan menneskefrykten gjør at vi ikke tør f eks å vitne for andre om Jesus, eller å stole på hverandre nok til å gi av oss selv. Men dette gjelder ikke bare innenfor en kristen sammenheng. Som jeg har skjønt det så er det mange psykologer og lignende som mener at vi bare har to grunnleggende følelser; kjærlighet og frykt. Alle andre følelser er bygd på disse to, enten den ene eller den andre, og de kan heller ikke eksistere samtidig overfor samme ting. Enten elsker du noe, eller så frykter du det, og så handler du utifra det. (Jeg tenker ikke her på forholdet til Gud, at "vi skal frykte og elske Gud" (Luther), men på vårt forhold til hverandre og i møte med forksjellige situasjoner.)

Altså, når du står overfor en situasjon, eller når du møter et annet menneske, så vil du gjøre det enten i frykt eller i kjærlighet. Det første vi kan si er at det åpenbart er bedre å gjøre det i kjærlighet. Men det kan vi bare gjøre hvis vi gjør det i tro på Guds Ord og Hans kjærlighet. Hvis vi begynner å søke i oss selv etter kjærligheten, så søker vi forgjeves. Kanskje vil du ikke finne hat eller lignende i deg selv, men du vil finne selviskhet. Og kjærligheten søker ikke sitt eget (1 Kor. 13:5).

Denne troen og kjærligheten kan du verken finne eller skape i deg selv, men den må Gud gi deg. Det gjør Han gjennom Evangeliet. Det er ikke helt lett å forklare hvordan det skjer, og jeg tror at vi ikke kan gjøre det fullt ut. Men det handler om at når vi vet hva Gud har gjort for oss, og vi har satt vår tillit til Ham, så vet vi at Han er Herren over enhver situasjon. Hvis Han elsker oss så mye at Han døde for oss, og hvis Han har en så stor omsorg for oss at Han vil være med oss alle dager inntil verdens ende, hvorfor skal vi da frykte for noe?

Det handler ikke om å leve dumdristig, som om ingenting kan skade deg. Det handler om at Gud elsker deg, og når Han har maktet med å frelse din fortapte sjel, hvorfor skulle ikke Han makte med å veilede deg gjennom livet? En tillit til Gud innebærer ikke bare at man ikke har noe å frykte, men også at man stoler på at Han vil vise oss hvor vi skal gå og hva vi skal gjøre. Det handler om at du, når du er i en fortvilt situasjon der du kanskje frykter for livet, roper til Gud og legger alt i Hans hender. Da vil Han fortelle deg om hvordan Han elsker deg med en fullkommen kjærlighet. Da vil Han vise deg at "den fullkomne kjærlighet driver frykten ut." På dette skal du få lov til å leve ditt liv.

Da vil også Guds ønske om at "alle mennesker skal bli frelst og komme til sannhets erkjennelse" (1 Tim 2:4), være større og viktigere enn alle andre tanker du har om andre mennesker. Da vil Kristi kjærlighet tvinge deg (2 Kor 5:14), og Hans vilje blir din vilje. Men husk at du aldri vil finne denne kjærlighet i deg selv, hvor mye du enn søker. Den finner du bare hos Kristus. Men du får lov å tilegne deg Hans kjærlighet, slik at Hans kjærlighet blir Din kjærlighet. Det kan bare skje hvis Han vokser, og du avtar (Joh 3:30). Det skjer gjennom bekjennelse av din likegyldighet og mangel på kjærlighet, og tro på og tilegnelse av Kristus og Hans Kjærlighet.

Begynn å spør deg idag, i møte med envher situasjon og ethvert menneske: "Gjør jeg dette i frykt eller i kjærlighet?" Det tror jeg kan være en god start på en nærmere relasjon til Kristus, og til dine medmennesker.

Vebjørn Selbekk og konspirasjoner

2009-10-28T21:50:00.004+01:00

(Har skrivit om det här på svenska)

For to dager siden sendte jeg en mail til Vebjørn Selbekk, samfunnsredaktør på DagenMagazinet. Han har ikke svart på den enda, og noen vil kanskje si at jeg er utålmodig men jeg syns dette er så viktig at jeg vil gjøre min mail offentlig nå. Jeg skal ikke si noe mere, men dere får bare lese (har endret noen steder der jeg hadde feil ordbruk, på grunn av kun tre års erfaring av norsk skrift):

"Hei, Vebjørn. Jeg leste akkurat din samfunnskommentar om konspirasjonsteorier, og jeg har noen synspunkter. Først vil jeg si at jeg er enig i at man ikke skal hengi seg for langt inn i slike ting, fordi man kan bli veldig virkelighetsfjern. Jeg har selv vært innom dette og vil nok si at jeg vet veldig mye om hva som diskuteres og hvordan folk tenker, og ofte føler man et ubehag og man kan lett le over det.

Jeg tror dog at folk "på den andre siden" kan bli altfor ignorante til hva de sier, bare fordi ordet "konspirasjonsteori" blir nevnt. Begreper er veldig viktige, så derfor er det bra å ha klart for seg hva ordet "konspirasjon" egentlig betyr. Hvis man sjekker ordboken så finner man at det betyr "sammensvergelse", eller "komplott". Man kan kort sagt si at det er en gruppe mennesker som går sammen og planlegger en kriminell handling. Tyverr er ikke dette noe uvanlig, men noe som mer eller mindre skjer hver dag. Det kan være enkle tullekonspirasjoner der noen går sammen for å lure en venn til å gjøre noe, som de kan le av etterpå. Og det kan være større ting, som at to konkurrenter i et marked går sammen for å ødelegge for en tredje konkurrent, på en eller annen måte.

Det er viktig å si at det ikke er noe uvanlig at folk konspirerer, og heller ikke at folk har konspirasjonsteorier. Når det gjelder 11. september så kan man faktisk helt riktig si at den amerikanske regjeringen har en teori om at det var noen islamske fundamentalister som konspirerte om å fly noen fly inne i bestemte bygninger i USA. Det ville klassifisere som en fullgod konspirasjonsteori. Den konspirasjonsteori du nevnte i din kommentar er bare en alternativ konspirasjonsteori. Jeg vil ikke stresse med hvilken av de som stemmer, men begge er konspirasjonsteorier som strider mot hverandre på like vilkår.

Ordene "konspirasjon" og "konspirasjonsteori" blir altfor ofte misbrukt, og jeg mener at du også misbruker det i din artikel. Når du sier: "Men det er ikke bare på nettet konspirasjonene spres", hva mener du da? Er det plutselig konspirasjonsteoretikerne som konspirerer? Er det ikke sånn at de har en teori om at noen konspirerer? Denne misforståelse har jeg ofte møtt på, og det gir et vrangt bilde av hva det egentlig handler om.

Du skrev: "For vi synes nemlig at det også er en dypt tragisk side ved menneskers hang til å tro på konspirasjonsteorier." Dette utsagn er egentlig absurd, sett fra det vi har snakket om tidligere. Alle tror på en eller annen konspirasjonsteori, f eks når det gjelder 11. september. Hvis man tror på den amerikanske regjeringens konspirasjonsteori, eller på den alternative konspirasjonsteorien, er helt irrelevant. Begge er konspirasjonsteorier, og de fleste som kjenner til det som skjedde tror på en av dem.

Til sist vil jeg si noe om hvorvidt det eksisterer en konspirasjon. Jeg vil da ikke bruke noe menneskelaget, men heller gå til Guds Ord. Det man vil finne ut er at til og med Gud selv er konspirasjonsteoretiker (Hes. 22,25f, Jer. 11,9f). Vår Herre og Frelsers død var faktisk en følge av en konspirasjon (Matt. 26,3-4). I Salmenes bok har vi også et konkret bevis på at dette konspirerende skjer blant de styrende.

"Jordens konger reiser seg, og fyrster rådslår sammen mot Herren og mot hans salvede: 'La oss sprenge deres bånd og kaste deres rep av oss.'" (Ps. 2:2-3)

Denne konspirasjon inneholder mennesker, men det er ikke et menneske som står bak det hele, for "vi har ikke kamp mot kjøtt och blod, men mot maktene, mot myndighetene, mot verdens herskere i dette mørke, mot ondskapens åndehær i himmelrommet." (Ef 6:12)

Sett fra Guds Ord så er det faktisk noen som konspirerer, og det er Satan selv og alle hans engler. Tyverr skjer disse mørkets gjerninger ikke åpenlyst, men i det skjulte, og derfor skal vi kristne være lysets barn og refse mørkets gjerninger (Ef. 5:8b-16).

Jeg tror det er nok nå, og håper at du og de øvrige på DM-redaksjonen ikke misbruker ordet "konspirasjon" igjen. Vær rettferdig overfor de forskjellige teoriene, og vær kritisk mot alle, uansett hva det handler om. Hvis dere er med på å latterliggjøre alt som har med "konspirasjonsteorier" å gjøre, så er dere med på å hjelpe Satan å lure enda flere inn i hans konspirasjon. Nei, vi skal ikke tro på alt av teorier som folk kommer med, men heller ikke skyve de vekk som tull, bare fordi de er konspirasjonsteorier. Hvis vi gjør det, så må vi slutte å leve, eller bli 100% naive imot alt og alle. Vær åpen men kritisk mot alt, slik som det sømmer seg for journalister.

Takk for at du tok deg tid til å lese. Jeg hadde vært glad om du tok tid til å svare, for jeg vil virkelig finne utav om jeg tenker riktig eller om jeg helt på bærtur.

Vennlig hilsen
Björn Kero"

I tillegg skrev Selbekk: "Man kan selvfølgelig gjøre seg lystig over disse ville ideene og at det finnes folk som tror på dem." Etter det jeg har nevnt blir det skremmende å lese et slikt utsagn. Latterliggjøring av meningsmotstandere er noe jeg ikke trodde hørte hjemme i et såkalt "demokratisk" Norge, og det er flaut at det kommer fra samfunnsredaktøren i en stor kristen avis.

"Var dig själv, men håll dig borta!"

2009-10-22T11:41:00.006+02:00

I dagens ledare i den norska tidningen DagenMagazinet skriver Johannes Kleppa om en mycket viktig sak, som jag också har tänkt väldigt mycket på. Jag citerar:

"Sann individualisme er god og nødvendig. Utan den respekten for personlegdomen som ligg i denne, vert mennesket ufritt og kjem (kommer) i ein posisjon som slave, som undertrykt eller som eit nummer i rekkja (en i mängden)."

"Egoismen kan — paradoksalt nok — også oppstå som eit konformitetspress (anpassningspress), eit press i retning av at alle må tenkja og handla likt. I vår tid har dette presset mot individet eit sterkt antikristent, sekulært, rasjonalistisk og materialistisk preg."

Jag kunde inte säga det bättre själv, och tyvärr har det här blivit vanligt också i kristna miljöer. Det är bara att protestera om du inte känner igen denna tankegången: "Ja, var dig själv! Jag respekterar dig, men tvinga mig inte att älska dig. Var dig själv, men håll dig undan!" (Kommentera gärna också om du känner igen det.) En verkan som detta får är att många å ena sidan inte vill bli satt i bås, men å andra sidan vill de inte skilja sig ut alltför mycket. Det skapas ett förakt för individen.

1. Du är redan i ett bås. Du är dig själv, med alla gåvor och egenskaper du besitter. Gud har skapat dig till den du är, och Han älskar dig just som du är. Att lära känna vem Gud har skapat dig till, är något bra och gudfruktigt.

2. Problemen det innebär att skilja sig ut är inte på grund av dig, men på grund av andra människor. Som sagt så älskar Gud dig just som du är, och vi kristna är kallade till att älska så som Han älskar (Matt 22:39). Vi har ingen rätt att kräva kärlek av andra, men vi har rätt att vara den Gud har skapat oss till att vara. Det vi måste ta in över oss personlig, är att andra har också rätt att vara sig själv, och att vi kristna är kallade att älska alla just som de är. Ja, älska. Det är mer än att "bara" respektera. Vad detta innebär i församlingen. (En nyare version, tyvärr bara på norska)

Var dig själv. Du är du, och om du inte är dig själv så saknar vi något. Jag behöver dig till att vara den Gud har skapat dig till att vara. Jag behöver dig till att älska mig, och jag vill gärna älska dig.

(Här är en norsk som har skrivit förträffligt bra om det här.)

"Vær deg selv, men hold deg unna!"

2009-10-22T11:06:00.007+02:00

I dagens leder i DagenMagazinet skriver Johannes Kleppa om en meget viktig sak, som jeg også har tenkt veldig mye på. Jeg siterer:

"Sann individualisme er god og nødvendig. Utan den respekten for personlegdomen som ligg i denne, vert mennesket ufritt og kjem i ein posisjon som slave, som undertrykt eller som eit nummer i rekkja."

"Egoismen kan — paradoksalt nok — også oppstå som eit konformitetspress, eit press i retning av at alle må tenkja og handla likt. I vår tid har dette presset mot individet eit sterkt antikristent, sekulært, rasjonalistisk og materialistisk preg."

Jeg kunne ikke si det bedre selv, og tyverr har dette blitt vanlig også i kristne miljøer. Bare protester hvis du ikke kjenner igjen denne tankegangen: "Ja, vær deg selv! Jeg respekterer deg, men ikke tving meg å elske deg. Vær deg selv, men hold deg unna!" (Kommenter gjerne også hvis du kjenner igjen det.) En virkning som dette får er at mange å ene siden ikke vil bli satt i bås, men å andre siden vil de ikke skille seg ut altfor mye. Det vil rett og slett skape et forakt for individet.

1. Du er allerede i et bås. Du er deg selv, med alle de gaver og egenskaper du besitter. Gud har skapt deg til den du er, og Han elsker deg akkurat slik som du er. Å lære kjenne hvem Gud har skapt deg til, er noe bra og gudfruktig.

2. Problemene det innebærer å skille seg ut sitter ikke deg, men i andre mennesker. Som sagt så elsker Gud deg som du er, og vi kristne er kalt til å elske slik som Han elsker (Matt 22:39). Vi har ingen rett å kreve kjærlighet av andre, men vi har rett til å være den Gud har skapt oss til å være. Det vi må ta inn over oss personlig, er at andre også har rett til å være seg selv, og at vi kristne er kalt til å elske alle akkurat slik som de er. Ja, elske. Det er mer enn å "bare" respektere. Hva dette innebärer i menigheten .

Vær deg selv. Du er du, og hvis ikke du er deg selv så vil resten av oss gå med et stort savn. Jeg trenger deg til å være den Gud har skapt deg til å være. Jeg trenger deg til å elske meg, og jeg vil gjerne elske deg.

(Her er en som har skrevet om dette på en fortreffelig god måte.)

Helgelsen - Korsets vägskäl, del 2

2009-10-20T13:04:00.004+02:00

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

"Vi har nu två världar framför oss, den gamla och den nya. I den gamla har Satan absolut herradöme. Du kan vara en god människa i den gamla skapelsen, men så länge du tillhör den gamla så är du underlagd döden, eftersom inget av det gamla kan gå över till det nya. Korset är Guds proklamation att allt som är av den gamla skapelsen måste dö. Inget av den första Adam kan passera Korset; allt har sin ände där. Ju förr vi ser det, desto bättre, eftersom det är genom Korset som Gud har gjort en väg för oss att undfly det som hör till den gamla skapelsen. I Sin Son samlade Gud upp allt som var av Adam, och korsfästade Honom; så att allt som var av Adam blev undangjort i Honom. Då kunde Gud proklamera för hela universum: 'Genom Korset har Jag satt åt sidan allt som inte är av Mig. Ni som tillhör den gamla skapelsen är inkluderad i det; också ni är korsfästade med Kristus!' Ingen av oss kan undgå den domen." (s. 40)

Här kommer eftersom dopen in i bilden. I Rom 6:4 står det: "Vi är alltså genom dopet till (in i) döden begravna med honom..." Bibeln beskriver alltså dopen som en begravning. Men är det inte bara de döda vi brukar begrava? Om det bara är de döda som blir begravd, och dopen är en begravning, är det då inte bara de döda som blir döpt? Men har du rätt att bli döpt, du som ser så mycket av det gamla livet i dig? Kom ihåg att Kristus dog för alla, och att vi alla är döda i Honom. "Ty ni har dött..." (Kol 3:3). Därför är dopen också för alla. När vi ber om att bli döpt, eller bär fram våra barn till dopet, så är det en proklamation att vi är döda, och att vi bara passar för graven.

"Vad innebär så denna union med Kristus? Den verkliga meningen bakom dopet är att i Korset blev vi 'döpt' in i den historiska Kristus död, så att Hans död blev vår död. Vår död och Hans blev identifierade så intimt att det är omöjligt att skilja mellan dem. Det är till denna historiska 'dop' - denna av Gud gjorda union med Ham - vi samtycker, när vi går ned i vattnet. Vårt offentliga vittnesbörd i dopen är vårt erkännande att Kristi död för två tusen år sen, var en mäktig och inkluderande död. Mäktig och inkluderande nog för att bära i sig, och föra till en ände, allt som inte är av Gud." (s. 42)

Helliggjörelsen - Korsets skillevei, del 2

2009-10-20T13:03:00.002+02:00

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

"Vi har nå to verdener foran oss, den gamle og den nye. I den gamle har Satan absolutt herredöme. Du kan väre et godt menneske i den gamle skapelsen, men så lenge du du tillhörer den gamle så er du underlagt döden, fordi inget av det gamle kan gå over til det nye. Korset er Guds erkläring at alt som er av den gamle skapelsen må dö. Inget av den förste Adam kan passere Korset; alt har sin ende der. Jo för vi ser det jo bedre, fordi det er ved Korset som Gud har gjort en vei for oss å unnfly det som hörer til den gamle skapelse. I Sin Sönn samlet Gud opp alt det som var av Adam, og korsfestet Ham; slik at alt som var av Adam ble gjort unna i Ham. Da kunne Gud proklamere for hele universet: 'Ved Korset har Jeg satt til sides alt som ikke er av Meg. Dere som tilhörer den gamle skapelsen er inkludert i det; også dere er korsfestet med Kristus!' Ingen av oss kan unnslippe den domen." (s. 40)

Her kommer etterhvert dåpen inn i bildet. I Rom 6:4 står det: "Vi ble altså begravet med ham ved dåpen til (inn i) döden..." Bibelen beskriver altså dåpen som en begravelse. Men er det ikke bare de döde vi pleier å begrave? Hvis det bare er de döde som blir begravet, og dåpen er en begravelse, er det da ikke bare de döde som blir döpt? Men har du rett å bli döpt, du som ser så mye av det gamle liv i deg? Husk på at Kristus döde for alle, og at vi alle er döde i Ham. "Dere er jo döde..." (Kol 3:3). Derfor er dåpen også for alle. Når vi ber om å bli döpt, eller bärer frem våre barn til dåpen, så er det en erkläring at vi er döde, og at vi bare passer for graven.

"Hva innebärer så denne union med Kristus? Den virkelige mening bak dåpen er at i Korset ble vi 'döpt' inn i den historiske Kristus död, slik at Hans död ble vår död. Vår död og Hans ble identifisert så intimt at det er umulig å skille mellom dem. Det er til denne historiske 'dåp' - denne av Gud lagde union med Ham - vi samtykker, når vi går ned i vannet. Vårt offentlige vitnesbyrd i dåpen idag er vår innrömmelse at Kristi död for to tusen år siden, var en mektig og inkluderende död. Mektig og inkluderende nok for å bäre i seg, og före til en ende, alt som ikke er av Gud." (s. 42)

Men of the Lord God: Rise!

2009-10-16T23:45:00.001+02:00

Träffande budskap.

Förändra världen?

2009-10-04T23:45:00.005+02:00

Jag vet inte vad du tänker om mig, men jag har fått reaktioner på att folk tror jag vill förändra världen och många av dess ordningar, som jag tycker på många sätt är, om inte förkastliga, så i alla fall bara svammel. Om du kollar mina inlägg (och inte minst om du har pratat med mig (eller hört mig prata)) så vet du att jag ofta är väldigt kritisk emot det många tycker är helt vanligt, och som något som "bara är så". Några saker jag säger kan verka extrema och helt omöjliga, och kanske har du börjat undra vad jag är för en galning. Visst säger jag saker som är fel, men då ber jag dig om att tillrättavisa mig så att jag inte far vilse i mina tankar. Jag tycker dock att mycket av den kritik jag får, är orättvis. Den är inte orättvis för att jag är så duktig och god att jag aldrig tänker högt om mig själv, för det händer tyvärr. Den är orättvis eftersom fokuset är helt fel. Det handlar inte om mig, och mina mål och sätt att nå dem på. Det ska jag säga nu säga lite om, genom att använda en enkel fråga-och-svar-sekvens.

Fråga: Är det egentligen så mycket som er fel här i världen? Har vi egentligen något att vara orolig för? Kan något som jag tycker är helt naturligt, egentligen vara riktigt fel? Kan det vara så att jag blir lurad?
Svar: Ja, vi vet från Bibeln att människan är syndig och att våra hjärtans alla uppsåt och tankar alltid är endast onda (1 Mos. 6:5). Vi vet från Bibeln att vi har tankebyggnader och höga saker som reser sig upp mot kunskapen om Gud (2 Kor 10:4b-5). Vi vet från Bibeln att vi har en motståndare, lögnens fader (Joh 8:44), djävulen, en konspiratör, som går omkring som ett rytande lejon och söker vem han skall uppsluka (1 Pet 5:8). Rytande lejon är inte lata och väntar, och det här lejonet har haft flera tusen år på sig att öva. Han är aktiv, och han är duktig på det han gör.

Fråga: Vem är det som vill förändra världen, och hur ser denna förändring ut?
Svar: Jesus säger: "Menar ni att jag har kommit med fred till jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." (Luk 12:51-53) Den här striden och förändringen är inte bara till det yttre, för i de frälsta kommer köttet söka det som är mot Anden, och Anden det som är mot köttet (Gal 5:17).

Fråga: Varför vill Herren det?
Svar: För att Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4).

Fråga: Hur ska det här gå till?
Svar: Herren vill at vi ska gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:19). Men det måste ske på Herrens sätt (Joh 15:5), och då måste Han göra något med oss. Han måste tukta oss (Hebr 12:6f).

Fråga: Kan Herren göra allt det här?
Svar: Ja, ingenting er omöjligt för Gud (Luk 1:37).

Fråga: Så vad är då egentligen problemet? Varför blir inte fler frälst?
Svar: Jag vet inte. Gud har gjort allt färdigt för oss att leva i, och den som tror på Honom, som Skriften säger, från hans inre ska det flyta strömmar av levande vatten (Joh 7:38). Vi har ingen ursäkt att komma med. Jag vet inte varför inte fler blir frälst, men jag börjar undra om vi kristna egentligen tror på det här. Litar vi egentligen på Gud? Tror vi på det som står, eller är det för mycket för att tro på? Kanske verkar det extremt, och helt omöjligt?

Jag tycker det är orättvist att anklaga mig för att jag tror jag är någon som vill och kan förändra världen. Jag är viss på att synden också bor i mig, men det blir så fel om fokuset blir på mig och mina mål och vägar. Det är inte först och främst jag som vill förändra världen, men Gud. Det är inte på mitt sätt det ska ske, men på Guds sätt. Men eftersom det ska ske på Hans sätt, så är det faktiskt möjligt att det kan ske. Vår plats i det hela är att vi bara har att tro på det, och det är inte ett styrkebevis från vår sida. Jag för min del menar att jag inte kan tro på något annat. Vad har jag för alternativ? Kanske är det min tro på det här som gör att jag är extrem? Om det är så, så tycker jag det är extremt märkligt, eftersom...tror inte du på det?

Forandre verden?

2009-10-04T21:51:00.003+02:00

Jeg vet ikke hva du tenker om meg, men jeg har fått reaksjoner på at folk tror jeg vil forandre verden og mange av dens ordninger, som jeg mener på mange måter er, om ikke forkastelige, så i hvert fall tullete. Hvis du sjekker mine innlegg (og ikke minst hvis du har snakket med meg (eller hört meg snakke)) så vil du vite at jeg ofte er veldig kritisk imot det mange syns er helt vanlig og som noe som "bare er sånn". Noen ting jeg sier kan virke ekstreme og helt umulige, og kanskje har du begynnt å lure på hva slags gal fyr jeg er. Visst sier jeg ting som er galt, men da ber jeg deg om å irettesette meg slik at jeg ikke skal färe vill i mine tanker. Jeg syns dog at mye av den kritikk jeg får, er urettferdig. Den er ikke urettferdig fordi jeg er så flink og god at jeg aldri tenker höyt om meg selv, for det skjer tyverr. Den er urettferdig fordi fokuset er helt feil. Det handler ikke om meg, og mine mål og måter. Det skal jeg nå si litt om, ved å bruke en enkel spörsmål-og-svar-måte.

Spörsmål: Er det egentlig så mye galt her i verden? Har vi egentlig noe å väre urolig for? Kan noe som jeg syns er helt naturlig, egentlig väre skikkelig galt? Kan det väre sånn at jeg er blitt lurt?
Svar: Ja, vi vet fra Bibelen at mennesket er syndig og at alle tanker og hensikter i våre hjerter er onde hele dagen lang (1 Mos. 6:5). Vi vet fra Bibelen at vi har tankebygninger og höyder som reiser seg mot kunnskapen om Gud (2 Kor 10:5). Vi vet fra Bibelen at vi har en motstander, lögnens far (Joh 8:44), djevelen, en konspirator, som går omkring som en brölende löve og söker noen han kan oppsluke (1 Pet 5:8). Brölende löver er ikke late og venter, og denne löve har hatt flere tusen år på seg å öve. Han er aktiv, og han er flink på det han gjör.

Spörsmål: Hvem er det som vil forandre verden, og hvordan vil denne forandring se ut?
Svar: Jesus sier: "Tror dere jeg er kommet for å gi fred på jorden? Nei, sier jeg dere, men strid! For fra nå av skal fem i et hus være i strid med hverandre, tre mot to og to mot tre. Far skal stå i strid mot sønn, og sønn mot far, mor mot datter og datter mot mor, svigermor mot svigerdatter og svigerdatter mot svigermor." (Luk 12:51-53) Denne striden og forandringen er ikke bare til det ytre, fordi hos de frelste vil kjödet begjäre imot Ånden, og Ånden mot kjödet (Gal 5:17).

Spörsmål: Hvorfor vil Herren det?
Svar: Fordi Han vil at alle mennesker skal bli frelst og komme til sannhets erkjennelse (1 Tim 2:4).

Spörsmål: Hvordan kan dette skje?
Svar: Herren vil at vi skal gå ut og gjöre alle folkeslag til disipler (Matt 28:19). Men det må skje på Herrens måte (Joh 15:5), og da må Han gjöre noe med oss. Han må tukte oss (Hebr 12:6f).

Spörsmål: Kan Herren gjöre alt dette?
Svar: Ja, ingenting er umulig for Gud (Luk 1:37).

Spörsmål: Så hva er da egentlig problemet? Hvorfor blir ikke flere frelst?
Svar: Jeg vet ikke. Gud har gjort alt ferdig for oss å leve i, og den som tror på Ham, som Skriften har sagt, fra hans indre skal det flyte strømmer av levende vann (Joh 7:38). Vi har ingen unnskyldning å komme med. Jeg vet ikke hvorfor ikke flere blir frelst, men jeg begynner å lure på hvis vi kristne egentlig tror på dette. Stoler vi egentlig på Gud? Tror vi på det som står, eller er det for mye til å tro på? Kanskje virker det ekstremt, og helt umulig?

Jeg mener det er urettferdig å anklage meg for at jeg tror jeg er noen som vil og kan forandre verden. Jeg er viss på at synden også bor i meg, men det blir så galt hvis fokuset blir på meg og mine mål og måter. Det er ikke först og fremst jeg som vil forandre verden, men Gud. Det er ikke på min måte dette skal skje, men på Guds måte. Men fordi det skal skje på Hans måte, så er det faktisk mulig at det kan skje. Vår plass i det hele er at vi bare har å tro på det, og det er inget styrkebevis fra vår side. Jeg for min del mener jeg ikke kan tro noe annet. Hva har jeg for alternativ? Kanskje er det min tro på dette som gjör at jeg er ekstrem? Hvis det er sånn, så syns jeg det er ekstremt merkelig, fordi...tror ikke du på det?

Förnuft vs tro?

2009-09-28T14:41:00.005+02:00

Som många av er vet så studerar jag filosofi på Universitetet i Tromsö. Om du tänker att det borde innebära många diskussioner om kristendom och livssyn, så tänker du rätt. Oavsett om det blir snack om etik eller existentialism, så kommer man lätt in på det. Här har jag tänkt säga lite om min erfarenhet med det, och också fråga om man måste vara oförnuftig för att tro.

Till att börja med så vill de flesta säga att det är förnuftigt att tro på det som är trovärdigt. Det är t ex förnuftigt att tro att en boll kommer falla till marken när man släpper den, eftersom det är trovärdigt, eftersom det mesta (särskilt erfarenheten) tyder på att den kommer göra det. Paulus skriver till Timoteus att det är ett ord att lita på att "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare." (1 Tim 1:15). Stämmer det? Om det är att lita på, så måste det ju gå att argumentera för det. Det ska jag försöka göra nu.

Jag vill inte ta upp frågan om det finns en Gud, men kommer ha mitt utgångspunkt i att det är en självklarhet. Kanske tycker du att det är lite väl dristigt att säga det, men for min egen del har jag svårt för att kunna övertygas om något annat. Majoriteten av jordens befolkning verkar vara överens om det, och jag tror den tanken också finns djupt inne i alla ateister. Då blir det alltså en fråga om varför Bibelns uppenbarelse av Gud är mer trovärdig än den "uppenbarelse" som finns i andra böcker, och som andra personer har talat om.

Paulus skriver i 1 Kor 1 att ordet om Korset är en dårskap, och det är det i utgångspunkten för oss människor. Jag tror inte dårskapen ligger i det att Gud använde ett kors, även om det säkert inte blev så accepterat på den tiden. Jag tror att dårskapen ligger i det att det är för alla. Det handlar inte om att göra gott, eller att hitta en högre kunskap. Det handlar helt enkelt inte om vad vi människor ska göra, men om vad Gud har gjort. Då blir det ett frigörande Evangelium, som gör att ingen kan anklaga Gud för att t ex rövaren på korset skulle vara med Jesus i paradiset (Luk 23:43).

Oavsett hur man har levt livet så finns det hopp, och det är det jag tror den naturliga människan menar är dårskap. Jag ser det hos mig själv också, och vi frågar lätt: "Kan det verkligen vara för alla? Kan det verkligen vara för så onda människor som Hitler, Saddam Hussein, Pol Pot, Stalin, Robert Mugabe osv?" Väldigt ofta (kanske oftare) kommer frågan: "Kan det verkligen vara också för mig?"

Alla religioner handlar om hur människan ska komma till Gud. Kristendom handlar om hur Gud kom till människan, och blev ett med människosläkten. För den naturliga och egenrättfärdiga människan är detta bara dumheter. Men för den som börjar fråga om man gör nog för att komma sig till Gud, och tvivlar på det, för den är kommer detta vara visdom. Jag har hört folk säga att Bibelns budskap inte är trovärdigt, för att om det är sant så spelar det ju ingen roll hur man lever livet (I slutändan tror jag det är här skon klämmer: Vi vill inte ha det för intet). För mig är det det en sak som gör Bibeln trovärdig. För om det låg på människan att komma sig till Gud, vem skulle då bli frälst?

Det Gud gjorde är dårskap för människan, men det är trovärdigt, och då är det det mest förnuftiga att följa. Detta kan vi dock inte komma på med hjälp av förnuftet, men det måste uppenbaras genom Guds Ande (1 Kor 2:10).

Nu kanske du tycker det är konstigt att jag inte har skrivit något om det jag började med (etik och existentialism). Det var helt medvetet att jag inte gjorde det, för oavsett hur mycket man argumenterar fram och tillbaka om de sakerna, så kan man nog vara oenig, men utan att det har verkat till varken frälsning eller förhärdelse. Men när du berättar Evangeliet till en annan människa, det jag nyss har skrivit om, så kommer det verka till antingen frälsning eller förhärdelse. Du får gärna argumentera emot evolutionsläran och annat, men tro inte att en människa blir frälst på grund av det. Men om du säger: "Jesus Kristus offrade sig själv för våra synder. Det är för alla, och då är det också för dig", då spelar det ingen roll hur mycket du kan om filosofi, naturvetenskap osv. Det, och bara det, kan verka till frälsning för en människa. Också för dig.

Fornuft vs Tro?

2009-09-28T13:50:00.005+02:00

Som mange av dere vet så studerer jeg filosofi på Universitetet i Tromsö. Hvis du tenker at det nok vil innebäre mange diskusjoner om kristendom og livssyn, så tenker du rett. Uansett om det blir snakk om etikk eller eksistensialisme, så kommer man lett inn på det. Her har jeg tenkt å si litt om min erfaring av det, og også spörre om man må väre ufornuftig for å tro.

Til å begynne med så vil de fleste si at det er fornuftig å tro på det som er troverdig. Det er f eks fornuftig å tro at en ball vil falle til bakken når man slipper den, fordi det er troverdig, fordi det meste (särlig erfaringen) tyder på at den kommer gjöre det. Paulus skriver til Timoteus at det er et troverdig ord at "Kristus Jesus kom til verden for å frelse syndere" (1 Tim 1:15). Er det sant? Hvis det er troverdig, så må det jo kunne argumenteres for å väre det. Det skal jeg pröve å gjöre nå.

Jeg vil ikke ta opp spörsmålet om hvorvidt det finnes en Gud, men kommer ha mitt utgangspunkt i at det er noe selvsagt. Kanskje vil noen si at det er lite vel dristig å si det, men for min egen del har jeg vanskelig for å kunne overbevises om noe annet. Majoriteten av jordens befolkning virker väre enig i det, og jeg tror den tanken også finnes dypt inne i alle ateister. Da blir det altså et spörsmål om hvorfor Bibelens åpenbaring av Gud er mer troverdig enn den "åpenbaring" som ellers finnes.

Paulus skriver i 1 Kor 1 at ordet om Korset er en dårskap, og det vil det väre i utgangspunktet for oss mennesker. Jeg tror ikke dårskapen ligger i det at Gud brukte et kors, selv om det sikkert ikke ble godt akseptert da. Jeg tror at dårskapen ligger i det at det er for alle. Det handler ikke om å gjöre godt, eller finne en höyere kunnskap. Det handler rett og slett ikke om hva vi mennesker skal gjöre, men om hva Gud har gjort. Da blir det et frigjörende Evangelium, som gjör at ingen kan anklage Gud for at f eks röveren på korset skulle väre med Jesus i paradiset (Luk 23:43).

Uansett hvordan man har levd livet så finnes det håp, og det er dette jeg tror det naturlige mennesket mener er dårskap. Jeg finner det også hos meg selv, og vi spör lett: "Kan det virkelig väre for alle? Kan det virkelig väre for så onde mennesker som Hitler, Saddam Hussein, Pol Pot, Stalin osv?" Veldig ofte (kanskje oftere) kommer spörsmålet: "Kan det virkelig väre også for meg?"

Alle religioner handler om hvordan mennesket skal komme seg til Gud. Kristendom handler om hvordan Gud kom til mennesket, og ble ett med menneskeslekten. For det naturlige og egenrettferdige mennesket vil dette väre helt tåpelig. Men for den som begynner å spörre om man gjör nok for å komme seg til Gud, og tviler på det, for den vil dette väre visdom. Jeg har hört folk si at Bibelens budskap ikke er troverdig, fordi hvis det er sant så har det jo ikke noe å si hvordan man lever livet (til syvende og sist tror jeg det er her problemet sitter: Vi vil ikke ha det for intet). For meg er det en ting som gjör Bibelen troverdig. For hvis det låg på mennesket å komme seg til Gud, hvem skulle da bli frelst?

Det Gud gjorde er dårskap for mennesket, men det er troverdig, og da er det det mest fornuftige å fölge. Dette kan vi dog ikke finne utav med hjelp av fornuften, men det må åpenbares ved Gud Ånd (1 Kor 2:10).

Nå kanskje du syns det er rart at jeg ikke har skrevet så mye om det jeg begynte med (etikk og eksistensialisme). Det var helt bevisst at jeg ikke gjorde det, fordi uansett hvor mye man argumenterer fram og tilbake om de tingene, så kan man vel väre uenig, men uten at det har virket til hverken frelse eller forherdelse. Men når du forteller Evangeliet til de, det jeg nettopp har skrevet om, så vil det virke enten til frelse eller forherdelse. Du må gjerne argumentere imot evolusjonslären og annet, men ikke tro at et menneske kan bli frelst på grunn av det. Men hvis du sier: "Jesus Kristus offret seg selv for våre synder. Det er for alle, og da er det også for deg", da har det ingenting å si hvor mye du kan om filosofi, naturvitenskap osv. Det, og bare det, kan virke til frelse for et menneske. Også for deg.

Helgelsen - Svensk version

2009-09-26T10:54:00.010+02:00

Så har jag då gjort en svensk version av helgelsen. Det är en översättning av de norska inläggen (med några ändringar), och jag bestämde mig för att göra allt i ett inlägg, med underrubriker för de olika kapitlen. Det mesta av det jag skrivit är hämtat från boken The Normal Christian Life av Watchman Nee. När jag citerar något så är det från den boken. Alla bibelcitat är från Svenska Folkbibeln. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel, och om det kan vara lite osammanhängande ibland. Jag vill skriva detta så kortfattat jag kan, och då blir det lätt så. Om det är några frågor, så bara lämna en kommentar så ska jag försöka svara på det. Annars kan jag starkt rekommendera att läsa boken jag länkat till ovan.

Till att börja med vill jag fråga: "Behöver vi helgelsen?" Jag vet med mig själv att jag lätt hamnar i en "lathets-kristendom", där jag önskar att det var nog att "bara" vara frälst. Men är det så Bibeln talar till oss? Är det en föreställning som har något med Sanningen att göra, eller är det något jag har kommit på i min egen lilla hjärna? Vi ska låta vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, och hans apostel Paulus, själv få svara för oss.

"Så bär varje gott träd god frukt,
men ett dåligt träd bär dålig frukt.
Ett gott träd kan inte bära dålig frukt,
inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt.
Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget
och kastat i elden.
Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.
Inte skall var och en som säger
`Herre, Herre` till mig komma in i himmelriket,
utan den som gör min himmelske Faders vilja.
Många skall säga till mig på den dagen:
Herre, Herre, har vi inte profeterat
med hjälp av ditt namn och
med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och
med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?
Men då skall jag säga dem sanningen:
Jag har aldrig känt er.
Gå bort ifrån mig, ni laglösa!
Den som därför hör dessa mina ord
och handlar efter dem,
han liknar en förståndig man
som byggde sitt hus på klippan.
Regnet öste ner, störtfloden kom
och vindarna blåste
och kastade sig mot det huset.
Men det föll inte,
eftersom det var grundat på klippan.
Men den som hör dessa mina ord
och inte handlar efter dem,
han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden.
Regnet öste ner, störtfloden kom
och vindarna blåste och slog mot det huset,
och det föll samman,
och dess fall var stort."
(Matt 7:17-27)

"Jag är den sanna vinstocken,
och min Fader är vingårdsmannen.
Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort,
och varje gren som bär frukt rensar han,
för att den skall bära mer frukt."
(Joh. 15:1-2)

"Gud har inte kallat oss till orenhet
utan till ett liv i helgelse.
Därför, den som nu avvisar detta,
avvisar inte en människa utan Gud,
som har gett er sin helige Ande."
(1 Tess 4:7-8)

"Sträva efter frid med alla och efter helgelse.
Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren."
(Hebr 12:14)

Dessa tre ställen borde tala sitt klara språk, men om du vill så kan du också läsa liknelsen om talenterna och hur Jesus ska skilja människorna från varandra (Matt 25); brevet till församlingen i Laodikea i Upp 3; eller om tron utan gärningar i Jak 2.

Vi kan klart se utifrån Jesu egna ord, att ett liv som inte bär frukt är inte ett kristet liv. Detta betyder inte att vi måste göra några gärningar för att bli frälst, men det betyder kort sagt att en kristens liv kommer bära frukt; det kan inte låta bli. Den som har blivit frälst kommer göra saker här i livet som är med på att leda andra till Evigt Liv. Det är tron allena som frälsar, men den frälsande tron är aldrig allena!

Egentligen behöver vi inte använda Bibeln direkt för att förstå att det är så här. Man behöver bara tänka helt logiskt. Fråga dig själv varför du ännu är här på jorden. Varför har inte Gud hämtat dig hem til sig? Om Han gjorde det så skulle du aldrig kunna falla ifrån, men vara hos Honom för Evigt. Och aldrig mer hade du behövt plågas med sjukdom och prövningar. Är det så att Gud låter dig vara här bara för skoj? För att Han vill pröva dig om du verkligen tror? Eller för att förbereda dig för himmelen? Nej, det är ingen av de alternativen. Det hade ju varit helt ologiskt, och Gud är inte ologisk. Om det hade varit så, så hade det mest logiska varit att Gud hämtade hem dig idag, eller allra helst igår!

Varför tog inte Jesus med sig sina lärjungar till himmelen? Jo, för att de skulle "Gå(...)ut och gör(a) alla folk till lärjungar..." (Matt. 28:19) Det är det du och jag är kallade till. Det är därför vi ännu är här på Jorden. Gud vill att människor ska bli frälst, och Han ska använda dig. Vi kan faktiskt säga det så att vi ännu är här på Jorden, för att Gud kommer använda oss, direkt eller indirekt, till att någon blir frälst.

Men hur kan det ske, eftersom vi ju bara är människor som inte kan annat än att synda? Jo, Gud vill göra något med oss så att vi kan bära frukt. Ja, vi ska se att egentligen har Gud redan gjort allt för att vi ska kunna bära frukt. Allt det vi går igenom här i livet, av prövningar och annat, är för att se mer av vad Gud har gjort för oss, så att vi ska kunna bära frukt.

Kristendom är inte gärningsreligion. Kristendom är uppenbarelse. Det är uppenbarelse om vad Gud har gjort färdigt för oss. Vi ska se att Evangeliet (det Gud har gjort för oss) inte bara gäller i det att stå rena inför Honom, men det gäller också för vår vandring här på Jorden.

Blodet

Det Jesus gjorde; Hans inkarnation (Gud blir en del av människosläkten), liv, utösning av sitt blod, korsfästelse, begravning, uppståndelse, himmelsfart osv, var ett verk, med många dimensioner. Om vi får uppenbarat på vilket sätt dessa olika dimensioner påverkar oss idag, så kan det ske stora saker med våra liv. Det att mer får uppenbarat vad de har att säga, är det som egentligen är det kristna livet.

Av dessa dimensioner är det Hans utösning av Sitt blod, som är det viktigaste. Utan att detta blodet blev utöst, hade de andra dimensionerna varit utan betydelse. I tillägg är det viktigt för oss att alltid veta vart vi ska söka vår tillflykt när vi har fallit i synd. Vi måste alltid komma tillbaka till blodet, och därför vill jag börja med att säga lite om vad det betyder.

Vi människor har ett stort problem. Det heter synd. Att synd är att bryta Guds bud:

"Du skall älska Herren din Gud
av hela ditt hjärta och av hela din själ
och av hela ditt förstånd.
Detta är det största och främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det:
Du skall älska din nästa som dig själv."
(Matt 22:37-39)

Om vi inte håller dessa bud, så står vi med skuld inför Gud, och vi kan inte på något sätt ha gemenskap med Honom. Är det då någon som håller dessa bud? I Rom 3:23 står det: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud". Och i v 11, "ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud." Först och främst är det Gud som säger att alla har syndat. Oavsett vad vi försöker att pynta på i våra liv, så kan vi inte göra det bättre. Vi måste erkänna inför Gud att "jag har syndat..." (Luk 15:18)

Så länge våra synder var för Guds åsyn, kunde vi aldrig leva i gemenskap med Honom. Vi skulle gå en evig förtappelse i möte. Det var därför Jesus kom och utöste sitt blod för oss. I Hebr 9:22b står det: "...utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse." I Rom 3:24-25a leser vi: "och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron."

Blodet är primärt för Gud. Vi behöver förlåtelse för de synder vi har gjort, annars blir vi dömda. Våra synder är förlåtna, inte för att Gud ser mellan fingrarna på det vi gör, men för att Han ser Blodet. Om vi vill förstå betydelsen av blodet, så måste vi se vad det betyder för Gud. Och Gud har sagt: "Ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi er." (2 Mos 12:13b) och "Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte." (1 Pet 1:18-19)

Detta har inget med våra känslor att göra. Vi kan inte tänka att vi måste uppleva att Blodet har betydelse, för att det ska ha det. Blodet är först och främst för Guds åsyn. Vi har bara att acceptera betydelsen det har för Gud. Vi har bara att tro det, för att Gud har sagt att det är så. Om du känner att Blodet har betydelse inför Gud, så har det det. Om du inte känner att Blodet har betydelse inför Gud, så har det det ändå. Dina känslor spelar ingen roll. Om Gud är nöjd med Blodet, så måste Blodet vara nog.

Blodet har ett andra syfte, nämligen att göra vårt samvete rent. I Hebr 10:22 står det: "...ett hjärta som är renat från ett ont samvete..." Något som är vikt att lägga märke till, är att i grundtexten används ordet "bestänkt". Det står inte att Blodet har rensat hjärtats insida. Vårt hjärta är "ett falskt och fördärvat ting(...)Vem kan förstå det?" (Jer. 17:9)

Det blir fel om vi ber Gud om att rensa hjärtats insida, med Blodet. Hjärtat kan inte "lagas", utan Gud måste ge oss ett nytt. Vi rengör inte kläder som ska kastas. Vi ska se att köttet är för dåligt för att rensas; det måste korsfästas. Guds ver i oss måste vara något helt nytt (Hes 36:26).

Det står inte i Bibeln att Blodet rensar vårt hjärtas insida, så att synden på det sättet försvinner. Blodets verkning är inte subjektiv på det sättet, men fullständigt objektiv, inför Gud. I Hebr 10 står det i relation till vårt samvete. När en människa blir väckt så får den dåligt samvete. Samvetet påminner konstant om det hinder som var mellan honom och Gud. Men genom det dyrbara Blodets verkan, så har något nytt skett inför Gud. Hindret är borta, och Gud har gjort detta till känna genom Hans Ord. När människan tror det, blir samvetet rensat och skuldkänslan försvinner.

För att vi inte ska förgås under vår vandring på Jorden, så behöver vi alltid känna til Blodets funktion. Det gäller inför Gud, varje dag, varje timme, varje minut. Genom det, och bara det, kan vi komma till Gud i alla situationer. Det spelar ingen roll om du har varit extra god en dag, eller att du har gjort något speciellt. Det hjälper dig inte. Det hjälper heller inte att du ser på din svaghet. Du är nog svag, men du blir inte starkare av att se på det. Men det är också det som är så bra. Oavsett vad du har gjort, så gäller Blodet

"Salig är den man som Herren inte tillräknar synd."

(Rom 4:8)

Korset

När vi läser i Romarbrevet kapitel 1-8, så ser vi att det primärt kan delas i två delar. I den första delen ser vi att Blodet behandlar det vi har gjort, medan vi i den andra delen ser att Korset behandlar det vi är. Det är viktigt att komma ihåg att det Jesus gjorde var ett verk, men med många dimensioner. På ett sätt är Blodet "en del" av det Jesus gjorde på Korset, men vi ska se på det från en synvinkel som Paulus visar i Rom 6, och då finns det inte något bättre ord att använda, än "Korset". Så när jag talar om Korset, så är det för att förklara en av aspekterna i det Jesus gjorde. Vi behöver Blodet för förlåtelse, och vi behöver Korset för befrielse.

När vi känner den välsignade Sanningen som är i Rättfärdigheten av tro, känner vi ännu bara hälften. Vi har "bara" löst problemet med att stå rena inför Gud. Det är visserligen det viktigaste, men Gud har gjort med för oss. Han önskar inte att vi ska fortsätta att leva i synd, men att vi ska leva till ära för Honom. Som jag redan har nämnt, så kan inte detta hända utan att Gud gör något med oss, och Han vill göra något med oss. Om du läser i evangelierna så kommer du se att Jesus talar mer om det att vara lärjunge, än om det att bli det.

Det Gud måste göra något med hos oss, är syndspricipet i oss. Blodet kan rensa bort mina synder, men det kan inte rensa bort min "gamla människa". Jag behöver Korset för att bli korsfäst. För att sluta med att synda, kan vi inte bara anstränga oss och kämpa emot, men vi måste gå till roten av problemet. Vi är fött till syndare, "i Adam" (Rom 5:19). Vi är inte syndare för att vi har syndat. Vi syndar för att vi är syndare. För att det ska bli slut på det, måste det hända något med syndsprincipet som bor i oss.

Vi som har blivit kristna, ska inte fortsätta synda (Rom 6:1) Gud har gjort det klart för oss att vi inte längre ska vara under syndens herravälde. Men för att vi som är födda i synd ska bli fri ifrån dess välde, så måste vi dö. Men hur kan vi dö? Några har kämpat väldigt hårt med att bli fri från sitt syndfulla liv, men utan att lyckas. Vi ska inte heller försöka att ta vårt liv, men vi ska inse att Gud har handlat med oss i Kristus. Inte en enda plats i Bibeln står det att vi ska döda vårt kött. För det första så är det helt omöjligt för oss att göra det, och för det andra har Gud redan gjort det. I Rom 6:3 står det "...vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?"

Men om Gud har handlat med oss "i Kristus", så måste vi vara i Honom för att det ska hända något. Men hur ska vi komma "in i" Kristus? Det finns inget vi kan göra för att komma in i Kristus, för vi är redan inne! Det som vi inte kunde göra för oss själva, det har Gud gjort. Han har satt oss in i Kristus. IMen om Gud har handlet med oss "i Kristus Jesus", så må vi väre i Ham for at det skal skje noe. Hvordan skal vi komme "inn i" Kristus? Det finnes inget vi kan gjöre for å komme inn i Kristus, fordi vi allerede er inne! Det som vi ikke kunne gjöre for oss selv, det har Gud gjort. Han har plassert oss inn i Kristus. "Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus..." (1 Kor 1:30)

Tack gode Gud! Vi behöver inte försöka hitta ett sätt att komma in. Gud själv har gjort det! Vi är inne, och därför behöver vi inte göra något för att komma in. Detta är en Gudomlig Sanning, och det är fullbordat. När vi nu vet detta, så ska vi se att det har med sig några fantastiska följder.

När Jesus var på korset, dog vi alla. Inte alla individuellt - vi hade ju inte blivit födda ännu - men genom att vi var i Jesus, dog vi med Honom. "...en har dött i allas ställe, och därför har alla dött." (2 Kor 5:14) När Han blev korsfästad, blev vi alla korsfästad. Herren Gud har själv satt oss i Kristus; och i Hans handlande med Kristus, handlade Han med hela människosläkten. Vårt öde är bundet til Jesus. Det Han har gått igenom, har vi gått igenom. För det att vara "i Kristus" är att ha blivit identifierad med Honom i både Hans död och uppståndelse.

Han blev korsfästad; så vad med oss? Måste vi be Gud om att korsfästa oss? Aldrig! När Kristus blev korsfästad, blev vi korsfästad. Hans korsfästelse är i det förflutna, därför kan inte vår korsfästelse komma en gång i framtiden.

Gud kräver inte att vi ska korsfästa oss själva. Vi blev korsfästad när Kristus blev korsfästad, för Gud satte oss i Honom. Att vi dog i Kristus är en Gudomlig, evig Sanning. Om någon säger något annat, så är det en lögn.

I Skriften står det aldrig att vi utöste vårt blod tillsammans med Kristus. Men Kristus dog inte bara för att utösa sitt blod. Han dog för att vi skulle dö. Han dog som vår Representant, och i Sin död inkluderade Han dig och mig.

Det er viktigt att lägga märke till att Hans död är inkluderande. Ibland säger vi att vi ska identifiera oss med Hans död, men det blir inte helt frigörande och kommer i andra hand. Vi måste börja med det faktum att Herren inkluderade oss i Hans död. Det är Herrens inkluderande död som gör att jag kan identifiera mig själv med den, inte att jag identifierar mig för att bli inkluderad. Det är något Gud har gjort. Det er en del av det frigörande budskapet (Evangeliet) som är i helgelsen. Gud har inkluderat mig i Jesu död på korset. På samme sätt har Han inkluderat mig i uppståndelsen.

I 1 Kor 1 läste vi att Gud har satt oss i Kristus. I kap 15 i samma brev hittar vi två "titlar" på Jesus, som det är värt att notera. Det står att Jesus är "den siste Adam" (v. 45) och "den andra människan" (v. 47) Det står inte att Han är "den andra Adam" (som många säger), eller att Han var "den sista människan". Det är ett stort djup i att se denna skillnaden.

Som den sista Adam, är Kristus summan av hela människosläkten; som den andra människan är Han "Huvudet" på en ny "ras". I döden tog Jesus allt det som var i Adam på sig själv, och så tog Han det till Korset för att det skulle dömas till döden. I uppståndelsen blev Jesus Huvudet för den nya människosläkten. Allt som hade blivit förstört när synden kom in i skapelsen, fick sin dom på Golgata. När detta blev borttaget inför Gud, så uppstod Jesus för att vara den andra människan; starten på en ny människosläkt. En människosläkt som är i stånd till att uppfylla det syfte Gud hade när Han skapade de första människorna.

"När Herren Jesus blev korsfästad, blev Han korsfästad som den sista Adam. Allt som var av den första Adam blev samlat upp och gjort färdig med, i Honom. Vi blev inkluderad i det. Som den sista Adam utrotade Han den gamla rasen, och som den andra människan började en ny ras. Det är i Sin uppståndelse att Han står fram som den andra människan, och också i detta är vi inkluderade. Som det står i Rom 6:5

'Ty är vi förenade med honom
genom en död som hans,
skall vi också vara förenade med honom
genom en uppståndelse som hans.'

Vi dog i Honom som den sista Adam; vi lever i Honom som den andra människan. Så har Korset blivit den Guds kraft som för oss från Adam till Kristus."

Att veta

"Vår gamla historia slutar på Korset; vår nya börjar i uppståndelsen. 'Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17) (...) Om vi är 'i Adam' så kommer allt som är i Adam tillfalla oss; det är vårt, ofrivilligt, för att vi inte behöver göra något för att få det. Vi behöver inte tvinga oss själva att bli arga, eller synda på ett annat sätt; det kommer helt fritt och ofta utan att vi tänker över det. På samma sätt är det att vara 'i Kristus'. Allt som är i Kristus kommer till oss av fri nåd, utan något ansträngelse från vår sida, men bara genom enkel tro." (s. 23)

Jag fick en fråga på hur detta kan göras i praktiken, och det är det författaren fortsätter med senare. Han vill gärna förenkla det hela genom att dela uppe det i fyra steg, som Paulus gör i Rom 6-8. 1) Att veta. 2) Att räkna med. 3) Att framställa oss för Gud. 4) Att vandra i Anden. Som jag ser det så finns det ingen anledning att tycka att det är något fel med det. Det är egentligen helt logiskt, och något som jag har sett fungera i mitt eget liv. Det gör det också lättare för oss att förstå det, och ta det till oss.

Det börjar med att veta. Vi behöver får en uppenbarelse om vad Gud har gjort för oss, för att vi ska kunna leva i det. Den uppenbarelse som Han har lagt fram i sitt Ord. Det börjar med att få se vad Han har gjort.

Det börjar med att se att på samma sätt som Kristus dog för våra synder, så är vi också död tillsammans med Honom. Utan att veta detta kommer vi käma och sträva hela livet med att försöka döda oss själva, men utan att lyckas. Det finns de som tror att detta är en kristens lott, men då har de inte fått se vad Bibeln säger om det. Du är död. Det är vad Gud vill säga till dig, idag och alla andra dagar.

Kanske har jag fel när jag säger det, men jag tror vi gärna vill ha lite Lag i vårt liv. Att det ska vara något vi ska göra. Det går bra att acceptera att Jesus har gjort allt för att vi ska komma till himmelen, och att Evangeliet gäller där. Men när det gäller att leva som en kristen vill vi gärna ha lite Lag in i det hela. Så att vi också ska ha en del i det. T ex kan vi tycka det är ok att vi ska döda vårt kött. Sluta att tänka så. Det är inte sant. Liksom du inte ska göra något som helst för att stå ren och rättfärdig inför Gud, så ska du heller inte göra något som helst för att klara av att leva som en kristen. Gud har gjort allt färdigt för dig. (Visserligen får det dig att göra saker, men det är bara en verkan som kommer utav en rätt uppenbarelse om vad Gud redan har gjort. Jag ska komma tillbaka till detta senare.)

För mig var det helt otroligt stort att se detta. Jag tänkte: "Men då är det ju inget jag ska göra!" Helt otroligt att jag trodde det. Självklart är det inget jag ska göra. Då hade ju hela Evangeliet varit onödigt.

Nej, du är död, och på samma sätt som du inte behöver be Jesus att komma till Jorden för att dö för dig (Han har ju redan gjort det, vu har bara att tacka), så behöver du inte be Herren om att korsfästa dig.

"Tror du att Kristus dog? Självklart gör du det. Nåväl, samma Ord som säger att Han dog för oss säger också att vi dog med Honom. Se på det igen: '...Tror du at Kristus döde? Selvfölgelig gjör du det. Vel, samme Skrift som sier at Han döde for oss sier også at vi döde med Ham. Se på det igjen: '...Kristus dog i vårt ställe...' (Rom 5:8) Det är det första ordet, och det är klart nog; men är det här mindre klart? '...vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus...' (Rom 6:6). '(vi) dött med Kristus' (Rom 6:8)" (s. 23)

Varför tror du att Jesus dog? Är det för att du känner att Han gjorde det? Nej, hur skulle du kunna känna det? Du kanske har varit med om väldigt mycket i ditt liv, där du någong gång har känt att du tror riktigt mycket, medan du andra gånger har varit i djup tvivel över detta. Vad är det då du vänder dig till för att få bekräftelse? Du måste gå till Bibeln, det fasta och sanna Guds Ord. I detta Ord står det att Jesus dog just för dig. Du tror på det för att det står i Bibeln. Eftersom det står där, så finns det inte rum för tvivel.

Tvivlar du på att två rövare blev korsfästad tillsammans med Jesus? Nej, det står ju i Bibeln att det skedde så (Matt 27:38). Du tror att Jesus dog på Korset, och att rövarna dog med Honom. Vad så med dig? Ska du tvivla på det samma Ord som säger att du dog tillsammans med Jesus? Att du blev korsfästad på samma kors som Jesus själv, för att du var i Honom när Han dog? Hur kan du veta det? Du kan veta det av den enda anledning att Gud har sagt att det är så. När Gud har sagt något så är det sant. Gud ser dig som död tillsammans med Jesus, och det är som Han ser det vi ska tro.

Vår människohjärna vill väldigt gärna komma med invändningar emot Guds Ord. Därför är det så viktigt för oss att veta att vi är syndare helt till roten. Vi måste förstå att allt det Gud säger är Sanning, och att alla våra invändningar emot den Sanningen, är lögn. Når Han har sagt något, så är det sant, oavsett hur vi upplever det. Så är det också med det här. Gud ser dig som död med Jesus på Korset. Varför ska du tro något annat? Det handlar inte om dina känslor.

"Om du känner att Kristus dog, så dog Han; och om du inte känner att Kristus dog, så dog Han ändå. Om du känner att du är död, så är du död; och om du inte känner att du är död, så är du ändå död. Detta är Gudomliga Sanningar. (...)Detta är Evangeliet för de kristna" (s. 24)

Guds sätt att göra oss fri ifrån syndens makt är så annorlunda än människans sätt. Människans sätt är att försöka undertrycka synden genom att övervinna den; Guds sätt är att ta bort syndaren. Vi tror ofta att eftersom vi är så svaga och faller så ofta, så är det mer kraft vi behöver. Syndens kraft är ju så stor, så då måste vi få mer kraft till att segra över den. Men detta är helt fel, och inte Kristendom. Det är falska tankar om helgelsen.

"Guds sätt att frigöra oss från syndens makt är inte att göra oss starkare och starkare, men genom att göra oss svagare och svagare. Det var då en märklig väg till seger, säger du; men det är den Gudomliga vägen. Gud frigör oss från syndens herradöme, inte genom att styrka vår gamla människa, men genom att korsfästa det. Inte genom att hjälpa den att göra något, men genom att ta den bort.
I flera år, kanske, har du förgäves försökt att få kontroll över dig själv, och kanske är detta din erfarenhet ännu idag. När du en gång ser Sanningen så kommer du erkänna att du verkligen är kraftlös till att göra något som helst men att, genom att sätta dig åt sidan fullständigt, har Gud gjort allt. En sådan erfarenhet för till slutet på våra mänskliga krafttag" (s. 24-25)

Hur sker det att jag får kunskap om detta? Det sker bara genom att Gud uppenbarar det (Ef. 1:17). Det är att få hjärtats ögon öppnade till att se vad vi äger i Kristus. Här kan vi vara motvilliga och medvetet inte låta det uppenbaras för oss, och då kommer Gud låta bli. Men jag vill starkt rekommendera dig att be Gud om att öppna dina ögon för Hans Sanningar, så att de kan bli verkliga i vardagen. Då kommer Han göra det, i Sin tid. Då, när Guds Ljus får skina för ditt hjärta, kommer du se dig själv i Kristus. Kanske känner du det inte, kanske förstår du det inte; men du vet det, för du har sett det. Gud vill nog visa oss det här på olika sätt, men det som måste till är att Han uppenbarar det.

Så vårt första steg är att söka en kunskap från Gud, som kommer genom uppenbarelse. En uppenbarelse, inte av oss själva, men av ett fullbordat verk av Herren Jesus Kristus på Korset.

"Åh, det är stort att se att vi är i Kristus! Tänk så förvirrande det är att försöka komma in i ett rum du redan är inne ! Tänk så absurd att be om att få komma in! Om vi inser det faktum att vi redan är inne, så anstränger vi oss inte för att komma in. Om vi hade mer uppenbarelse, så hade vi haft färre böner och mer lovprisning. Många av våra böner ber vi för att vi är blinda över vad Gud har gjort" (s. 26)

Jag vågar mig till att säga att detta helt och fullt är vårt eget fel. Vi är alltför bekväma med vår tillvaro, och även om vi önskar att leva efter Bibeln, så önskar vi inte att gå igenom det som krävs för att vi ska komma dit. En uppenbarelse av Evangeliet kan vara nog så tufft, kanske till och med tuffare än en uppenbarelse av Lagen. Evangeliet sätter oss nämligen helt åt sidan, och vi vill så gärna ha en liten del i det hela. Det är därför jag tror så många saknar dessa uppenbarelser. Vi vill inte gå igenom det som behövs för att få dem: "Om det är det som krävs, så ids jag nog inte. Jag har det bra som det är..."

Vi behöver inte arbeta för att dö, vi behöver inte vänta på att dö, vi är döda.

Tänk dig att regeringen skulle besluta att ditt land inte ska ha några starka drycker mer. Vad gör de då? Går de land och rike runt för att förstöra alla flaskor som innehåller alkohol, och så tror de att problemet är löst? Nej, de måste ju göra något med fabrikerna som lagar dryckerna.

"Vi är fabriken; våra gärningar är produkterna. Vår Herre Jesu Blod tog hand om problemet med produkterna, nämligen våra synder. Så problemet med vad vi har gjort är löst, men skulle Gud stoppa där? Vad så med problemet med vad vi är? Våra synder blev producerade av oss. De har blivit omhändertagna, men hur ska vi bli omhändertagna? Tror du att Herren vill rensa bort all vår synd, och sedan överge den syndaproducerande fabriken till oss?(...)
Detta är en retorisk fråga. Självklart vill Han inte göra halva jobben och överge den andra halvdelen ogjord. Nej, Han har undangjort varorna, och Han har också undangjort fabriken som producerar varorna.
Kristi färdiga verk har verkligen gått till roten med vårt problem, och tagit hand om det. Det finns inte något halvvägs hos Gud. 'Vi vet,' säger Paulus, 'att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska bli berövat sin makt, så vi inte längre är slavar under synden.' (Rom 6:6) . 'Vi vet'! Ja, men vet du det? 'Eller vet ni inte?' (Rom 6:3). Måtte Gud öppna våra ögon, genom Sin Nåd." (s. 27)

Att räkna med

"Så skall också ni se på er själva (räkna er):
ni är döda från synden
och lever för Gud i Kristus Jesus."
(Rom 6:11)

Det som är viktigt att först lägga märke till är att detta helt tydligt kommer som en följd av v. 6. Det är inte så att vi blir satt in i Jesu död och uppståndelse, genom att vi räknar med det. Det börjar med att vi har kunskap till den Gudomliga Sanning att vi är döda Kristus, och än sen? Så räkna med det. "Att veta" kommer före "att räkna med". Det är för att jag är död, att jag kan räkna med det.

Det finns inte något mer exakt än algebra (räkenskap). Ett plus ett är två, oavsett vart i världen du befinner dig. Är det inte fantastiskt att Gud vill att vi ska räkna oss som döda från synden, men levande för Honom? Han vill det för att det är sant som det står. Tror du Gud vill att vi ska räkna med något som inte är sant? Nej, det har Gud aldrig bett oss om att göra.

"När vi har fått det uppenbarat att vi är död med Kristus, så kommer iv spontant räkna oss som det. Men vi ska inte ta bort den befallning osm Gud ger oss, att vi ska räkna med det. Det är en definitiv inställning vi ska ta. Gud ber oss om att göra räkenskap; att skriva ned 'jag är död' och så stå fast vid det(...)Hur är detta möjligt? "...i Kristus Jesus". Glöm aldrig att det alltid bara är sant i Kristus. Om du ser i dig själv så kommer du tänka att det inte är dött där; men det är en fråga om att tro på Honom, och inte på dig själv. Du ser på Herren, och vet vad Han har gjort. 'Herre, jag tror på dig. Jag räknar med denna Sanning i dig.' Håll dig där hela tiden." (s. 31)

"Att räkna med" är egentligen detsamma som "att tro".

"Vad är tro? Tro är min accept av Guds Sanningar. Det har alltid sin grund i det förflutna. När vi talar om framtiden använder vi hellre ordet 'hopp', än 'tro', även om tron ofta har sitt mål i framtiden, som i Hebr 11. Det kanske är därför uttrycket 'att räkna med' används i denna sammanhang. Det är ett ord som bara refererar till det förflutna; till något vi ser bakåt på som färdigt, och inte fram emot, något som ska komma(...) Att tro att du kan eller ska få något, är inte 'att tro' i denna mening. Det är att tro att du redan har det. Bara det som refererar till det förflutna är tro i denna mening. De som säger att 'Gud kan', eller 'Gud måste', eller 'Gud vill', tror nödvändigtvis inte alls. Tron (i denna mening) säger alltid 'Gud har gjor'(...)I andra delen av Romarbrevet tar uttrycket 'att räkna med' platsen till 'att tro', som används i första delen. Betoningen har inte ändrats. Det Normala Kristenlivet levs steg för steg, men till att börja med ingår man i det genom tro på Gudomliga Sanningar: i Kristus och Hans Kors." (s. 31)

De två största faktum i historien är alltså att våra synder blev omhändertagna av Blodet, och att vi själva blev omhändertagna av Korset. Nu ska vi se lite närmare på det som har med frestelser att göra. När vi nu känner dessa Sanningar, hur ska vi tänka när de gamla begären igen börjar växa i oss? Eller om vi faller i gamla synder? Är det ett bevis på att det vi talat om tidigare är falskt?

I tillägg har vi Djävulen som vill komma till oss och säga: "Vad är det som rör sig inne i dig? Kallar du det för död?" Han vill alltid få oss till att tvivla på de Gudomliga Sanningarna (Se t ex 1 Mos. 3:4). Här har vi den stora prövningen. Ska vi tro på det vi ser och upplever direkt med våra naturliga sinnen, eller ska vi tro på det vi inte ser och inte kan bevisa, men som är Sant i den andlig världen?

"Här måste vi vara försiktiga. Det är viktigt för oss att igen komma ihåg vad som är Sanningen efter Guds Ord (som vi ska hålla fast i, genom tron), och vad som inte är det. Hur förklarar Gud att befrielsen verkar? Först och främst får vi inte höra att synden som princip är borta med roten. Att räkna med det hade varit att felkalkylera det hela(...)Nej, synden är inte utrotad. Den är verkligen där, och om den får möjlighet tilld det så övermannar den oss och får oss till att begå synder igjen, medvetet eller omedvetet. Därför måste vi alltid komma ihåg betydelsen av det dyrbara Blodet."

När Gud tar hand om synder vi har gjort, så gör Han det direkt, genom Blodet. Men när Han behandlar syndsprincipet i oss, så gör Han det indirekt. Han tar inte bort synden men syndaren. Vår gamla människa blev korsfästad med Honom, och därför är vår kropp obrukbar (Rom 6:6) Kroppen var tidigare ett verktyg för den gamla herren, synden. Denna herre är inte borta, men trälen som tjänade honom är dräpt, och är därmed utom räckhåll och dess lemmar är obrukbara. Dessa lemmar är nu disponibla till att användas i "Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten"(Rom 6:13)

Uttrycket "seger över synden" är vanligt i många sammanhang, men egentligen passar uttrycket "befriesle från synden" bättre. Synden är ännu där, men dag för dag får vi lov att uppleva en befrielse från dess makt över våra liv, om vi lever i Guds Nåd.

Som kristna har vi två naturer; den gamla naturen som inte kan annat än att synda, och den nya naturen inte kan synda (eller egentligen: att synda är inte naturligt för det som är fött av Gud). Det första kan sägas vara en historisk sanning, medan det sista är den sanna naturen. Liksom det inte är i naturen för en träbit att sjunka i vatten, så är det inte i naturen för en kristen att synda. Men liksom man kan sänka en träbit med hjälp av handen, så kan också en kristen falla i synd. (Bilden er lite haltande, men jag hoppas ni förstår.)

"Det handlar alltså om vilka sanningar vi vill räkna med och leva efter: De handgripliga sanningarna i våra dagliga erfarenheter, eller den mektige Sannheten at vi nå er "i Kristus". Kraften av Hans uppståndelse är på vår sida, och hela Guds Kraft är verksam i vår frälsning (Rom 1:16), men det ligger ännu över oss att det ska bli verkligt i vår historia, det som är Gudomliga Sanningar."

"En duktig lögnare ljuger inte bara i ord, men också i handling; han kan lika lätt använda falska pengar som att ljuga. Djävulen är en duktig lögnare, och vi kan inte förvänta oss att han ska sluta ljuga. Han kommer ty till falska tecken och känslor och erfarenheter, i hans försök på att skaka oss ut av tron på Guds Ord. Låt mig göra det klart att jag inte förnekar köttets verklighet. Nej, vi kommer ha mer att säga om det senare. Men jag talar här om det att skakas bort från den ställning vi har i Kristus. Så snart vi har accepterat vår död med Kristus som en Sanning, så kommer Satan göra sitt allra bästa för att övertygande demonstrera, genom våra dagliga erfarenheter, att vi inte alls är döda men tvärt emot, att vi är väldigt levande. Så måste vi då välja. Ska vi tro på Satans lögner, eller Guds Sanning? Ska vi styras av det yttre, eller av det Gud säger?" (s. 34)

Författaren använder nu en liknelse, med sig själv som exempel. Han säger att han är Mr. Nee, oavsett vad som händer. När han sover, när han är vaken, när han kommer ihåg det, och om han glömmer det. Han är alltid Mr. Nee. Han skulle kunna låtsas som att han var någon annan (Miss K.), och intala sig det hela tiden: "Jag är Miss K.; var noga med att komma ihåg att jag är Miss K." Men till slut kommer han komma av sig, och när någon då ropar: "Mr. Nee!" så kommer han reagera på det. Fakta kommer segra över fantasi, och all hans övertalning försvinner på den tidspunkten. Men han er ju Mr. Nee, och därför är det inte något som helst problem att räkna med att han er Mr. Nee. Det är ett faktum som ingen erfarenhet kan förändra på.

"På samma sätt, om jag känner det eller inte, är jag död med Kristus. Hur kan jag vara säker på det? För att Kristus har dött; och eftersom "en har dött i allas ställe,(...)har alla dött." (2 Kor 5:14) Om min erfarenhet bevisar eller (skenbart) motbevisar det, så står det ändå fast. När jag står på det faktum, kan inte Satan råda över mig. Kom ihåg att hans angrepp är alltid på vår visshet. Om han kan få oss att tvivla på Guds Ord, så har han segrat och har oss i sin makt. Men om vi vilar på de orubbliga försäkringarna i Guds uttalade faktum, vissa på att Han inte kan gå emot sitt eget verk eller Ord, så spelar det inte någon roll vilken taktik Satan använder. Då kan vi le åt han, på samma sätt som jag kan le åt någon som försöker få mig till att tvivla på att jag är Mr. Nee." (s. 34)

"Ty vi lever här i tro, utan att se."
(2 Kor 5:7)

Vi möter beständigt på frestelser till att se in i oss själva. Vi har så lätt att ta bort blicken från Jesus, och räkna med det vi ser. Det är som att tron möter ett högt fjäll av bevis som verkar tala emot Guds Ord. Vi sviktar i både gärningar och i känslorna, och vi har så lätt att mena att Gud ljuger. Det stämmer ju inte det som står i Ordet. Då måste antingen tron eller fjället vika. Båda kan inte stå. Tyvärr händer det ofta att fjället står, och tron går. Så ska det inte vara.

Om vi vägrar acceptera det som motsäger Guds Ord, och upprätthåller en tro på Honom allena, så ska Satans lögner börja gå i upplösning. Ju mer vi vägrar låta vår erfarenhet bestämma vad vi ska tro, desto mer kommer vår erfarenhet stämma överens med det vi tror på. Om du börjar idag att räkna med det som står i Ordet, även om erfarenheten säger det rakt motsatta, så ska du se att dina erfarenheter börjar rätta sig efter de sanningar som står i Ordet. Guds Ord är ett segrande Ord. När Satan möter det så kommer han fly, och hans lögner kan inte längre överbevisa dig.

"Även om vi har spenderat mycket tid på detta, så är det en sak till som kan hjälpa oss att se det ännu klarare. Bibeln förklarar att vi är 'i sanning död', men ingenstans står det att vi är död i oss själv. Vi letar förgäves om vi försöker hitta död i oss själva; nej, det är det sista stället vi hittar det. Vi är inte död i oss själva, men i Kristus. Vi är korsfäst med Honom, för att vi var i Honom." (s. 35)

"Förbli i mig, så förblir jag i er."
(Joh. 15:4a)

Vad säger oss dessa ord? Jo, först säger de att vi inte ska göra något för att "komma in" i Kristus. Det står ju inte att vi ska komma in, men att vi ska "förbli". Vårt inträde har Gud ordnat med.
En annan viktig sak som vi kan se av detta, det är att Gud inte handlar i oss som individer, men att Han har handlat i Kristus. Många ställen i Bibeln ser vi att Gud har handlat med oss, i Ham. Vi blev korsfäst "med Honom", vi blev gjort levande, stod upp, och blev satt i det himmelska "i Honom", och vi är uppfyllda "i Honom" (Rom. 6:6; Ef. 2:5-6; Kol. 2:10). Ja, detta ska verkliggöras i oss, men det är inte bara på det sättet. Det är något som redan är verkliggjort, i Kristus. Ingenting av det vi kommer uppleva av andliga saker är något unikt. Alla våra andliga upplevelser har Herren redan upplevt. De är redan sanna i Kristus. Han har redan erfarit dem. Det vi kallar för "vår erfarenhet, är bara att vi ingår i Hans erfarenheter. En gren på ett äppelträd kan inte bära päron. Fruktens natur kommer stämma överens med grenens natur, som i sin tur kommer stämma överens med trädets natur.

Söker du efter att uppleva att du är korsfäst, att du står upp, eller att du upphöjs? Du måste komma ihåg att allt detta är relaterat till en Person, och vi kan bara få en sann upplevelse genom att Herren öppnar våra ögon, så att vi ser denna Person

"Alla sanna andliga upplevelser innebär att vi upptäcker ett specifikt faktum i Kristus, och att vi har gått in i den. Allt som inte är från Honom på detta sätt, är en upplevelse som snart försvinner. 'Jag har upptäckt en ny sida i Kristus, och då är den min, pris ske Gud! Denna upplevelsen är min, Herre, för att den är i dig!' Det är en stor sak att känna grundlaget för vår upplevelse; Kristus, och det som är Sant i Honom" (s. 36)

När vi upplever saker i vår vandring med Gud, så är det inte för att Gud ger oss dessa upplevelser. Han vill inte leda oss genom något så att vi upplever något, som vi kan kalla för vår upplevelse. Gud gör inte något med oss, så att vi kan säga, "Jag dog med Kristus ifjol höst", eller "Jag stod upp från de döda 1. juli 2005." Inte heller kan vi säga: "Jag bad om en speciell upplevelse förra söndagen, och jag fick det." Det fungerar inte på det sättet. Gud vill uppenbara vad Han har gjort i Kristus; och genom att du ser och går in i Hans upplevelser, så kommer du uppleva en sann upplevelse. Så så vil du oppleve en sann opplevelse. Förutsatt att du blir i Kristus, så kommer denna upplevelsen bli dig

Frågar du mig, så måste jag säga att detta är helt genialt. Vi människor är så stora egoister från botten av, att vi till och med vill använda Gud för att uppleva något som ska vara vår upplevelse. Har vi en sådan hållning, så kommer vi aldrig bli mätt. Vi måste hela tiden söka nya upplevelser, "fyllas med Anden", höra på det ena och det andra, utan att vi blir nöjd. Det värsta med detta är att vi gör det så att det ser ut som att det är något andligt gott, men det är svärmeri och hädelse av det värsta slaget.

(Detta fortsätter i inlägget under, och i kommande inlägg.)

Helgelsen - Korsets vägskäl, del 1

2009-09-24T18:51:00.005+02:00

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Genom syndafallet blev den första skapelsens rike underlagt Satans makt. Genom Guds verk i Kristus, började den nya skapelsens Rike. I det nya Riket har inget av den första skapelsen del, men bara det som är nytt kan komma in där. I vilket rike har vi del? Paulus gör det helt klart för oss att Gud har gjort det så att vi inte längre är i mörkrets makt, men i Sonens Rike.

"Med glädje skall ni då tacka Fadern,
som har gjort er värda att få del i det arv
som de heliga har i ljuset.
Han har frälst oss från mörkrets välde
och fört oss in i sin älskade Sons rike."
(Kol 1:12-13)

"Men för att kunna föra oss in i Hans nya Rike, måste Gud skapa något nytt i oss. Han måste göra oss till nya skapelser. Om vi inte blir skapt på nytt, kan vi aldrig passa in i det nya Riket. 'Det som er fött av köttet, er kött'; och, 'Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga.' (Joh. 3:6; 1 Kor 15:50) Det spelar ingen roll hur utbildat och kultiverat köttet är; kött är alltid kött. (...)Då blir frågan inte om 'bra' eller 'dålig'? men om 'kött' eller 'Ande'? 'Det som er fött av köttet, är kött', och det kan aldrig bli något annat. Det som hör till den gamla skapelsen, kan aldrig komma in i den nya." (s. 39)

Detta säger oss att vi inte kan ta med oss något av vår gamla människa in i Guds Rike, och det kan inte heller Gud. Han kunde inte ta oss, som vi är i oss själva, in i det Han hade tänkt. Han måtte först ta vårt liv på Kristi Kors, och ge oss ett nytt liv i Kristi oppstandelse.

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse.
Det gamla är förbi, se, det nya har kommit."
(2 Kor 5:17)

Gud använde Korset för att bli färdig med allt det gamla, och sätta vår gamla människa åt sidan, så att den inte ska ha något att säga i vårt liv som kristen. Det enda som har något att säga, är det nya som Herren gav oss genom uppståndelsen. Allt det gamla, som inte kunde komma in i Guds Rike, har Gud tagit bort. Allt det nya som behövs för att vi ska kunna leva för Herren, Har Han gett oss.

"Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom,
för att också vi skall leva det nya livet,
liksom Kristus uppväcktes från de döda
genom Faderns härlighet."
(Rom 6,4)

"Den största negativa faktorn i Universum är Korset, för med det tog Gud bort allt som inte är av Honom. Den största positiva faktorn i Universum är uppståndelsen, för genom den skapade Han allt Han ville ha i den nya världen. Uppståndelsen är alltså tröskeln till den nya skapelsen. Det är saligt att se att Korset avslutar allt det som hör till den första skapelsen, och att uppståndelsen frambringar allt det som tillhör den andra. Allt som började före uppståndelsen måste tas bort. Uppståndelsen är Guds nya startpunkt." (s. 39-40)

(Jag har bestämt mig för att göra en svensk version om helgelsen, efter att ha fått klagomål på att jag bara skriver norska inlägg. Om du vill att jag ska skriva alla tidigare inlägg om helgelsen på svenska, så lämna en kommentar så ska jag se hur jag gör.)

Helliggjörelsen - Korsets skillevei, del 1

2009-09-24T17:58:00.005+02:00

(http://www.fellowshipofthemartyrs.com/pdf/watchman_nee_-_the_normal_christian_life.pdf)

Gjennom syndefallet ble den förste skapningens rike underlagt Satans makt. Gjennom Guds verk i Kristus, begynte den nye skapningens Rike. I det nye Riket har intet av den förste skapelsen del, men bare det som er nytt kan komme inn der. I hvilket rike har vi del? Paulus gjör det helt klart for oss at Gud har gjort det sånn at vi ikke lenger er i mörkets makt, men i Sönnens Rike.

"Med glede kan dere da takke Faderen,
som gjorde dere skikket til å få del i de helliges arv i lyset.
Han er den som fridde oss ut av mørkets makt
og satte oss over i sin elskede Sønns rike."
(Kol 1,12-13)

"Men for å kunne före oss inn i Hans nye Rike, må Gud skape noe nytt i oss. Han må gjöre oss til nye skapninger. Hvis vi ikke blir skapt på ny, kan vi aldri passe inn i det nye Riket. 'Det som er födt av kjödet, er kjöd'; og, 'Men det sier jeg, brødre: Kjøtt og blod kan ikke arve Guds rike. Heller ikke skal forgjengelighet arve uforgjengelighet.' (Joh. 3,6; 1 Kor 15,50) Samme hvor dannet og kultivert kjödet er; kjöd er alltid kjöd. (...)Da blir spörsmålet ikke 'bra' eller 'dårlig'? men 'kjöd' eller 'Ånd'? 'Det som er födt av kjödet, er kjöd', og det kan aldri bli noe annet. Det som hörer til den gamle skapningen, kan aldri komme inn i den nye." (s. 39)

Dette sier oss at vi ikke kan bringe noe av vårt gamle menneske inn i Guds Rike, og det kan heller ikke Gud. Han kunne ikke bringe oss, som vi er i oss selv, inn i det Han hadde tenkt. Han måtte först fjerne oss på Kristi Kors, og gi oss et nytt liv i Kristi oppstandelse.

"Derfor, om noen er i Kristus, da er han en ny skapning,
det gamle er forbi, se, alt er blitt nytt."
(2 Kor 5,17)

Gud brukte Korset for å bli ferdig med de gamle ting, og sette vårt gamle menneske til side, slik at den ikke skal ha noe å si i vårt liv som kristen. Det eneste som har noe å si, er det nye som Herren ga oss gjennom oppstandelsen. Alt det gamle, som ikke kunne komme inn i Guds Rike, har Gud fjernet. Alt det nye som trengs for at vi skal kunne leve for Herren, Har Gud gitt oss.

"Vi ble altså begravet med ham ved dåpen til døden,
for at likesom Kristus ble oppreist
fra de døde ved Faderens herlighet,
så skal også vi vandre i et nytt liv."
(Rom 6,4)

"Den störste negative faktor i universet er Korset, for med det fjernet Gud alt som ikke er av Ham. Den störste positive faktor i universet er oppstandelsen, for gjennom den skapte Han alt Han ville ha i den nye verden. Oppstandelsen er altså terskelen til den nye skapningen. Det er velsignet å se at Korset avslutter alt det som hörer til den förste skapelse, og at oppstandelsen frembringer alt det som tilhörer den andre. Alt som begynte för oppstandelsen måtte fjernes. Oppstandelsen er Guds nye startpunkt." (s. 39-40)

"Sannheten tro i kjärlighet" (Ef. 4:15a)

2009-09-16T20:24:00.013+02:00

Jeg var på mitt beste, men da det er mitt store ego som vill väre Sannheten tro, så hjelper det ikke hvor mye jeg enn syns jeg gjör det rette; Kjärligheten er ikke der. Jeg mente at det jeg gjorde var til det beste, men nå ser jeg med skam tilbake på det og kan ikke skjönne at det var jeg som gjorde det. Hva som skjedde med "Kjärligheten er tålmodig, er velvillig..." (1 Kor 13:4f), det har jeg ikke peiling på. Det eneste jeg vet er at det var null og intet av den tilstede.

Når jeg var på mitt beste, og gjorde noe slikt, hvordan skal jeg da törre å gjöre noe av meg selv i fortsettelsen? Nei, Herre, Dine ord er sanne når Du sier at "Ingen er god uten én, det er Gud", og "uten meg kan dere intet gjöre". Hvordan kunne jeg tro noe annet?

Herre, la meg bli i Deg, og la meg bli i Din Kjärlighet. Du er alt jeg ikke er, og alt jeg må ha. Lär meg å forstå betydningen og dybden av orden i 1 Kor 13.

"Om jeg taler med menneskers og englers tunger,
men ikke har kjærlighet,
da er jeg en lydende malm eller en klingende bjelle.
Om jeg har profetisk gave
og kjenner alle hemmeligheter og all kunnskap,
og om jeg har all tro, så jeg kan flytte fjell,
men ikke har kjærlighet,
da er jeg intet.
Og om jeg gir alt det jeg eier til mat for de fattige,
og om jeg gir mitt legeme til å brennes,
men ikke har kjærlighet,
da gagner det meg intet."
(v. 1-3)

"Kjærligheten er tålmodig, er velvillig.
Kjærligheten misunner ikke.
Kjærligheten skryter ikke,
den blåser seg ikke opp.
Den gjør ikke noe usømmelig,
søker ikke sitt eget,
blir ikke bitter,
gjemmer ikke på det onde."
(v. 4-5)

Jesus, Du er Kjärligheten. Hvis Du ikke blir min kjärlighet, hva er da igjen? En utålmodig, oppblåst egoist, som gjör ting for andre for å hevde seg...for å ta de...Du, Herre, kom ikke for å la Deg tjene, men for selv å tjene. Dette viste Du fullstendig da Du döde for meg, og mine synder. Du har sagt at Du bor i de som tror på Deg, og der Du er, der er Din Kjärlighet. Herre, la Din Kjärlighet få flöde i meg. Hvis det ikke er slik, vil alt väre "fåfengd og atter fåfengd" (Fork 1:2). Du har altid visst det, og nå har jeg fått se det.

Om Sannheten kan jeg stort sett läre meg selv, men i Kjärligheten må Du läre meg alt. Det er mye smerte i Din skole, og av og til vil jeg du skal slutte. Men alternativet, som innebärer at jeg er den som påförer andre smerte, det skulle jeg aldri kunne leve med.